Harm reduction – inte att vara knarkliberal | Stockholms Fria

Debatt


Annika Rosengren
Stockholms Fria

Harm reduction – inte att vara knarkliberal

Anhöriga måste få rätten att välja den väg som känns bäst att hjälpa och inte bli uteslutna och klassade som jobbiga för att vi väljer en annan fungerande väg, skriver Annika Rosengren, ordförande Svenska brukarföreningens anhöriga

Det har nu gått ett år och några dagar sedan riksdagsmannen William Petzäll tragiskt lämnade jordelivet. Jag, som ordförande för Svenska brukarföreningens anhöriga och som mamma, känner djupt med Williams familj. Direkt efter Williams bortgång startades en, i många fall, hetsig mediedebatt med stora ord – det blev direktsänd tv-debatt, debattartiklar publicerades och så gott som varje tidning i landet rapporterade dagligen under cirka en vecka om fallet.

Williams mamma Annika Petzäll gav sig också in i debatten och krävde barn- och äldreminister Maria Larsson, som också ansvarar för narkotikafrågan, på svar – varför behövde min son gå bort? Varför nekades William en livräddande behandling? Många tunga och svåra frågor som Maria Larsson försökte svara på.

Det debatten bland annat förde med sig var den snabbutredning om substitutionsbehandling med metadon och buprenorfin som Maria Larsson beordrade Socialstyrelsen att göra. Det var den behandlingen som William ansökt om men inte fick – men vad hände efter det att utredningen blev klar och debatten slocknat? Det blev återigen tyst, tystare och till slut hördes ingenting, allt återgick till ”business as usual”.

Att humanism och omsorg om våra anhöriga i Sverige år 2013 av många anses ge fel signaler! Att vi som mödrar, fäder, syskon och andra nära och kära kräver mer skadereducerande åtgärder så att färre ska behöva dö, att de nära och kära ges chans att hålla sig så friska det bara går under tiden de ”knarkar” och helst slippa ha hiv/aids och/eller hepatit-c dagen de vill lägga av.

Om du talar om ”harm reduction” så får du med största sannolikhet stämpeln ”knarkliberal” på dig. Mycket underligt då nyttan av harm reduction också framförs av Internationella röda korset – men ingen har någonsin kallat dem för knarkliberaler. Det är väl ingen som vågar, men jag är 100 procent säker på att vissa hjälporganisationer faktiskt tycker så. Vad får all sjukvårdspersonal med läkare i spetsen lära sig under sin utbildning? Bota och lindra är ledorden, men då det gäller våra nära så är det fel.

William och hans mamma Annika kämpade för hans överlevnad, han fick inte den hjälp som han behövde. Både William och hans mamma visste vad han behövde för hjälp men ingen lyssnade. Om man lyssnat och gett honom den hjälp han behövde hade William säkert varit vid liv i dag. Vi har fått höra att vi har en fungerande missbruksvård. Jag som ordförande för SBF:s anhöriga hävdar att vi inte har det, om vården fungerade skulle inte så många liv behöva gå bort på grund av dum dogmatism.

Jag är själv mamma till en son med ett problematiskt bruk av narkotika. Om jag följt det traditionella och stängt dörren för min son, hade han inte varit i livet i dag. Jag valde att envist stå kvar vid hans sida och kämpa för hans överlevnad. Trots samhällets råd att stänga honom ute. Vem hade vunnit på att jag följt de råden? Inte jag, och inte min son. Det hade enbart skapat ett onödigt sämre mående för oss båda. Den dag jag valde att gå emot strömmen stängde samhället sina dörrar för både mig och min son.

Vi som grundat SBF anhöriga väljer en annan väg en den traditionella, vi finns vid sidan av våra anhöriga med problematiskt bruk av illegala/legala preparat. Den kan i mångas ögon uppfattas som det totala möjliggörandet. Vi menar dock att vi inte agerar sjukt genom att stödja och vägleda dem vi bryr oss om, vi gör allt och ännu mer därtill för att få stopp på brukandet. Genom att välja att finnas där så sätter vi gränser för oss själva likväl som för våra missbrukande anhöriga. Det är skillnad på att möjliggöra ett missbruk och att vara en medmänniska.

SBF Anhöriga har som mål att vara ett alternativ till de traditionella anhörigföreningarna. Vi arbetar för att få bort diskriminering och den skam som både vi anhöriga och våra brukare blir utsatta för. Föreningen vill också att våra närstående med beroendeproblematik avkriminaliseras. Vi anser att vår väg är bättre då brukaren har sina anhöriga kvar och att frågan främst är medicinsk snarare än rättslig. Vem skulle annars kämpa för deras överlevnad, deras rätt till hjälp? De har inte valt att bli missbrukare, de valde att prova droger. Och vem av oss har inte tagit mindre bra beslut någon gång som vi inte är stolta över?

Vi menar att alla de anhöriga som finns i landet ska ha rätten att göra sig hörda. Vi anser att det är en självklarhet att vi blir lyssnade på av de myndigheter vi brottas med för att vårt barn, syskon, partner eller vän ska få den hjälp som behövs för ett fungerande liv. Vi anser att man inom sjukvård och myndigheter bör lyssna på oss, vi är de som känner våra anhöriga bäst. Att lyssna på oss skulle minska onödigt lidande för både oss anhöriga och våra älskade närstående med beroende.

Anhöriga måste få rätten att välja den väg som känns bäst att hjälpa och inte bli uteslutna och klassade som jobbiga för att vi väljer en annan fungerande väg. Vår väg grundar sig på beprövad erfarenhet snarare än signaler och moralism.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2021 Stockholms Fria