Låt feminismen bli vår politiska permakultur | Stockholms Fria
Sara Falkstad

Inledare


Sara Falkstad
  • Fi:s valplattform som presenterades av Gudrun Schyman på Nordiskt Forum i Malmö sätter mänskliga rättigheter framför krassa kalkyler, skriver Sara Falkstad Byrne.
Fria Tidningen

Låt feminismen bli vår politiska permakultur

Dagens feminism inte är en splittrad rörelse, utan en spjutspets som vidgar analysen, skriver Sara Falkstad Byrne.

”Äktenskapet är till för att gifta sig med papperslösa och flyktingar.” Den godbiten bjuder Tiina Rosenberg på från panelen på ett seminarium under Nordiskt forum i Malmö. På den största feministiska konferensen på tjugo år, är perspektiven många och greppet brett. Men hur ska en annars lyckas samla en folkrörelse där allt fler får syn på hur kön, sexualitet, klass, etnicitet och legal status tillsammans skapar vårt samhälles maktstrukturer? Det intersektionella perspektivet har slagit igenom.

Citatmaskinen Rosenbergs oneliner är inte det enda uttrycket för en viss frustration under de här dagarna. En frustration inte bara över brunskjortors europeiska framgångar, utan över den nya retorik vi lovade oss själva att aldrig omfamna.

Jag får själv ta del av den retoriken när jag lyssnar på Ekot i P1: ”President Obama säger att det kan bli aktuellt med militära insatser i Irak – det kan påverka svenskt flyktingmottagande.”

När bestämde vi oss för att det viktigaste att nämna när en rapporterar från en väpnad konflikt, är att hissa varningsflagg för hjälpsökande? Som om det inte vore illa nog att låta välfärdsdebatten handla om att räkna hundralappar i den enskilde svenskens plånbok, låter vi nu utrikesrapporteringen räkna potentiellt antal främlingar i den enskilde svenskens bostadsområde.

Kort efter att jag har hört nyheterna från Irak, är jag på ett annat seminarium, där Fakhra Salimi, grundare till det norska MiRA, resurscentrum för invandrar- och flyktingkvinnor, påminner om att en global rättviseanalys måste ligga till grund för all migrationsdebatt. Vi lever i en världsordning som utvecklats på den rika västvärldens villkor under hundratals år, där koloniala, ekonomiska och patriarkala orättvisor bidragit till att fler människor än någonsin tidigare just nu bor i ett annat land än där de är födda. Att tro att vi ens har mandat att begränsa migrationen är inte bara förmätet, utan rejält naivt.

Det kanske tydligaste politiska uttrycket för en intersektionell analys som motgift till högerextremism och nyliberalism, är Feministiskt initiativs alldeles färska valplattform. Ett av deras förslag är att ge alla papperslösa uppehållstillstånd, och att på sikt öppna Sveriges gränser.

Förslaget är radikalt – men inte orealistiskt. Fi:s ställningstagande står för en omställning från en ekonomistisk till en människorättsbaserad argumentation, en omställning som är den enda vägen ut ur vår frustration. Detta skifte får inte reserveras till den politiska och akademiska debatten, utan måste sätta avtryck i samtalet i hemmen, i skolan och på arbetsplatsen.

Vi måste sluta räkna hundralappar. Det har ingen betydelse hur mycket flyktingmottagande kostar, om vi tjänar eller inte tjänar på invandringen; att söka asyl är en mänsklig rättighet och vi är den del av mänskligheten.

När feminismen, antirasismen och den globala rättviserörelsen gör gemensam sak, blir analysen skarpare, men arbetet stundtals tyngre. Vi har stora utmaningar framför oss. Detta är det intersektionella perspektivets baksida för den enskilda aktivisten: det går inte längre att förklara bort strukturell ojämlikhet som enskilda människors misstag. Men vi har mycket att lära av varandra. Jag tror att vi måste börja se feminismens intersektionella perspektiv som de sociala rörelsernas permakultur. I en permakultur är det inte bara de negativa effekterna som samspelar med varandra, utan även de positiva.

Dessa politiska ekotjänster kan exempelvis bestå i att få bukt med vardagsrasism när en arbetar med frågor om maskulinitet, att minskad fattigdom leder till ökat demokratiskt deltagande, och att en solidarisk feminism hör ihop med en human flyktingpolitik.

Efter Nordiskt forum står det klart för mig att dagens feminism inte är en splittrad rörelse, utan en spjutspetsrörelse som har vidgat analysen och innehåller en mångfald av människor och perspektiv. Låt oss orka med den komplexiteten, hålla kvar det breda greppet, så att vi inte förlorar några av de krafter vi så väl behöver.

Annons

© 2017 Stockholms Fria