Recension


Konst
Lena Cronqvist
Var: Liljevalchs
När: T o m 6 januari

  • I Lena Cronqvists värld undersöker barn livets och dödens villkor väldigt påtagligt och fysiskt, ofta med kniv eller sax som redskap. På bilden Operation I från 2001.
Stockholms Fria

Lekfull och smärtsam dissektion av barndomen

Lena Cronqvist är årets stora höstutställning på Liljevalchs.

Lena Cronqvist, som debuterade i mitten av 1960-talet, har under lång tid haft en framskjuten position inom svensk konst. Hennes verk hör också till de dyraste som sålts på auktion av levande svenska konstnärer de senaste årtiondena. Bland annat såldes Madonna på Bukowskis för över 5 miljoner år 2010.

Det kan tyckas lite förvånande att just Lena Cronqvists konst har betingat så stora summor, för även om tavlorna ofta är stora i formatet och är målade i starka färger är det en ganska privat sfär som skildras. Här berörs intima relationer mellan barn och föräldrar, mellan syskon och barns relation till livet och döden.

Liljevalchs nya utställning av Lena Cronqvist tar vid där deras förra visning av hennes konst år 1994 slutade. Det är alltså relativt nyproducerad konst som ställs ut, ett hundratal målningar och 30 skulpturer från två årtionden. I den största utställningssalen hänger en rad självporträtt, och det första man slås av är färgerna. Lena Cronqvist använder äggoljetempera, ofta blandad med vanlig oljefärg, och färgerna har en central roll i målningarna. De är starka, ibland i oväntade kombinationer eller nyanser, och delar av utställningen är indelad efter ton. Men också efter temperament och tema.

Återkommande motiv är småflickor som hanterar dockor eller miniatyrmänniskor. Det kan vara ”pappadockor” eller dockor som föreställer en modersgestalt, men det kan också vara ett syskon eller andra barn. Ofta blir dessa undersökta på samma sätt som barn ibland undersöker och torterar små djur. Det dras i armar, ett ben klipps av, vissa blir kvävda i glasbehållare. Som konstnär dissekerar Cronqvist den borgerliga familjen och vår relation till barndomens värld.

Jag fastnar för en tavla där barn styr dockor försedda med kungakronor med marionettrådar. Jag tycker det sammanfattar ett genomgående tema – hur starkt vi påverkas av erfarenheter i barndomen, och att tron att vi har kontroll över våra liv är en illusion. Det är fortfarande det inre barnet som håller i tygeln.

I några av de senare målningarna, där Lena Cronqvist avbildat sig själv, tycker jag mig dock se en förändring. Målningarna är ljusa, Cronqvist leende, uppsluppen. Det är något pillemariskt över hennes blick. Återigen ingår dockhuvuden och marionetter i trådar. Men framtoningen är en annan. Man kan ana en försoning med det förflutna, med de olika roller man påtvingas inom en familj och den komplexa väven av relationer. Och också en försoning med de roller man påtvingas i livet i stort.

Kanske är det att läsa in för mycket, när Lena Cronqvist samtidigt sagt i en intervju med Mårten Castenfors att hon fördjupat sig för mycket i ångest de senaste åren. Men det tycks ändå ha skett en förändring. Dissektionen av livet fortsätter, men den åsamkar inte längre lika stark smärta.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria