• Stockholm Vodou Orchestra bildades redan år 2000, men släppte nyligen sin första skiva Burning.
  • Kristina Aspeqvist spelar på den största ewetrumman som kallas atsimevu (pappa).
Stockholms Fria

Vodou från Bagarmossen

Vodourytmer, jazz och och funk. Kompositören och slagverkaren Kristina Aspeqvist, som driver en trumaffär i Bagarmossen, är skivaktuell med sin grupp Stockholm Vodou Orchestra.

I en källare i Bagarmossen står trummor uppställda längs väggarna på hyllor, nästan ända upp till taket. Här säljer Kristina Aspeqvist trummor och håller drop-in-kurser.

– Jag är slagverkerska, kompositör, driver trumaffären, undervisar både för barn och vuxna och håller teambuildingworkshops med trummor för företag.

Kristina Aspeqvist trivs med att vara mångsysslare, men har ändå svårt att få ekonomin att gå ihop. Hon utbrister skämtsamt:

– Jag behöver sponsorer så att jag kan gå till tandläkaren!

Nyligen släppte hon skivan Burning med gruppen Stockholm Vodou Orchestra, där hon själv komponerat all musik. Trots att de spelat tillsammans sedan det första framträdandet på Cinemafricas invigningsfest år 2000 är detta debutalbumet.

– Jag har fått stipendium från Konstnärsnämnden för att skriva musik till den här orkestern flera gånger. Fyra av låtarna på skivan är komponerade med det stipendiet. De låtarna är liveinspelade för skivan. Sedan fick vi även fonogramstöd från Kulturrådet för att ge ut skivan.

Flera av låtarna bygger på rytmer från vodoumusik.

– Det är väldigt mycket ovanliga rytmer, så jag har fått jobbat mycket med musikerna. I början när vi hade repetitioner gick halva tiden åt till att jag hade rytmlektioner med dem.

Burning innehåller mycket jazzinslag, och jag undrar om inte jazzmusiker har bra taktkänsla?

– Nej inte alltid, jazz kan vara floinka floink, flytande liksom.

Intresset för trummor väcktes tidigt. Kristina Aspeqvist lärde sig komplexa rytmer genom att imitera sina föräldrar när de dansade till östeuropeisk musik vid Internationella folkdansklubben.

– Mina föräldrar var politiskt aktiva, jag är uppvuxen i demonstrationståg, jag kunde sjunga alla verser av Internationalen innan jag kunde prata rent. Och mina föräldrar höll på med det som var politiskt korrekt då, att dansa internationell folkdans.

När hon var sex år började hon spela klangpinnar i musikskolan och tog senare lektioner i afrikanska trummor. Som 20-åring åkte hon första gången till Ghana. Under ett år studerade hon trumspel, ballofonspel och dans på universitet och hos privatlärare på landsbygden.

– Sedan dess har jag åkt nästan varje år till Ghana eller något annat land i Västafrika.

I Ghana lärde hon sig bleketemusik, som spelas vid vodoucermonier.

– Jag stötte på bleketeceremonin första gången när jag var 20 år. Det ser ut som en blandning av raveparty, spelmansstämma och frikyrka. Jag lärde mig att spela och är den första kvinnan som har spelat solotrumma på en vodouceremoni där.

Kristina berättar att vodou är ett samlingsnamn för traditionell religion där man kommunicerar med andar med hjälp av trummor och dans.

– Vodou handlar inte om att sticka nålar i dockor som man tror efter att ha sett Hollywoodfilmer. Slavhandeln var ju så brutal, och på Haiti var enda sättet för slavarna att hämnas att skicka förbannelser, därför utvecklades förbannelsetraditionen mer där.

Kristina Aspeqvist har gjort det till sin mission att sprida afrikanska rytmer. Hon menar att vi i väst är ovana vid komplexa rytmer och har många fördomar.

– I mycket afrikansk musik spelar man repetitiva mönster i det ljusa registret medan solona är i basen. Lyssnar man med västerländska öron tycker man att det låter monotont för att man lyssnar på frekvenserna där melodin brukar vara, man hör inte vad som händer i basen, eftersom det ofta är tvärtom i västerländsk musik.

Genom åren har hon ofta spelat tillsammans med kvinnliga musiker och hållit i kurser för kvinnor.

– Bland en del manliga klasssiska slagverkare finns ett lite nedsättande epitet, de säger djembehäxor om kvinnor som spelar djembe. Jag brukar säga att jag är originalhäxan, eftersom det var jag som lärde upp kvinnorna.

Kristina Aspeqvist är också sekreterare i KVAST, Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare, som verkar för att lyfta fram fler kvinnliga kompositörer. Många orkestrar väljer att spela äldre musik, där de flesta kompositörerna är män.

– Det är precis som med teatrar, de satsar på kända kort, att spela Fröken Julie ännu en gång. Det är så man kräks, varför? Fröken Julie är ju jättetrist. Det var som när det var Strindbergsår – det är ju Strindbergsår alla år! Jag blir så djävla trött på Strindberg.

Fakta: 

Stockholm Vodou Orchestras skiva Burning finns bland annat på Spotify och Itunes.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria