Inledare


László Gönczi
Fria Tidningen

Katastrofer saboterar arbetsregler

Arbetarna som rensa upp efter Fukushimakatastrofen får kanske en tredjedel av alla pengar som betalas ut, skriver László Gönczi

Arbetarna som rensa upp efter Fukushimakatastrofen får kanske en tredjedel av alla pengar som betalas ut, skriver László Gönczi.

Läste en artikel publicerad i Reuters 30 december signerad journalisterna Mari Saito och Antoni Slodkowski. De hade träffat Seiji Sasa som en tidig morgon gick runt bland uteliggarna i en tunnelbanestation för att värva dem till ett jobb. Inte vilket jobb som helst. Denna form av headhunting handlade inte om rekrytering av direktörer, tekniker eller chefer till kommunkanslier. De här jobben är viktigare än så. Här krävs speciella talanger utöver det vanliga. Att riskera hälsan för en spottstyver och rensa upp efter Fukushimakatastrofen. Reaktorhaverierna har lett till förödande mängder av radioaktivitet i havet, i luften och i all mark på ett stort område i norra Japan.

Japanerna får räkna med klart mer än hundra miljarder i sanerings- och återuppbyggnadskostnader och då är det långt ifrån den strålningsnivå som var innan katastrofen.

De nyrekryterade får enligt Reuters rapport en lön under den i Japan etablerade lägstalönen. Kommer man från gatan får man vara glad. I varje fall har de fått vara med om strålande tider.

Juristen och professorn vid Hosei-universitetet, Takayoshi Igarashi, förklarar i artikeln att det initialt fanns en stor och akut säkerhetssituation att ta hand om med mycket höga strålningsnivåer. Då var det förståeligt, enligt honom, att det blev mycket bråttom att rekrytera folk och i förlängningen rekrytera företag som i sin tur rekryterade folk.

Det uppstod ett virrvarr av både mycket små och mycket stora bolag som granskades måttligt. I artikeln finns en utförlig redovisning av maffiainblandning, orimliga rekryteringsmetoder, utdömda domar med för låga bötesbelopp, fingrar som man ser igenom och till och med företag som inte ens går att finna som har fått kontrakt. Arbetarna längst ner i leden, närmast den strålande marken får kanske en tredjedel av alla pengar som betalas ut. Nu flera år senare kvarstår problemen.

Det är ingen nyhet egentligen att de mest utsatta blir rekryterade till de jobb som har de sämsta villkoren. Det är på Brasiliens soptippar, i de farligaste gruvorna, på skandalösa textilfabriker och så vidare som många av jordens fattigaste hittar sin försörjning. Och alltid finns vi andra där som tacksamt blundar så gott vi kan. Den borgerliga arbetslinjen handlar delvis om samma sak. ”Det ska löna sig att arbeta”. Det vill säga, om du inte har arbete ska du ha så dåliga villkor att du gärna tar vilket skitjobb som helst även om det är uruselt betalt. I Sverige har vi inte haft något Fukushima så folk får faktiskt vänta på jobb ändå.

Det skulle vara en orimlig tanke att önska sig ett kärnkraftshaveri, ens om det ledde till full sysselsättning åt våra uteliggare och tiggarna från östra Europa. Jag vill faktiskt inte anklaga någon för att önska det. Men det skrämmer mig att regeringen tutar vidare på våra gamla kärnkraftverk trots alla famösa händelser i dem. Centerns vinst att höja haveriförsäkringsbeloppet till cirka tolv miljarder från två ger ju föga tröst när räkningarna i Fukushima bara stiger och stiger.

Reaktorhaverier ger jobb, men, nej tack.

Fakta: 

László gläds åt sitt sjunde barnbarn men önskar en bättre värld för hans uppväxt.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria