• Pablo Palacios Åströms debut Tankar mellan hjärtslag är en berättelse som kretsar kring samhället orättvisor och identiteten som svensk och chilensk.
Fria Tidningen

”Jag var arg över sakernas tillstånd”

Pablo Palacios Åström fick uppmärksamhet med sin bok Tankar mellan hjärtslagen, som han gav ut under pseudonymen Neftali Milfuegos i vintras. Där skriver han om dubbla identiteter, rasism och orättvisor. Fria tidningen träffade honom i hans barndomskvarter.

Jag möter Pablo Palacios Åström på Liljeholmens torg en blåsig fredagseftermiddag.

– Vad ska vi göra, frågar han.

Inför intervjun har jag förslagit att vi kan klättra upp för branten som leder från Liljeholmen till Nybohov. Jag vet att han brukade klättra där när han var liten. Hans mamma bodde nere i Liljeholmen och hans pappa uppe på höjden, precis där Nybohov och Aspudden möts, vid en bro, under vilken E4:an dundrar fram.

– Vi tar en fika. Jag är trött. Och så är det kallt, säger Pablo Palacios Åström i majblåsten. Han har just kommit från jobbet som lärare i Årstadalsskolan. Han har en årskurs två.

– Det tar på krafterna att vara lärare men det ger mycket tillbaka.

Vi släntrar in på ett fik som ligger i hörnet av Liljeholmens torg. Jag beställer en cappuccino och ett ledset wienerbröd. Pablo Palacios Åström tar en te.

– Jag hade ingen intention att skriva en bok, säger han mellan två klunkar. Men jag var arg över sakernas tillstånd.

Det manus som sedan blev en bok började han skriva i Chile. Han var där 2013 och hälsade på sin pappas släkt och vänner.

– Men boken kom även ur två långa personliga brev jag skrev till en vän.

Själva skrivandet kom Pablo Palacios Åström igång med på Jakobsbergs folkhögskola. Läsåret 2011/12 gick han reportagelinjen.

– Det var inspirerande att hålla på med old schoolreportage. Men jag var inte i skolan så mycket och gjorde bara det jag tyckte var kul. Och jag kunde inte skriva så journalistiskt. Det blev väldigt personligt. Jag var ung och vilsen då, hade precis gått ut skolan. Jag är inte så gammal nu heller. Men det var väldigt bra att få skriva så mycket som vi gjorde.

I Chile blev det ännu mer. När han gick ytterligare en skrivarkurs tyckte hans lärare att han hade material till en bok. Så Pablo Palacios Åström skickade sitt manus till ett bokförlag och åkte sedan på ett yogaretreat.

– Där gick jag i 40 dagar utan att prata med någon. Jag trodde att jag skulle bli galen. Det är först när man lämnar stan som man märker hur mycket ljud det är omkring en. Till skillnad från att skriva är yoga och meditation en erfarenhet bortom orden, berättar Pablo Palacios Åström.

– Språket är så fängslat i viljan att förstå, medan meditationen handlar mer om att släppa. Ungefär som att spela fotboll, man går liksom upp i en helhet som visserligen har regler men där man måste improvisera hela tiden. Du blir en rörelse. Men det går egentligen inte att berätta om det.

När Pablo Palacios Åström kom hem från sina 40 dagars tystnad tyckte bokförlaget att hans Tankar mellan hjärtslag var värd att berättas. I början av 2015 kom boken ut. Förutom att den står i hyllorna brukar han vara ute och prata om sin bok. Tidigare i våras var han på Stockholm stadsbibliotek. Då blev det ett mindre tumult.

– Jag började prata om att det finns strukturell rasism i Sverige. Då fick jag mothugg av publiken. De tålde inte att jag pratade om strukturell rasism, de kände sig träffade och försökte reducera rasismen till ”en personlig erfarenhet”. Och en kvinna i publiken sa något i stil med ”men det finns ju rasister i Afrika också”. Vad svarar man på det? Det blev ganska hätsk stämning.

Personalen på stadsbiblioteket trodde att det kanske hade varit organiserat.

– De kontaktade Säpo. Dagen efter mig skulle Athena Farrokhzad tala på biblioteket och personalen var orolig att något skulle hända. Men jag tror inte det som hände var organiserat. Det kändes inte som högermänniskor som satt i publiken utan mer som vänster- och miljöpartister, typ vanliga svennar.

Angående tumultet på stadsbiblioteket säger Pablo Palacios Åström att han ändå är lyckligt lottad.

– Jag har haft tur. Jag är egentligen bara en i mängden, men jag har fått göra min röst hörd.

Vi börjar prata politik och rasism.

– Det finns strukturell rasism i Sverige. Jag har sett och känt blickarna. Hört orden. Det är så lätt att börja se på sig själv med andras ögon. Det finns stereotyper om hur ”vita” och ”svarta” är. Och som man kan börja känna sig tvungen att följa. Men det kan även vara små saker. Som att jag hade en lärare som aldrig lärde sig mitt namn. Han frågade om han kunde kalla mig Pedro istället för Pablo. Jag tror inte han var rasist, men jag undrar om han skulle göra likadant med en ”svensk”.

Det får oss att komma in på Sverigedemokraterna.

– Det var många invandrare som nästan blev lättade när Sverigedemokraterna blev stora. Jag menar, nu vet vi vilka de är, de som förut inte vågat stå för sina åsikter. Men i och med SD har fokus flyttats till SD som parti och bort från rasismen i stort. Det är så lätt att peka på SD och säga ”där är de onda”, men det är den vardagliga rasismen som är den farliga. Jag tror att det som lockar med SD är att de pratar om framtiden på ett annat sätt än vad andra partier gör. SD har en utopi, en farlig, men de har en. De diskuterar existentiella problem.

Han tystnar.

– Fan vad hungrig jag är, är det ok om jag tar en bit av wienerbrödet?

Det är ok. Han tar en bit av det ledsna wienerbrödet.

– Det är ingen politiker som pratar om riktiga problem. Jag menar ta Uruguays president José Pepe Mujica. Han vågar i alla fall tala klarspråk om vad det innebär att vara människa, om framtiden och hur vi behandlar varandra och naturen. Men om man börjar prata om meningen med livet tror folk att man rökt på.

Pablo Palacios Åström funderar på att flytta till Sydamerika.

– Jag tänker ha Chile som bas och sen resa runt. Det pågår en kamp inom mig, mellan två olika kulturer, den spanska och den svenska. Det gäller att se kampen och inte bara välja den ena eller andra sidan. Det är många som fastnar i den ena eller andra aspekten av ens arv.

Pablo Palacios Åström rappar en del på spanska. Men svenskan är ändå hans modersmål.

– Det finns vissa känslor som jag inte kan uttrycka på svenska. Men det är även skillnad på spanska och svenska fysiskt, hur tungan rör sig i munnen. Jag känner mig närvarande på ett annat sätt när jag talar spanska. Jag kan ändå inte uttrycka mig lika bra på spanska. Jag tänker på svenska. Men ibland kan man överskatta språkets betydelse. Det kan verka som om språket är det som är närmast en själv, säger Pablo Palacios Åström mellan två av sina hjärtslag.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria