• I dag är intresset för techno och house större än någonsin. ”Rejvscenen växer åt alla håll, den fördjupas, den korsbefruktas. Och den lockar allt fler olika typer av människor” säger Anders Varveus, grundare av klubben Docklands.
  • ”Förr var publiken liten, men dedikerad. Det var mest renodlat technofolk då och inte så mycket hipsters.” säger musikern och producenten Daniel Araya.
  • När Gudrun Schyman besökte Docklands inför tv-kameror för att dansa med sin dotter rasade det övriga politiska etablissemanget.
  • Raveparty på Docklands, Finnbodavarvet i Nacka i februari 1996.
  • Polisen är aldrig där för att bråka och det är aldrig några som bråkar med dem heller. Alexander Björk Tammisto, rejvbesökare
Stockholms Fria

Berättelsen om en subkultur som blivit folkfest

Svartklubben Docklands har gått till historien som en av Europas bästa technoscener. I år firar den 20-årsjubileum. Sophie Stigfur tecknar ett porträtt av den kontroversiella klubben som i mitten av 90-talet utlöste moralpanik och gav upphov till polisens (ö)kända rejvkommission.

När rejvkulturen kom till Stockholm på 90-talet drabbades samhället av moralpanik. Den elektroniska dansmusiken hade vid den tiden ännu inte fått något brett genomslag och utan dagens möjligheter att sprida evenemang via vare sig mobiltelefoner eller internet hölls kulturen tajt inom den egna kretsen. Unga entusiaster i kulörta kläder dansade framför kravallutrustade poliser med hyttande nävar. Polariseringen var ett faktum. ”Kärlek och frihet” sade den ena sidan, ”drogromantiken måste förgöras” sade den andra.

I dag är rejvkulturen folkligare än någonsin. Ingen höjer längre på ögonbrynen åt att dra iväg till en sjaskig lagerlokal i förorten för att fortsätta dansen efter att klubben har stängt. Om somrarna invaderas skärgårdsskogarna av taktfast trampande technofantaster och Viking Line anordnar proppfulla rejvkryssningar.

– Förr var publiken liten, men dedikerad. Det var mest renodlat technofolk då och inte så mycket hipsters.

Det säger musikern och producenten Daniel Araya, 38. Han är en av de som varit aktiv inom Stockholms rejvscen under många år, först som besökare och sedan som arrangör.

– Förr brukade vi hyra in polare som var akutsjukvårdare och kampsportare till att ha som vakter minns jag. Men i dag är det ju mer uppstyrt.

Även Anders Varveus, 57 år i dag, förälskade sig tidigt i rejvkulturen. Han kände snabbt att Stockholm behövde något mer spektakulärt – något som staden inte sett förut. Under hösten 1995 öppnade han tillsammans med Mats Hinze den kultförklarade och mytomspunna svartklubben Docklands vid Finnboda Varv i Nacka. Varje lördagsnatt samlades nästan tusen ungdomar för att dansa långt in på söndagsförmiddagen. Under en period på 90-talet ansågs Docklands vara bland de hetaste nattklubbarna i Europa. Men ganska snart började polisen notera en plötslig tillströmning av narkotikapåverkade ungdomar runt Sergels torg på söndagsmorgnarna, och Docklands bedömdes vara källan till problemet.

1996 startade Länskriminalpolisen i Stockholm en särskild enhet som i folkmun fick namnet Rejvkommissionen. Uppdraget var att komma till rätta med drogbruket på rejvfester i allmänhet och på Docklands i synnerhet. Man angrep festerna och dess deltagare med aggressiva razzior och en hård debatt startade i media. Anders Varveus propagerade för frihet och tog ecstasy i tv. Och när Gudrun Schyman besökte klubben inför tv-kameror för att dansa med sin dotter rasade det övriga politiska etablissemanget.

Docklands och Rejvkommissionen

– Vill du köpa E?

– E?

– Ecstasy.

– Nej tack, jag är polis.

Kriminalinspektör Annika Ljung har tappat räkningen på hur många gånger hon varit med om replikskiftet. Hon presenterar sig glatt som ”rejvpolis”. Under Rejvkommissionens dagar arbetade hon som spanare på festerna.

– Man använde ganska iögonfallande metoder då. Det var en hård taktik för att man ville bli av med problemet, säger hon.

I dag är Annika Ljung gruppchef för ”sektionen för utredningar av narkotikabrott” – men fortfarande fokuserar enheten främst på just rejvfester. Det faller sig naturligt då många av poliserna varit med sedan Rejvkommissionens dagar och därmed är duktiga på att dels nosa upp festerna och dels tackla dem, säger Annika Ljung.

Kritik gällande polisens koncentration på just rejvfester har framförts. Vissa menar att det finns en klassdimension i botten, där en subkultur som rejvscenen blir ett enkelt mål att angripa då utövarna generellt sett står lågt på samhällsstegen. Men detta slår Annika Ljung i från sig.

– Vi gör ingen skillnad på folk och folk. Det svåra är att vi ofta tittar på klädsel. Om du är en riktig rejvare så har du ofta hängiga kläder. De som festar på Stureplan har en annan fasad som ibland är svårare att se igenom. Men vi jobbar med den problematiken.

Katt-och-råtta-lek

Även om det inte längre råder öppet krig mellan rejvarna och polisen så kan relationen kanske bäst beskrivas som en slags katt-och-råtta-lek. Rejvarrangörerna avslöjar oftast inte var festerna hålls förrän någon timme innan de börjar. Hemlighetsmakeriet handlar inte enbart om att skapa en mystisk aura kring arrangemangen, utan om att ”scenen måste vara hemlig för att arrangörerna ska ligga steget före polisen” enligt en arrangör som jag pratar med. Och när jag berättar att jag skriver ett reportage är det flera som avböjer att delta för att de inte vill medverka till att polisen eventuellt får mer information om festerna än de redan har. Men trots att rejvfesterna fortfarande är välbesökta av polisen verkar det ändå råda någon slags samexistens mellan klubbarrangörer, besökare och poliser.

– Festerna brukar få hålla på till nio på morgonen innan de stängs ner. Ofta ber polisen bara arrangörerna att sänka volymen. Polisen är aldrig där för att bråka och det är aldrig några som bråkar med dem heller, säger Alexander Björk Tammisto. Han är 25 år och oförtröttlig rejvbesökare.

– Haha, fan ibland känns det ju som att de som gillar openairfesterna mest i hela Stockholm är civilpoliserna, säger han och skrattar.

Samtliga som jag pratar med: arrangörer, DJ:s och besökare, instämmer i bilden av hur polisen hanterar rejvfesterna i dag – mindre polemik och konfrontation än under 90-talet. Docklandsgrundaren Anders Varveus är än i dag aktiv inom scenen, som besökare men också som konsult där han hjälper rejvarrangörer med juridiska frågor. Även han upplever en positiv förändring.

– Polisen tycks ha fattat att samhället inte kommer gå under av rejvkulturen. Det visade sig att de generationer som vi var ute och dansade med är de som är samhällsbärare i dag. De flesta överlevde tydligen. Så farhågan om att det skulle gå åt helvete för alla har ju gått sådär.

Kommersialisering inte ett problem

I dag är intresset för svartklubbarna som spelar techno och house större än någonsin. Varje helg hålls flera fester av varierande omfång och inriktning. Och de unga stockholmarna tycks bara hungra efter mer.

– Rejvscenen växer åt alla håll, den fördjupas, den korsbefruktas. Och den lockar allt fler olika typer av människor, säger Anders Varveus.

Samtidigt som den elektroniska dansmusiken har växt, har rejvkulturen också flyttat in på de etablerade nattklubbarna. Klubbcheferna är själva ofta techno-DJ:s med svarklubbserfarenhet. Musiken som förr endast kunde avnjutas på obskyra fester långt ute i skogen, strömmar nu också ut ur högtalarna på Stockholms stora dansgolv via klubbar som Berns, Under Bron och Slakthuset. Men Anders Varveus är inte orolig för att rejvscenen ska bli för kommersialiserad.

– Det är klart att scenen urvattnas, men samtidigt som till exempel Summerburst växer och drar 50 000 besökare så växer också undergroundscenen. Direkt efter sådana evenemang kommer det en strömning av människor som vill gå vidare till hårdare toner.

Inte heller Daniel Araya anser att det finns någon irritation bland de inbitna gamla technorävarna (han själv inräknad) kring att arrangemangen numera även lockar horder av medelklasshipsters.

– Många har familj vid det här laget och går inte ut så ofta. Det finns ju olika nivåer av underground så det räcker åt alla, från svennerejv på innerstadskrogarna till superhemliga anything-goes-fester i de djupa skogarna som vi vanliga dödliga aldrig får höra talas om, säger han.

I år firar Docklands 20-årsjubileum, vilket kommer att uppmärksammas med flera arrangemang runt om i Stockholm. Det första steget tar de under Stockholm Pride i augusti, då de kommer rulla genom staden i ett stort lastbilssläp ombyggt till dansgolv. Senare samma månad kör Docklands även en tre nätter lång dansfestival i samband med Dans Dakar. Av allt att döma väntas uppslutningen bli större än någonsin.

– Rejvscenen har aldrig mått så bra som nu, säger Anders Varveus.

Fakta: 

Docklands:

Nattklubb för rejvmusik som firar 20-årsjubileum i år. Var öppen varje lördagskväll 2/9 1995–21/12 2002 och tvingades sedan stänga på grund av politiska kontroverser.

Klubben höll till i en industrilokal vid Finnboda Varv i Nacka och rymde 800 personer. Den grundades och drevs av Anders Varveus och Mats Hinze, båda medlemmar i nyliberala Frihetsfronten. Den senare är känd som OS-bombaren. Han greps vid Millesgården med en bomb i ryggsäcken 2004 och dömdes till sju års fängelse för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och mordbrand.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

Althögern lanseras i Skandinavien

Intervju

Två konkurrerande nyfascistiska nätverk lanseras samtidigt i Stockholm kommande helg. Mathias Wåg förklarar konflikten i alternativhögern.

© 2024 Stockholms Fria