”Bra konst är alltid konst som väcker känslor” | Stockholms Fria
  • Konstnären Gunilla Klingbergs mönstrade gångväg i Hjorthagen är Sveriges längsta konstverk.
  • Vi ses vid målet från år 1984, en hyllning till Lennart "Nacka" Skoglund, är ett verk som för tankarna till traditionen att uppföra monument över betydelsefulla och framgångsrika män.
  • Kasper står på Medborgarplatsen, uppfördes 1970 av Göran Strååt.
  • Gatukonstverket Hyenorna vid Stureplan rönte stor uppmärksamhet sommaren 2011.
  • Muralmålningen vid Odenplan, som gjordes av ungdomar 2013, kom till genom ett samarbete mellan Stockholm konst och Förorten i Centrum.
Stockholms Fria

”Bra konst är alltid konst som väcker känslor”

SFT sjösätter i dag en återkommande vinjett om konstverk i det offentliga rummet. Det kan vara gatukonst eller skulpturer, gamla eller nya verk. Men först tänkte vi reda ut vad offentlig konst är och hur den har förändrats över tid.

Definition av offentlig konst från Wikipedia: ”Konst i offentliga rum, eller offentlig konst, är benämningen för konstverk som finns placerade i lokaler eller på platser som är tillgängliga för allmänheten och som därmed kan beses, eller på annat sätt upplevas, av allmänheten.”

Ovanstående kan tyckas självklart, men att begreppet är så vitt gör att det rymmer en mångfald av uttryck där tillkomsten kan vara väsensskild från varandra. Offentlig konst innefattar allt från graffiti på en husvägg sprejad i mörkret till minutiöst planerade monument med miljonbudget.

År 1937 grundades Statens konstråd, vilket kan ses som startskottet för den moderna offentliga konst vi har i dag. Samtidigt infördes enprocentsregeln, vilket är en rekommendation att en procent av byggkostnaden vid nyproduktion och renovering av offentliga byggnader ska avsättas till konstnärlig utsmyckning och gestaltning.

Jessica Sjöholm-Skrubbe har skrivit en avhandling som heter Skulptur i folkhemmet. Hon berättar att det från 1930-talet och framåt fanns en demokratitanke bakom den offentliga konsten.

– Det fanns en stark idé om att man genom att placera ut konst i det offentliga rummet demokratiserar konsten. Det synsättet lever kvar även i dag. Men på den tiden tänkte man lite mer att det skedde av sig själv, man placerade ut konst och sedan var det klart. I dag jobbar man mycket mer med frågor som gäller vem konsten är till för, och i vilket sammanhang konsten placeras, säger Jessica Sjöholm-Skrubbe.

Hon berättar att det från 1930-talet och framåt fanns en tanke om att konsten skulle vara politiskt neutral. Under kalla kriget skulle konsten inte ha några explicita budskap eller ett politiskt innehåll.

– Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte var något uttalat, det här är en slutsats som jag dragit genom att titta på hur konsten såg ut och genom att titta på beslutsprocesser, säger Jessica Sjöholm-Skrubbe, och tillägger samtidigt att det fanns politik i konsten, även om det kan ha varit svårt att få syn på i sin samtid:

– Det fanns en tydlig könsideologi i hur man presenterade kvinnor och män i det offentliga rummet. Det vanligaste motivet var en naken kvinna.

Jessica Sjöholm-Skrubbe menar att konst i det offentliga rummet i högre utsträckning aktualiserar politiska frågor i dag, delvis genom gatukonst eller annan tillfällig konst.

– Men det finns även andra aspekter. När man mer eller mindre säljer ut det offentliga rummet, när man tillåter kommersiella budskap att ta allt större plats rymmer det också en ideologisk dimension.

Mårten Castenfors, chef för Stockholm konst, som sedan 2008 ansvarar för nya konstverk i offentliga miljöer i Stockholm, menar att de inte har några restriktioner mot politisk konst.

– Det finns inga sådana pekpinnar. Om jag ska referera till Vårsalongen på Liljevalchs blir jag lika förvånad varje år att det är så lite politisk konst. Jag tycker snarare att det vore roligt om det kom fram mer politisk konst. Men konstens storhet ligger i att vara flerdimensionell. Pamflettkonst blir ganska tråkig efter ett tag, det är det mångbottnade som är konstens styrka.

Mårten Castenfors ser fortfarande demokratifrågan som den offentliga konstens viktigaste funktion, men menar att konsten fått en annan roll i den rumsliga miljön i dag.

– Det är en stor förändring. Tidigare jobbade man med utsmyckning, vi jobbar med gestaltning, konst integrerad med landskapet, det ska vara en del i en helhet. Vi är med i själva processen, vi smyckar inte utan vi jobbar på ett annat sätt. Bra konst är alltid konst som väcker känslor. Dålig offentlig konst är sådant som ingen märker.

Även på jämställdhetsområdet har det skett en stor förändring.

– Det är något vi hela tiden tittar på, det är helt jämlikt i våra projekt nu, eller det är snarare 60–40 till fördel för kvinnor, säger Mårten Castenfors. Det beror på att utbildningssituationen ser annorlunda ut i dag, det är mycket fler kvinnor som utbildar sig och blir bra konstnärer. Det avspeglas i vårt urval, för det vi är ute efter primärt är kvalitet.

Vid sidan av den officiella offentliga konsten finns det en livskraftig gatukonst och graffitiscen, trots stadens nolltolerans mot graffiti. Detta är något som Jakob Kimvall, doktorand i konstvetenskap, intresserat sig för.

– Traditionellt var begreppet offentlig konst ganska enkelt, innan graffitin och gatukonsten. Det var konstverk som placerades i de offentliga rummen, ofta på centrala platser. Går man tillbaka i tiden var det kanske inte konst i den moderna meningen utan mer monument, skulpturer över kungar och makthavare, viktiga personer i det borgerliga samhället, säger Jacob Kimvall och fortsätter:

– Vad som lockade mig med graffiti var att offentlig konst i ganska hög utsträckning är statisk och finns kvar och behöver kanske aktiveras, medan graffitin har reklamens tillfälliga prägel, den försvinner eller tas bort.

Jacob Kimvall efterlyser ett mer dynamiskt offentligt rum.

– Stockholm eftersträvar ett otroligt välstädat offentligt rum, det är så uppenbart att om något inte är välordnat är det ett problem. Jag är inte för att man ska låta offentliga rum förslummas, men det är en balansgång.

Samtidigt finns det tendenser till att glappet mellan spontan konst och permanenta verk som tillkommit på beställning av institutioner krymper, menar Jessica Sjöholm-Skrubbe:

– Jag tycker att institutionerna har ett allt större intresse för olika typer av konstnärliga uttryck. En aspekt av detta är att Statens konstråd börjat arbeta med tillfälliga projekt, att man försöker luckra upp idén om vad ett offentligt konstverk är. Det finns en stark föreställning om att offentlig konst är en staty av en farbror som varit inflytelserik, eller en naken dam i en park, att det är något permanent som har evigt värde, och det är ett ganska märkligt anspråk när det offentliga rummet förändras hela tiden.

Mårten Castenfors berättar att Stockholm konst planerar ett samarbete med några graffitikonstnärer:

– Jag tycker att man ska respektera det offentliga rummet, alla ska inte få strula där, det måste finnas ett visst regelsystem, men jag ser inte graffiti som klotter. Gatukonsten, det liv som finns där intresserar mig, men man kan inte reglera det för mycket, om vi reglerar det för mycket kan det ta bort vitaliteten. Det gäller att vara försiktig. Jag gillar att folk ställer ut saker eller stickar halsdukar till skulpturer, men när det gäller graffiti, de som kan jobba i stor skala, kan man göra något jävligt maffigt med dem skulle det tjäna båda våras intressen.

Hop Louie, som varit aktiv som gatukonstnär i över tio år, säger sig inte ha någon relation till institutioner som Statens konstråd och Stockholm konst.

– De köper in fula statyer och placerar ut dem i offentligheten. Det är bättre än ingenting, men ofta är det ganska ospännande.

I likhet med Jakob Kimvall skulle han vilja se ett mer dynamiskt offentligt rum.

– Det skulle vara kul om det fanns mer interaktion med folk, som en laglig vägg, så att det kunde hända något och skapas mer delaktighet. Eller att man kunde fråga folk vad de ville ha, och inte bara Lennart, 55 år. Har man konst utanför en skola kunde man fråga kidsen vad de vill ha, säger Hop Louie.

Samtidigt är han inte främmande för någon form av samarbete med institutioner.

– Jag har varit med i ett projekt i England där man fick färg och tillstånd att måla, det var kul. Jag gillar att måla och då gör jag det. Men om de vill kolla på mina skisser innan vet jag inte hur jag skulle ställa mig till det.

Vad saknar Stockholms offentliga rum?

– Mycket mer ytor som det är okej att måla på, grå betongytor till exempel och längs med tågspår, säger Hop Louie. Överallt där det finns tomma, döda ytor som lika gärna kunde piffas upp borde man få måla.

Fakta: 

Under vinjetten Offentlig konst skriver SFT återkommande om stadens urbana landskap. 

Rekommenderade artiklar

Samtida musik hotad

Den ideella musikföreningen Samtida musik blir av med kulturstödet från Stockholms stad 2014.

© 2021 Stockholms Fria