Nonsensjobben som tar över västvärlden | Stockholms Fria

Fördjupning


Elaine Glaser
  • Många av de jobb som människor arbetar med producerar inte längre något, menar David Graeber. Det är sant att människor arbetar mer eftersom levnadskostnaderna har ökat, och de måste betala av skulder, men mycket av tiden går till facebookuppdateringar och annat och blir en slags nonsenskostnad, menar han.
  • Kapitalismen och den allmänna samhällsutvecklingen gör att det skapas en massa arbete bara för att någon ska producera varor vi inte behöver men jobbar långa dagar för att kunna betala. Tid vi skulle kunna använda på ett annat sätt, resonerar Eliane Glaser.
Fria.Nu

Nonsensjobben som tar över västvärlden

För ungefär ett år sedan skapade antropologen David Graeber diskussioner då han myntade begreppet ”nonsensjobb” – poänglösa och onödiga jobb. Fler och fler människor arbetar med saker de anser meningslösa för att producera saker andra har gjort mest för att ha jobb, inte nödvändigtvis för att vi behöver varan. Med utgångspunkt i tanken kring nonsensjobben gör författaren och akademikern Elaine Glaser ett försök att sammanfatta det moderna västerländska samhällets arbetsdyrkan, vänsterns kluvna inställning till arbete samt diskutera möjligheterna till motstånd.

Sommaren 2013 myntade antropologen och aktivisten David Graeber en term som genast fick genklang runt om i värden: ”nonsensjobb”. I en artikel påminde han oss om ekonomen John Maynard Keynes förutsägelse att i slutet av 1900-talet skulle de tekniska framstegen innebära att länder som Storbritannien eller USA skulle ha en 15-timmars arbetsvecka. Graeber konstaterar att även om detta var ett rimligt antagande vid tiden, är det dock inget som har realiserats:

Istället har teknologin använts för att uppfinna fler sätt att få oss att arbeta mer. För att åstadkomma detta har poänglösa jobb skapats. Mängder av människor, särskilt i Europa och Nordamerika, tillbringar sina arbetsliv utförande arbetsuppgifter de i tysthet anser vara onödiga. Den moraliska och psykiska skadan som uppstår i en sådan situation är djupgående. Det är ett ärr längs vår kollektiva själ; ändå är det tyst om det.

Graebers artikel har bidragit till att fylla den tystnaden. Sedan den publicerades har många börjat prata om det här problemet. Så vilka är dessa nonsensjobb? Medan antalet anställda inom industrin och jordbruket har minimerats under det senaste århundradet, har chefs- och kontorsjobben mångfaldigats. Expansionen av tjänstesektorn är välkänd, men Graebers fokus ligger på den enorma ökningen av administrativa jobb: ”[skapandet av] helt nya näringar […] som finanstjänster, eller telefonförsäljning”, liksom alla jobb som tillhandahåller stöd till dessa näringar, som ”hundtvättare, dygnet-runt-pizza-leverantörer”, vilka ”existerar endast för att alla andra tillbringar så mycket tid på att arbeta i de andra näringarna”. Graeber erkänner gärna att värde inte kan mätas objektivt, men den enorma responsen på hans artikel tyder på att han har satt fingret på något.

Den stegrande konsumismen brukar användas som standardförklaring till varför vi inte jobbar 15-timmarsveckor. Människor måste arbeta mer för att tillverka sneakers, mobiltelefoner och soffor, och tjäna tillräckligt med pengar för att själva kunna köpa dessa produkter. Men, påpekar Graeber, många av de jobb som människor arbetar med producerar inte något. Det är sant att människor arbetar mer eftersom levnadskostnaderna har ökat, och de måste betala av skulder som bolån och studielån – men dessa är i sig själva godtyckliga sätt att organisera samhället på: nonsenskostnader om man så vill.

Det egendomliga med denna situation är att den är ekonomiskt orimlig, till och med på kapitalismens egna villkor. I en värld som är slav under kraven på vinst, konkurrens och marknadsdriven effektivitet, är det underligt att arbetsgivare inom både den offentliga och privata sektorn beter sig som den gamla Sovjetunionens byråkratier och delar ut löner till arbetare som de inte tycks ha behov av. Många anställda tycks faktiskt bara jobba 15 timmar i veckan, i synnerhet sedan ankomsten av det förment tidsbesparande internet. Återstoden av tiden tillbringas, som Graeber så träffande beskriver det: ”med att uppdatera sin Facebook-profil eller ladda ner tv-serier”. Uppsägningar har förekommit, men dessa har främst verkställts i produktiva områden. De improduktiva jobben har mångfaldigats.

Förklaringen till denna det moderna västerländska samhällets gåta, skriver Graeber i sin sammanfattning, kan inte vara ekonomisk: den måste vara moralisk och politisk. En strejk skulle kunna ha en verklig effekt om jobbet verkligen var betydelsefullt. I mer allmänna ordalag: stressade och trötta medborgare är mindre benägna att göra uppror. Graeber medger att denna situation inte har skapats systematiskt utan är resultatet av en process av trial and error och skriver:

Om någon hade skapat en perfekt arbetsordning med syfte att upprätthålla finanskapitalets makt, är det svårt att se hur man hade kunnat göra ett bättre jobb. Riktiga och produktiva arbetare är ständigt pressade och exploaterade. Resten är uppdelade mellan två skikt: de föraktade och påpassade arbetslösa; samt ett större skikt som faktiskt är avlönade att göra ingenting, i positioner som är konstruerade så att de ska identifiera sig med den styrande klassens perspektiv och värderingar (chefer, administratörer och så vidare) - särskilt dess finansiella inkarnationer – men samtidigt härbärgera agg mot alla som har ett arbete med en tydlig samhällelig betydelse.

Utgångspunkten för denna essä är Graebers artikel och reaktionen på den. Essän erbjuder inte en systematisk analys av arbetets ekonomiska aspekter, utan snarare försöker den att sammanföra och utveckla ett antal samtida diskussioner om arbetets karaktär och funktion. Den tar upp de sätt genom vilka åtstramningspolitiken har skapat en motsägelsefull diskurs av nödvändighet och meningslöshet, vänsterns ambivalenta inställning till arbete och möjligheterna till motstånd och nya tankebanor.

Åtstramningspolitikens retro-autentiska bildspråk väcker till minnes en tid då arbete var produktivt på ett okomplicerat sätt. Åtstramningsdiskursen är en svart-vit kamouflering av vårt oerhört komplexa samhälle och ekonomi – en ekonomi där nonsensjobb kan existera. Åtstramningens asketiska disciplin är en täckmantel som ska dölja det faktum att poängen med arbete inte längre är att tillverka saker. När politiker poserar för foton iklädda skyddshjälmar och reflexvästar utnyttjar de ett nostalgiskt visuellt språk, de sveper in sig i tillverkningserans nostalgiska klädedräkter. När ett infrastrukturprojekt tillkännages eller när ett företag flyttar sin verksamhet till, i författarens fall, Storbritannien, meddelar politiker och media att detta kommer att skapa ”jobb” - som om jobben själva var den nya produkten. Utbyggnaden av arbetsmarknaden är nästan ett substitut för den ekonomiska tillväxten.

I Storbritannien uppfattar alla partier ”jobb” som en universellt god sak. Finansminister George Osborne hyllade full sysselsättning som ett realistiskt mål. Partisekreterare Grant Shapps omprofilerade Tory-partiet som det nya ”arbetarpartiet”. Under 2013 års partikongress pryddes talarstolarna av parollen ”För hårt arbetande människor”. Denna förbindelse mellan högern och arbete är delvis ett övertagande och en neutralisering av arbetarklassens intressen och identitet. David Cameron har förklarat Tory-partiet vara ”de fattigas parti”. Labour, för sin del, uppfattar mer arbete som lösningen på fattigdomen.

Denna tonvikt på arbete, och skenbilden av att jobb inte är nonsens, kan också användas som ett verktyg för att tysta ned de utmaningar som ökande ojämlikhet och finanskrisens problem innebär. Åtstramningspolitikens uppmaning att arbeta – en uppmaning som ställs vare sig arbetet har ett syfte eller inte – döljer bankernas och den finansiella elitens excesser. Vi (du) måste arbeta hårt för att betala av skulden. Innebär ”att arbeta hårt för att betala av skulden” att arbeta hårt för att tillverka varor att sälja till andra länder? Eller innebär det att arbeta hårt för att tjäna mer pengar för att köpa fler varor så att företag kan göra mer vinst?

Det verkar troligt att en del av det verkliga motivet är, som Graeber påstår, politiskt: att tvinga på människor det moraliska imperativet att arbeta hårt så att de inte utmanar åtstramningspolitiken. Så att de tror att åtstramningarna är deras eget fel och att deras arbete är en nödvändig gottgörelse. Så att de håller blicken riktad nedåt och riktar sin ilska mot ”bidragsberoende” istället för mot den exploaterande eliten. Så att de trasslar in sig i en kvasireligiös masochistisk arbetsmoral som hindrar dem från att ställa några (politiska) krav överhuvudtaget.

Å ena sidan handlar kapitalism, i synnerhet åtstramningskapitalism, om torftighet, om besparingar och om att göra slut på slöseri. Marknadens logik dikterar att man måste göra allt för att spara pengar, minska skulderna och göra en användbar profit genom att använda ett minimalt antal människor. Tekniska framsteg prisas för att öka effektiviteten nu när svångremmen dras åt hos företag och stat. Man drar ner på personal i tunnelbanan och självbetjäningskassor ersätter snabbköpskassörskorna.

Å andra sidan har vi den motsatta målsättningen: att skapa arbetstillfällen, till synes bara för sakens egen skull. Det förekommer ett slösaktigt och meningslöst mångfaldigande av aktivitet, särskilt vad gäller ”tillväxt”. Tillväxt handlar inte om effektivitet. Det handlar om fler jobb, inte färre. De ekonomiska vinsterna för den planerade höghastighetsjärnvägen HS2 i Storbritannien är minimala, men dess bygge motiveras med att det kommer att skapa jobb och bidra till tillväxten. Låt oss inte glömma att BNP inte mäter produktionen av saker eller det som ökar det nationella välståndet. Det mäter omsättningen av rikedom, pengar som byter ägare.

Denna inkonsekvens i högerns retorik, där metaforerna drar i helt motsatta riktningar, är i stort sett outforskad. Ändå är den en potentiellt mycket användbar motsägelse, därför att den gör det möjligt för oss att utmana den knapphetens diskurs som inte tillåter något alternativ och porträtterar idealism och statlig stöd som en lyxartikel som vi inte har råd med.

Den moderna återlanseringen av den protestantiska arbetsmoralen är en mäktig ideologisk fiende. Den press man känner på sig att arbeta upplevs såväl internt som externt. Som universitetslektorn Jo Littler, filosofen Nina Power och medlemmar ur ”Precarious Workers Brigade” (Brigaden för osäkert anställda) påpekade i ett rundabordssamtal, har den ”kulturella fetischeringen” av arbetet sammanfallit med en enorm ökning av osäkra och obetalda anställningar, något som bara tjänar till att öka arbetets upplevda värde. Vi lever för jobbet som aldrig förr, men vi kan inte längre räkna med en anställning på livstid. Alla påstås ha blivit medelklass, men samtidigt har vi alla blivit proletariserade, eftersom varje del av arbetsmarknaden, bortsett från en liten elitsektor, lider av låga löner och brist på trygghet.

Denna arbetsdyrkan är delvis resultatet av en medveten nyliberal strategi att lägga morot till piskan; att uppmuntra de anställda att uppfatta företagets värderingar som sina egna och att överlåta sig till arbetet med kropp och själ. Det faktum att många av oss finner mening, identitet och självförverkligande i vårt arbete komplicerar förkastandet av arbetet som ett kapitalistiskt påbud.

Talande nog, har den psykologiska och ideologiska sammanblandningen av arbete med mening sammanfallit med ökningen av nonsensjobb. Jason Smith påpekar i inledningen till den italienske marxistiske teoretikern och aktivisten Franco ”Bifo” Berardis bok, The soul at work, att arbete kanske inte längre är ekonomiskt nödvändigt, men det är ”livsviktigt i skapandet av självet”. Nyliberalismen fyller arbetet med mening för att på en och samma gång tömma det på mening via automatisering. Ironiskt nog är det just försöken att ”fånga” effektivitet och bruksvärde som gör många arbeten till nonsensjobb. Nonsensfenomenet är självförsörjande: den högerpopulistiska retoriken menar att de som har intressanta arbeten bör skatta sig lyckliga för att i nästa stund uppmuntra förbittring mot arbetskamrater vars jobb är mindre onödigt än vårt, snarare än mot det lömska systemet.

Men i en värld där människor är alltmer maktlösa, men samtidigt ansatta från alla håll och kanter av brådskande uppgifter och överstimulans, drivs vi ändå av en pervers längtan efter nonsens. Dessa jobb ger en slags lättnad, skriver Jason Smith: ”Vi känner inte längre tvånget att agera, det vill säga att vara effektiva. Vår passivitet tycks nästan som en befrielse, en vägran, en deaktivering av ett system av möjligheter som inte tillhör oss”. Vi tror att det är mening vi söker, och delvis stämmer det, men vi vill också ha en paus från ekorrhjulet av barnomsorg och ringande telefonförsäljare och inkommande mejl och bara slappa framför Twitter (även om sociala medier i sig kan vara en ny form av kvasi-arbete).

Arbeten som människor finner verkligt kreativa och meningsfulla – som att skapa musik eller skriva journalistiska texter – ska numera helst göras mot noll betalning. Tekniken har misslyckats med att ge människorna mer fritid, men har lyckats få oss att genomföra icke-nonsensjobb under icke-arbetstid. Vårt samhälle har övervärderat arbete, och samtidigt gjort arbete till rent nonsens. Resultatet är att vi nu får göra det arbete som verkligen betyder något under våra allt kortare kvällar.

Många inom vänstern har börjat reagera mot ökningen av åtstramningspolitikens plikter med att ifrågasätta arbetets natur. Mycket pekar på att anti-arbete bör ses som en prioritet: den ohållbara tillväxtens miljöeffekter, de ekonomiska kriserna som har orsakats av överproduktion samt de osäkra anställningarna. Det faktum att nonsensjobb påverkar både tjänstemän och arbetare skapar möjligheter för en allians. Det finns till och med skäl för samarbete med dem på högersidan som verkligen stöder ekonomin.

Ändå befinner sig en del av vänstern fortfarande i en ohelig allians med högerns krav på fler jobb och mer arbete exempelvis genom att förespråka ”rätten till arbete”, och det särskilt i en tid av hög arbetslöshet och osäkra anställningar. Graeber tolkar vänsterns stöd för ”produktivism” som en produkt av dess historiska sammankoppling till fackföreningar. En liknande motsvarighet finns även inom feminismen, som traditionellt sett, och förståeligt nog, har lobbat för kvinnors tillgång till anställningar. Om kritiken av nonsensjobb riskerar att så split inom högern mellan de som är nyliberalismen trogna och de som vill ha verklig marknadseffektivitet, riskerar den även att exponera en spricka inom vänstern mellan de som kräver mer arbete och de som vill ompröva föreställningen om arbete från grunden.

Det stämmer att nedskärningar och låga löner försvårar sådana idealistiska idéer. Det är säkerligen en del i planen. Men det är dags för vänstern – liksom för samhället i stort – att börja ställa frågor om arbetets värde, om den tid och energi vi investerar i arbete och om det bästa sättet att använda den tiden på. Vi måste skilja ut nyliberalismens behov och önskemål från våra egna genom att förstå de egna drivkrafterna och artikulera dem tydligt och utan en massa nonsens, för att sedan analysera nyliberalismens motiv och hur de för oss bakom ljuset.

Praktiska lösningar på problemet med arbetet är införandet av en 30-timmars arbetsvecka eller basinkomst (även kallat medborgarlön). Men dessa förslag möter betydande politiskt motstånd, såväl från högern som från vänstern. De skulle innebära en radikal omfördelning av resurser. Men det finns även psykologiska hinder mot sådant som kortare arbetsdag och basinkomst. Arbetslivet skyddar mot skammen av att inte ständigt vara upptagen. Lockas vi dessutom av vårt arbete – även om eller i synnerhet om det är ett nonsensjobb – därför att njutning skrämmer oss? Åtstramningspolitikens asketiska diskurs gör det ännu lättare att ignorera den svåra frågan om vad vi verkligen vill ha. Uppfyller arbetslivet vårt behov av undanflykt och distraktion? Är det ett sätt att undvika att skapa närhet till barn och familj? Ett sätt att undvika att ställas inför svåra problem och sanningar? Vår förmåga att känna oss levande är intimt kopplad till vårt erkännande av vår dödlighet. Nonsensjobb är bedövande – något som hjälper en att undvika tankar på döden. Det är viktigt att undersöka dessa kontraintuitiva fenomen om vi ska kunna skapa oss en helt ny föreställning om vad arbete innebär.

Filosofen Federico Campagna ger förslag på ett lekfullt – men också nonsensaktigt – sätt att göra motstånd mot samtidens krav på arbete: han föreslår att le medgörligt mot sina chefer och kunder för att sedan, när dessa vänder ryggen till, ta en tupplur vid skrivbordet, ladda ner data och fördriva långa eftermiddagar med att spela spel på mobilen. Han hävdar att för att känna sig genuint levande i en tid som har gett upp drömmen om stora projekt måste vi ge upp hoppet – på antingen revolution eller räddning genom uppoffringar och framgång i arbetet.

Gradvis motstånd är det vi har att välja på nu när vi inte är i stånd att kunna ha meningsfulla och nyttiga jobb. Vi kan arbeta mindre för att kunna ta hand om andra, skapa projekt och ha roligt eller fylla icke-arbetstiden med värde. Och ju mer nyliberalismens förnekar sådana möjligheter, desto mer realistiska framstår de.

Fakta: 

Elaine Glaser är författare, journalist och universitetslektor vid Canterbury Christ Church university.

Översättning: Mariana Filip

David Graebers citat är hämtade ur antologin After work. Farväl till arbetslinjen (2013, red. Kristian Borg, Verbal förlag). Översättning av Benny Nilsson. Citaten publiceras med tillstånd från förlaget.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria