Arash Hakimnia

Inledare


Val 2014

  • Rosa revolution via valsedeln?
Fria Tidningen

Vad är en bortkastad röst?

Verklig samhällsförändring kräver mer än taktiska överväganden på valdagen, skriver Arash Hakimnia.

Göran Greider menade i förra veckans Dagens ETC att en röst på Feministisk initiativ var en potentiellt bortkastad röst då partiet riskerar att hamna precis under riksdagsspärren och därmed gynna Alliansen på de rödgröna partiernas bekostnad. Fi:s talesperson Gudrun Schyman kontrade med att Greider borde uppmana rödgröna att rösta på Fi för att få in partiet i riksdagen om de vill få bort Alliansen. Och så var det partipolitiska grälet igång.

Båda lägren säger sig vara eniga om behovet av feminism och förändring, och båda är eniga om att förändringen sker i parlamenten. Men ingen vill på allvar ta i frågan om vad som förutsätter radikal omdaning av samhället. Kan ett parti med de finaste av partiprogram via riksdagen eller regeringsmakten förändra det ekonomiska och sociala systemet i grunden utan massiva rörelser underifrån?

Socialdemokraterna bars in i maktens korridorer på en våg av arbetarklassens rörelser och med press från den rörelsen och dess radikalaste delar genomfördes stora omfördelningar av makt och resurser. Men idag har inte arbetarrörelsen samma styrka och inte heller samma inflytande inom arbetarrörelsens etablerade partier. Den gamle S-märkte finansministern Ernst Wigforss storslagna ord ­– "om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka" – har bytts ut mot en väcknings-app.

På 1980-talet bar miljörörelsen in ett parti med radikal tillväxtkritik och fokus på miljöfrågor i maktens finrum. Idag har Miljöpartiet lagt tillväxtkritiken på hyllan och satsar allt på en ministerpost i det för tillfället vinnande laget. Alla partier är skyldiga till rörelsen mot centrum. Vänsterpartiet har å sin sida lagt 6 timmars-dagen på is och satsar allt på den vinnande frågan om förbud mot välfärdsvinster.

Det ligger helt enkelt i det samhällssystem vi lever i. Partier som vill utmana grundläggande maktförhållanden möts av en enorm press från de krafter och grupper som innehar makten och resurserna så fort de når maktens korridorer. Om det inte finns en stark press åt andra hållet utanför parlamenten från breda folkrörelser tvingas samtliga partier och regeringar ­– oavsett goda intentioner – till eftergifter och anpassningar till rådande maktförhållanden.

Gudrun Schyman skriver själv att tidigare feministiska förändringar skett genom samverkan mellan folkrörelser utanför parlamenten och lyssnande partier inom. Idag, menar hon, finns redan en stark feministrörelse utanför riksdagen men det saknas lyssnande partier och det ska Fi förändra. Och visst känns rörelsen starkare än på länge. Men det är en öppen fråga om rörelsen är tillräckligt stark för att lyfta in Fi i riksdagen, och än mindre hålla pressen uppe på Fi och andra partier att genomföra grundläggande förändringar.

Det gäller särskilt om vi tittar på en av Fi:s huvudfrågor, införandet av 6 timmars arbetsdag. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har gått bet på att driva frågan på allvar och kravet nedprioriteras ständigt i dagspolitiken. Det är för att frågan ställer varje parti som driver den på kollisionskurs med starka ekonomiska intressen i samhället. Utan en stark rörelse utanför parlamenten och bland facken som driver den är det hopplöst för varje parti som har frågan i sitt program att driva den i dagspolitiken. Fi kommer inte att vara annorlunda.

För ett parti som tar modiga grepp inom feminism och antirasism är partiet förvånande tyst när det kommer till kritik av det ekonomiska systemet. Hur ska ett uttalat intersektionellt parti som trots det inte vågar prata både klass och kön kunna driva 6 timmars arbetsdag? Är det inte redan en dagspolitisk anpassning att Fi undviker att tydligt kritisera EU:s nyliberala krispolitik, som är en pågående katastrof för kvinnor, arbetare och flyktingar i bland annat Grekland och Spanien? Fi är inte sämre än många andra partier på den punkten, men inte heller så annorlunda som många verkar hoppas.

Poängen är inte att uppmana folk att rösta eller inte rösta på ett visst sätt i kommande val. Utan snarare att understryka att det är ännu viktigare vad vi gör dagen efter valdagen.

En bortkastad röst är inte en röst på fel parti. Det är en röst som inte följs upp av handling inom folkliga rörelser för verklig samhällsförändring.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria