• Johan Zetterberg och Hanna Nyroos spelar interaktiv politisk teater i grundskolan.
Stockholms Fria

Teater i dialog skapar förändring

Tage Granit skapar förändring med interaktiv teater. SFT följde med till en föreställning för åttondeklassare i Huddinge.

Balingsnässkolan ligger tio minuters bussfärd från Huddinge centrum, intill en större bilväg med Rikets sal och skymtande villaområde på andra sidan. Jag har tagit mig hit för att se en provföreställning med teatergruppen Tage Granit, en teater som arbetar med sociala frågor genom interaktiva pjäser, både för ungdomar och vuxna.

Pjäsen som två åttondeklasser ska få se heter Kameleonten. Den har Tage Granit turnerat med i ett och ett halvt år, men för skådespelaren Johan Zetterberg är det premiär. Hans motspelerska är Hanna Nyroos, som är den andra av Tage Granits anställda skådespelare. Hon har spelat Kameleonten under hela speltiden. Det är en föreställning som i enlighet med Tage Granits programförklaring handlar om främlingsfientlighet, klass och kön.

Den här förmiddagen får ungdomarna tränga ihop sig i ett klassrum där skådespelarna och regissören Susanne Lindberg först förklarar vad de kan vänta sig: det kommer att börja som en vanlig teater, men sedan kommer ni att få vara med. Någon ser uppenbarligen orolig ut för Hanna försäkrar att det inte är något farligt och inget måste att säga något. Så går Johan och Hanna ut igenom dörren, och några sekunder senare kommer de igen, nu som Tobbe och Nazira. Föreställningen kan börja.

Susanne Lindberg har skrivit och regisserat Kameleonten. Hon startade Tage Granit för 17 år sedan, tillsammans med en väninna.

– Vi hade båda arbetarklassbakgrund och en vilja att göra teater för människor som vanligtvis inte går på teater. Jag tänker alltid att min mamma ska se föreställningen. Vår första pjäs handlade om nedskärningarna inom äldreomsorgen, det var i slutet av 1990-talet.

Tage granit har fortsatt att ägna sig åt sociala frågor.

– Jag har ju tillbaks i tiden varit politiskt aktiv, säger Susanne Lindberg. Och det här blev vårt sätt att göra teater på, att man har en tro på att man faktiskt kan förändra, eller åtminstone skapa samtal och utbyte av tankar.

– Varför skrev du mejlet?

Nazira sitter nonchalant på ett bord och slänger ut frågan. Tobbe går med händerna i byxfickorna och blänger med en blick som skyms av kepsen.

– Jag har inte skrivit nåt mejl!

Men Nazira har fått ett mejl, där någon kallar henne för blattefitta och allt möjligt annat. Hon är säker på att Tobbe är avsändaren. ”Jag känner igen dig på stavfelen!” Hon har till slut slagit till Tobbe, och nu sitter de hos rektorn, med en uppgift de ska lösa tillsammans. Detta är pjäsens utgångspunkt, och publiken får allteftersom lära känna de båda ungdomarna. Skådespelarna byter skepnad, blir lärare och syskon, Naziras stapplande farfar som har höga tankar om sitt barnbarn, Tobbes arbetslösa pappa som har tappat tron på sig själv och samhället.

För Susanne Lindberg handlar pjäsen om klass och kön mer än om etnicitet, även om Tobias-karaktären ”är lite smygrasist”. Men han bor på en mindre ort och Nazira är på väg till storstaden och har framtiden för sig.

– Det är ju många män som sympatiserar med högerextrema, Tobbes pappa är arbetslös och ganska bitter över försämringarna. När vi reser runt med pjäsen känner lärarna exakt igen karaktärerna. Vi har ju byggt den utifrån våra egna erfarenheter när vi jobbat interaktivt med våra andra föreställningar.

Framför eleverna i Balingsnässkolan fortsätter Nazira och Tobbe att tjafsa. Till slut är hon på väg att ge Tobbe ännu en smäll. Nu vänder hon sig mot oss i publiken och vädjar, ”hjälp mig, vad ska jag göra?” Det är tyst ett tag, men snart lossnar det. Slå honom! föreslår någon och fniss utbryter.

– Alltså, nej, det kan jag inte göra, de ringer mina föräldrar igen. Ska jag göra det ändå? Okej!

Tobbe får en rejäl knuff. Nu är det hans tur att vända sig till eleverna.

– Såg ni? Vad ska jag göra?

Nu börjar eleverna bli varma i kläderna. Att slå tillbaka får konkurrens av mer nyanserade förslag. ”Låt bli att slå, på det viset visar du att du är en bättre människa”, tycker en kille. ”Erkänn att du skrev mejlet och be om ursäkt”, tycker någon annan.

Skådespelarna testar elevernas inpass, och ber med jämna mellanrum om nya riktlinjer. I slutet av pjäsen ska Tobbe och Nazira ta itu med uppgiften från rektorn. Bland annat ska de berätta något för den andra som denna inte vet. Här sitter publiken inne på information och kan hjälpa till.

– Okej, vad ska jag berätta? undrar Tobbe.

– Säg att din pappa är rasist! hojtar någon.

– Alltså han är inte rasist, han är... arbetslös, försvarar sig Tobbe, som istället berättar för Nazira att hans mamma dött i cancer ganska nyligen. Nazira förklarar hur mycket press hon har på sig hemifrån och lovar att inte skratta åt Tobbe när han läser högt i klassrummet. De tar i hand, lämnar rummet och pjäsen är slut.

– Det var jättebra och roligt. Det var bra att man fick göra slutet själv, tycker Sandra och Lina, två av eleverna som efteråt skyndar vidare till nästa lektion.

Johan Zetterberg och Hanna Nyroos pustar ut.

– Jag hade de värsta förväntningarna och de bästa, säger Johan om känslan inför premiären. Men det blev väldigt roligt och bra. Jag tycker de har fantastiska tankar och idéer kring den här föreställningen.

Balingsnässkolan ligger i ett område vars invånare är både akademiker och arbetare, men få har annan etnisk bakgrund än ”svensk”.

– Det är klart att det är skillnad att spela i Botkyrka där det sitter 20 stycken Nazira i publiken och applåderar när man säger något, än att spela i en innerstadsskola för medelklassbarn med bara svensk bakgrund, säger Hanna Nyroos.

– Ute i landet fångar de upp mer det här med storstad kontra småstad, att hon ska flytta till Stockholm, den repliken tar ganska mycket. Och att de säger ”slå”, de går ju alltid ett varv när de säger knasförslag och det måste de få göra, de testar oss. Vi säger ju åt dem att säg vad ni vill, men grejen är ju att man är sin karaktär hela vägen och kan säga emot, fortsätter hon.

– De måste tillåtas att säga fel saker och se att det går fel, menar Johan Zetterberg. Det är ju det som är föreställningens form, att den tillåter ungdomarna att pröva saker som blir både rätt eller fel. Och att de sedan ser följden av sina beslut.

Hanna drar sig till minnes en reaktion när hon spelade pjäsen i Sundsvall, som hon tycker är ganska talande.

– När jag går mellan eleverna hör jag hur en kille säger för sig själv, ”fan, jag blir galen, vem ska man heja på?”

Kameleonten spelas under våren på skolor i hela landet. Barn- och ungdomsteater ligger Tage Granit varmt om hjärtat.

– Det är en viktig målgrupp, säger teaterns producent Janine Seldenthuis. Vi känner att vi har ett ansvar att skapa ett mer tolerant samhälle och då måste man börja i unga år. Vi utvecklade vår interaktiva metod för ungdomar eftersom vi ville att den unga publiken inte skulle vara passiv.

Tage Granit har dock hela tiden parallellt arbetat med vuxna och nästa projekt vänder sig till en vuxen publik: De bortglömda hjältarna, om arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria