Inledare


Inledare: Klimat och journalistik

  • Världens största story. Klimatförändringarna håller på att dränka öar i floddeltat Sundarbans vid gränsen mellan Indien och Bangladesh.
Fria Tidningen

Ta ansvar för klimatet, journalister!

Klimatförändringarna är den största fråga vi någonsin kommer att rapportera om, skriver Kjell Vowles.

I början av december 2014 åt The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger lunch med 350.orgs grundare Bill McKibben i Stockholm. Bill McKibben förklarade att The Guardians bevakning av klimatfrågan var gammaldags – det räcker inte med vetenskap, där har vi rapporterat om i stort sätt allting som behövs: vi vet att klimatförändringarna pågår, att människan orsakar dem, och att de är ett hot mot mänskligt liv på den här planeten. Nu handlar det om ekonomi och politik.

De var i Stockholm för att ta emot The Right Livelihood Award. Rusbridger hade fått priset för The Guardians avslöjande av den globala övervakningen, och McKibben fick det för kampen mot klimatförändringarna. Efter Sverigebesöket funderade Rusbridger på om det var någonting han skulle ångra när han snart slutar som chefredaktör för en av världens mest respekterade tidningar. Han kom fram till att The Guardian – trots att deras miljöbevakning är världsledande – inte hade gjort klimatfrågan rättvisa.

För ett par veckor sedan inleddes The Guardians nya artikelserie om klimatet, och i den tillhörande podden går det att höra berättelsen om lunchen i Stockholm. Alan Rusbridger har tagit Bill McKibben på orden. Nu ska tidningen lyfta frågan inom politik- och ekonomirapporteringen. Det är kampanjjournalistik på en ny nivå. The Guardian har ställt sig bakom 350.orgs kampanj för att dra undan mattan för de fossila energibolagen, genom att få investerare att avyttra sina tillgångar. Anledningen är både moralisk och ekonomisk.

Moralisk handlar det om att peka ut fossilbolagen som boven i dramat. Majoriteten av olje-, gas- och kolreserverna måste lämnas i marken för att vi ska klara tvågradersmålet, och då är det förkastligt att gräva upp dem och riskera att uppvärmningen accelererar. Den brittiska klimatforskaren Kevin Andersson har beskrivit en fyragraders uppvärmning som ”oförenlig med en rimlig definition av ett organiserat, anständigt och civiliserat globalt samhälle”. Genom att stora fonder säljer sina tillgångar, och folkligt stöd byggs upp för en sådan kampanj, visar vi att vi vägrar ha någonting att göra med företag som spelar rysk roulette med vår framtid.

Och om politikerna kommer med på tåget, och utvinningen av fossila bränslen regleras, kommer de fossila tillgångarna ändå att bli värdelösa. Detta leder till det ekonomiska argumentet: Det är bäst att sälja nu så att du inte sitter där med Svarte Petter på hand och har kastat alla dina pengar långt ner i svarta kolgruvor eller oljehav djupt ner under havsbotten, där en stor del av den kvarvarande oljan finns.

Journalistiken ska vara fri och oberoende, men det finns vissa saker – så som korruption, rasism och brott mot mänskliga rättigheter – som rimligen alltid måste ses som ett problem. Till den listan bör vi tillföra utvinningen av fossila bränslen. Så när journalister bevakar exempelvis Lundin Oil, ska de inte bara stå till svars inför anklagelserna om folkrättsbrott, utan för hela deras affärsverksamhet – att leta efter nya oljefyndigheter att exploatera. Det är en verksamhet som inte längre är förenlig med ett civiliserat samhälle.

I samband med besöken i Stockholm hade DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ett samtal med Alan Rusbridger på Utrikespolitiska institutet, där Wolodarski beskrev sin kollega som ”ett journalistiskt föredöme”. Själv intervjuade jag Bill McKibben och han konstaterade krasst att vi inte kan ”vinna den här kampen de närmaste åren, men vi kan förlora den”.

Alan Rusbridger är ett journalistiskt föredöme. För att vi ska ha en chans att begränsa den globala uppvärmningen krävs det att också vi journalister tar vårt ansvar. Det här är en uppmaning till alla svenska publicister: Ställ er bakom The Guardians kampanj, och låt klimatfrågan genomsyra all bevakning. Det är en långsam nyhet som inte förändras särskilt mycket från dag till dag, och det är därmed inte alltid det sexigaste uppdraget när nyhetsdesken går igenom dagens uppgifter. Men det är den största fråga vi någonsin kommer att rapportera om.

Kjell Vowles är chefredaktör för Klimatmagasinet Effekt och ny inledarskribent för Fria Tidningen.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria