Hur klär man sig svenskt? Frågan ställs med utställningen Dressing Swedish, from Hazelius to Salander på Mångkulturellt Centrum i Botkyrka. Det första svaret ger Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i Blekingedräkten och sambon Louise Erixon i Sverigedräkten. De medverkar som pappersfigurer, åtminstone tror man det, men det är konstnären Ulrika Gunnarsdotter som gjort en version av de bilder som gick genom pressen 2010, då SD kom in i riksdagen. Bidrog bilderna med denna iscensättning av det svenska till mer sympatier för SD?

I utställningen blandas mer eller mindre traditionella folkdräkter, kläder med lokal eller regional särprägel. Dräkterna från Sorunda och Leksand hör till de äldsta, men även de har förändrats genom åren. Det finns också exempel på kreativa nytolkningar. Designgruppen Stoorstålka visar en partykjol med jeansbälte och t-tröja med silvertryck som samiska smycken.

USA-konstnären Lauri Jacobis två dräkter i tjock ull med mönster av björkstammens vita och svarta, Klä dig som en björk, är också ett friskt exempel på intressanta tolkningar.

Hur ser framtidens svenska kläder ut? Förslag finns från studenter från Beckmans designhögskola och Botkyrka folkhögskola. Anna Spångbergs Knight och David Brasks Den vita normen tar polemiska grepp – hennes mjuka och vackra rustning ger plats för graviditeten (som inte är blond och blåögd) och hans rustning är en extremt tillknäppt skumgummiform som spänns hårt över bröstkorgen så att ingenting kan avvika. Julia Åsberg har skapat en vacker dräkt för två i singlarnas huvudstad Stockholm, medan Patrik Guggenberger gått praktiskt till väga och skapat ett mobilt hem av en dräkt med gott om fickor i Capsule.

Under hela 1900-talet försökte hembygdsföreningar och museer skapa den egna traktens historiska dräkter. Kulmen nåddes på 1930-talet, då 165 nya dräkter togs fram. Här tycker jag att utställningen missar en möjlighet att dokumentera hur man långt från bondesamhället motiverade sitt kollektiva identitetssökande. Vad fanns i detta sökande efter ursprung, som harmonierade med 1930-talets bruna politiska krafter? Nazisterna ville ha en konst av ideala landskap och bondesamhällen som aldrig funnits.

SD drömmer om ett 1950-tal som aldrig funnits. Hur kan konstruktioner av det förflutna bli så starka bärare av idén om den enhetliga nationen och skräcken för det annorlunda? Hur går flykten från förändringar över i hat?

Men folkdräkten kan faktisk även vara en poetisk längtan efter att förstå sitt förflutna om den uttrycker ett kulturmöte, inte en kulturmarkör. Ett exempel är den Sverigefinska dräkten från 1973, vars färger enligt katalogen gestaltar drömmar, förhoppningar, sorg och saknad i det nya landet. Men identitet är något man måste få välja själv.

I utställningens titel talas om Salander, men jag ser inget om henne och hur kan man tolka hennes kläder i termer av klass och kön. Summan är en ganska tam utställning. Jag vet inte om orsaken är att den producerades för den svenska ambassaden i Washington, men snällt är det, för snällt. Att texterna i utställningen är på engelska är inte godkänt. Har man tänkt att det finns en bred, engelsktalande publik i Botkyrka?