Målning mellan mossa och myrar | Stockholms Fria

Fördjupning


Helena Svensson
Fria.Nu

Målning mellan mossa och myrar

Mitt på dan var luften fortfarande klar och muren ännu torr. Av med locket, på med en cap, skaka, testspraya. Perfekt! Fyra timmar senare finns inte en torr yta - allt är översprayat.

Rollern klafsar fram över indigoblå, utstuderat spretiga bokstäver. Döljer och förgör. Lämnar ett smutsgrått brett avtryck, som kölvattnet efter en Finlandsfärja. Äter den tidigare graffitin - för att bereda.

Jag har fått följa med två killar som ska inviga mig i den praktiska aspekten av graffitivärlden. Det är Erik, 24 och hans kompis, Olav, 22, på besök från Norge. Båda släpar på svarta plastkassar som klirrar lätt. Killarna är vänliga men lite blyga. Naturliga men seriösa. Och de vandrar med en sorts uppspelt beslutsamhet mot väggen.

Löven ligger som en tjock kletig massa. De nakna träden växer tätare och tätare, ju högre uppför sluttningen man klättrar. Där, mitt i ingenstans, står den. En mur, som känns utslängd i denna skogsdunge, fullkomligt på måfå. Den fyller heller ingen annan funktion än att tjäna som målarplank för graffitiroade. Här målar man för sin egen skull, för att få stå i lugn och ro - inte för att synas. De enda som någonsin kan komma att se väggen är en och annan orienterare eller möjligen hundrastare. Kanske att någon i lägenheterna - med fin adress i en av Stockholms norra kranskommuner - kan skymta den mellan trädstammarna vintertid. Men troligen inte.

Vi är inte de första som kommit hit i detta ärende. Det vittnar både väggens befintliga målningar och de många tomma sprayburkar som ligger utspridda framför den om. Små krokiga trädstammar har fått agera testyta och har en mångfärgad, fläckig bark. Neonrosa och illblått, överstruket med en aning krom. Något få ungbjörkar föräras.

Erik är lite bekymrad för om den rollerfärg han har ska räcka för att täcka hela väggen. Han får hushålla och späda den med vatten. Med metodisk iver rollas hela väggen så ljusgrå. Visst lyser de tidigare målningarna igenom på sina håll, och den underliggande färgen blöder igenom här och där; löses upp och rinner neråt - skapar svartgrå strimmor på den nyrollade ytan.

Under tiden vankar Olav av och an och funderar på vilken av de medhavda skisserna han ska förverkliga. Det får bli en 'Tom!', bestämmer han. Båda killarna trär på sig plasthandskar, skakar sina sprayburkar och skrider till verket. De måttar och skissar upp. Olav får byta färg ideligen - burkarna vill inte samarbeta i kylan. Kylan ja. Det är en av de sista dagarna i november, en isande klar dag med en sol som skiner från väldigt långt borta. Fingrar stelnar och tår domnar. Erik ersätter snart sin vänsterplasthandske med en riktig vante, Olav hade varit förutseende nog från början.

Snart ersätts den fuktråa skogsluften av en kemisk lukt. Lösningsmedel. Det blir dock aldrig riktigt påträngande, och ingen av killarna använder munskydd.

- Utomhus är det inte så farligt, men annars brukar jag ha det, säger Erik.

Olav börjar fylla sina ytor med olika gröna nyanser. Erik fyller raskt i sin skiss, med knivskarpa drag. Han hanterar sprayflaskan som om den vore en penna. Mitt gamla tecknaröga imponeras av hans säkerhet och jag tittar fascinerat på hur hans spraystreck skär över muren. Ibland bättrar han på någon effekt efterhand, men någon tvekan eller något handdarr ser jag inte skymten av.

Båda arbetar metodiskt, lugnt. Målar lite, backar. Tittar, funderar. Prövar idéer i huvudet, skiner upp, fortsätter. Ibland hörs ett och annat hundskall och båda vänder sig reflexmässigt och försöker spana genom snårskogen. Erik har förklarat att om en polis skulle dyka upp kommer killarna springa iväg, för egen del ska jag stanna kvar och säga sanningen. OK, visst. Men är det verkligen någon risk för det? Här?

- Jo, faktiskt, och i en rättegång behandlas det på samma sätt som om man målat på ett tåg eller klottrar på en husfasad i innerstan.

Erik svingar vänsterarmen i luften. Runt, runt, upp, ner. Blåser på sina händer, drar mössan längre ner över öronen. Kylan kryper djupare och djupare in, även i mig. Jag funderar på om tår kan förfrysa vid nollgradigt väder. Det är ju väsentligt mycket kallare än de 37 grader kroppen egentligen ska hålla, så kanske? Nu är Erik nöjd med sin målning, The proffessor. Han vill ha det så. Med två f.

Dags att göra ett par figurer. Han visar mig ett ark skisser. Allt från Kronblom till Pinocchio - alla exceptionellt väl utförda. Han fastnar för två Helan och Halvan-liknande gubbar.

- Olav, får jag låna några av dina färger, några av de dassiga - jag ska bara ta lite.

- Visst, det är lugnt.

Figurerna växer fram. Jag begriper inte hur han fixar skalförändringen från pyttepapper till jätteformat, men det gör han. Även om han själv inte är helt nöjd. Gömda i fyra sprayburkar fanns tydligen en mager och en fetlagd, fryntlig herre.

Även Olav börjar känna sig nöjd. Han bläddrar i en bok och hittar ett motiv han vill testa. På högra ändan av muren simmar snart ett par glada figurer i orange och rosa. Stornästa och pratbubbleförsedda.

Erik skissar raskt upp texten 'in da club' på klassiskt kalligrafimanér. Gör en effektfull ram och ett par vita skuggningar inuti bokstäverna. Skriver dit The proffessor. Olav testar lite småsaker på sin första målning, men ändrar sig och sprayar över. Korrigerar. En tillägning och en signering senare betraktar han sig som färdig. Fixar ytterligare ett par glada, stornästa figurer till vänster om den första.

Erik småspringer utefter muren och jobbar på bakgrunden - som får ett slags färgmolntema. Timmarna har gått, mörkret börjar så sakteliga falla. Pocketkamerorna åker fram och dagsverket förevigas. Pryttlarna - rollers, munstycken och kannor, samlas ihop och förpassas till plastpåsearmén. Nerför den lövhala branten, mot tunnelbanan och civilisationen. Ett par mackpåsar åker fram och Erik erkänner att det är ganska skönt att det är över. Han är inte helt nöjd, även om han tycker att det blev bättre än det var innan. Väggen ser gladare ut.

Helena Svensson

Fotnot: Erik och Olav heter egentligen något annat.

Rekommenderade artiklar

Slutstation - sanering

Klotter på tunnelbanetåg saneras med hjälp av högtryckstvättar. Och medel som är så starka att materialen i klottersaneringshallarna rostar, ärgar och skrumpnar ihop.

Exakt vad medlen i förlängningen gör med vår miljö - och sanerarnas hälsa - är svårt att veta.

Fria.Nu

Ett krig mellan pengar och unga viljor

Vi pratar om det offentliga rummet som om det vore stadsmiljöns svar på allemansrätten. Men hur är det egentligen? Är inte huvuddelen av det offentliga redan paxat och ägt? Den strömlinjeformade reklamen tillåts breda ut sig, samtidigt som man begår en olaglig handling om man tejpar upp en lapp på ett elskåp. Tydligast märks kanske spänningen i graffiti-frågan. Mer eller mindre unga och medellösa mot samhällets ordningsmakt och kapital. Lagar och samhällsekonomiska värden som låter högtryckstvättarna tala, mot dem som tar sig friheten att skrika inkognito - via sprayburkar.

Fria.Nu

© 2018 Stockholms Fria