Vi går från Odenplan mot Söder i motljus. Rickard Falk håller kameran i handen för att inte missa att fotografera någon flyktig händelse, ett ögonblick som inte dröjer kvar. I slutet av Dalagatan stannar han till och tar en bild av en kvinna som pratar i mobiltelefon.

Jag försöker mig också på en bild. Rickard tittar på resultatet och visar hur jag kan förbättra kompositionen genom att hålla kameran lite snett och få till en triangel av skuggor.

– Många tror att gatufoto är lätt, man bara tar en kamera och går ut på gatan, men det är en skenbar enkelhet. Man kanske får fota 3–4 rullar för att få en bra bild. Men det är också det som är intressant, att det är så svårt, man jagar de där bilderna, säger han.

I likhet med många andra gatufotografer använder Rickard en analog kamera med svartvit film.

– Färg kan lätt bli rörigt, det är mycket som distraherar, med svartvitt skalar man bort den aspekten. På så sätt kan man enklare få fram en känsla.

Rickard Falk ser gatufotograferandet som ett sätt att avbilda sig själv, ge uttryck för känslor, även om han gör det genom främmande människor. Men oavsett om man är ute efter att skildra ett inre eller yttre skeende är det temporära ögonblick som står i fokus för de flesta gatufotografer.

När vi ska korsa vägen upp mot Vasabron passerar en buss tätt framför oss. Några pensionärer skymtar genom en immig ruta, Rickard hinner få upp kameran och trycka av.

– Man vill frysa en händelse vid exakt rätt tidpunkt, det gäller att känna av omgivningen. Till slut blir man bra på det, man känner att nu snart kommer det att hända något. Jag brukar kalla det för schwung, man kanske också kan säga att det finns energi i bilden.

Vad är det då som utmärker gatufoto? Rickard menar att det ligger nära det dokumentära fotografiet, men att det finns mer utrymme för subjektivitet och konstnärliga uttryck.

– Många tror att det handlar om gator eller bilar eller soptunnor. Visst, det kan vara det också, men gatufotografi handlar egentligen om människor.

Något som kan vara svårt för nybörjare är att våga gå tillräckligt nära med kameran. Rickard menar att det är en träningssak, att de flesta inte reagerar alls på att bli fotograferade och att väldigt få blir arga.

– Jag brukar inte gå jättenära, det är en bekvämlighetsfråga, det är bökigt att invadera någons personliga sfär utan att fråga. Men ser jag en riktigt bra bild har jag inga problem med att göra det.

Förra veckan utkom fotoboken Out of necessity Vol.1 – Stockholm med bidrag från nio fotografer, däribland Rickard Falk.

– Vi är nio fotografer som älskar att fota men kanske inte alltid har så mycket tid, där av namnet, man tar sig tid för att det är något man måste. Det är svartvitt och det mesta är analogt. Det är både gatufoto och konstfoto och lite allt möjligt. En kille, Pierre Vincensini, har till exempel fotat i tunnelbanan på väg till jobbet under lång tid.

Vad har du själv gjort?

– Jag har försökt återknyta till hur jag fotade på 1990-talet, för att se vad resultatet blir i dag om jag fotar under samma förutsättningar som då. På den tiden var jag ute mycket på stan och sprang och målade graffiti, det var mycket foto på natten så det har jag gjort igen nu. Jag höll på i ett halvår med den här serien, den är fotad specifikt för boken.

Min och Rickards vandring genom stan slutar på Folkungagatan. Jag ber Rickard att ställa sig mot en vägg intill Coop. För att få rörelse i bilden tar jag några steg bakåt och väntar på att människor ska passera mellan oss, men alla är hänsynsfulla och tar en omväg. Jag får nöja mig med Rickard och människor i bakgrunden.

– Ibland, om jag till exempel hittar ett ställe där det är väldigt bra ljus, kan jag stå där ett tag för att se om något händer, säger Rickard. Men jag har dåligt tålamod, så jag försöker knata runt ganska mycket. Jag brukar försöka att inte ha någon färdig tanke om vad jag är ute efter. Jag tycker att man missar alla andra bilder om man bara letar efter röda skor.