Konstkoloss som inte träffar i magtrakten | Stockholms Fria

Recension


Konst
Vårsalongen
Var: Liljevalchs
När: T o m 23/3

  • På Vårsalongen visas 288 verk av 152 konstnärer.
  • Hus och storstadsområden är återkommande motiv på Vårsalongen, här Jan Lindsgards Nedre Manhattan.
Stockholms Fria

Konstkoloss som inte träffar i magtrakten

Trots ett stort antal verk av över 150 konstnärer imponerar inte Liljevalchs Vårsalong på SFT:s konstskribent Niels Hebert.

Vårsalongen på Liljevalchs är i år ganska tam. Inga provokationer eller häftiga utspel stör i denna koloss till konstutställning. Det är väl inte nödvändigt, men salongen har blivit ett slags underhållning där det är glest mellan verk som skapar eftertanke eller träffar i magtrakten.

Salongens äldste deltagare – Eskil Andersson som fyller 92 i år – som inlett sin konstnärsbana på äldre dar, debuterar med ett starkt porträtt av den gamle åskguden Tor med sina getabockar. Tor är en av de mest uttrycksfulla målningarna på Vårsalongen. Tor är verkligen på väg – varifrån och vart vill man veta.

Det finns en kamp mellan ordning och oordning på salongen. Framför allt finns det hus. Att bygga hus handlar om att skapa ordning, att konstruera. Vi kan se höghuskomplex, jättestäder, enstaka kåkar, modeller av hus, akvareller av hus, husritningar och trasiga hus både i Detroit och i Japan. Två konstnärer bidrar med Babels torn och två andra med utblickar över Slussen i Stockholm.

Kanske tänker svenska folket på hus mer än någonsin och på att få ordning i en kaotisk tillvaro. Fast den stora oordningen rår ingen på. Johan Österholm har varit i den tsunamidrabbade japanska staden Ishinomaki och fotograferat hus som ska rivas sedan de skadats av vågorna. Husen har nummer som anger turordningen i det stora rivningsprojektet.

Hur man ska se på Helena Rantamäki Bröms installation There's got to be some order around here när det gäller ordning är knepigt. Med virkade trafikskyltar flyttar hon en diskussion om ordning in i huset och familjen. Pilar anger var dammsugaren och tvättstugan finns, tavlor anger när maten serveras och förbudsskyltar talar om var föräldrar inte får gå och vem soffhörnet tillhör. Både den som blir galen över andras slarv och den som är mindre noga med hemregler kan hämta argument i detta verk.

Motstånd mot ordningen finns förstås. Graffitimålaren Samir Soudah hör till dem som kraftfullast tar upp den kampen.

Det finns en del konst med politiska betraktelser. Fredrik Reinfeldt får ta en del, men också Centerpartiet. Hanna Lundgren Herder låter statsministern uppträda som en 1700-talsprinsessa och förförare, medan Stine van Wynsberghe ur ett underifrånperspektiv erbjuder mössor för både rädsla och kamouflage att dra över huvudet.

En av samtidens vedervärdiga prickskyttar skjuter sönder uppdukade kaffekoppar en efter en i Natasha Dahnbergs tvåkanaliga videoinstallation Don't cry over spilled milk. Kaffet och mjölken rinner bland skärvorna. Det finns viktigare saker att gråta över än över mjölken, det är sant, en tanke som känns närvarande i detta verk.

Peder Gowenius har format Babels torn i lera för ”de som tror på tillväxt”. Tornet ser ut att kunna rasa närsomhelst, men Christer Themptanders Kannibalkapitalist med blod på händerna verkar trivas. Elise Leonin målar vuxna och barn i ödelagda industrilandskap som om de blickade ut över rikedomarna. Men någon rikedom finns inte inom synhåll.

Salongens äckligaste verk är Funny Livdotters godishörna. I installationen hänger tre blusöverdelar av godisremmar och i en monitor ser man konstnären hetsäta sådant godis. Verket heter självfallet Kontroll&impuls.

Bland salongens många objekt finns ett antal mobiler, som Romina Zomegnan försett med varningstexter, exempelvis ”Smartphones skadar relationer”. Andra fyndiga objekt är barnvagnar som Lars R Melander designat för minerade områden, lattekaffet och för ensamkommande flyktingbarn.

I år sökte en bra bit över 2 192 konstnärer till Vårsalongen, 152 antogs med sammanlagt 288 verk.

Rekommenderade artiklar

Konstrevolt mot samhällsfrånvänd modernism

Recension

På 1960-talet kom konsten att förändras radikalt genom att bli mer politisk och ta större plats i samhället. Om detta omvälvande skifte handlar Kulturhuset Stadsteaterns utställning Revolternas decennium.

© 2021 Stockholms Fria