Amat Levin började som praktikant på Nöjesguiden för sex och ett halvt år sedan. Att han hamnade där var en slump. Han var i slutet av sin journalistutbildning på Södertörns högskola och behövde en praktikplats.

– Jag hade sökt alla tidningar som fanns, för det är så man måste göra för att få en chans, säger han när vi träffas på Nöjesguidens redaktion, som ligger centralt mellan Slussen och Gamla stan. Vi sitter i ett av tidningens mötesrum och Amat Levin ser tillbaka på den första tiden på redaktionen. Till en början kände han sig inte alls hemma.

– När jag började här kunde folk säga, ska vi ha en fest måste vi bjuda in rätt folk. Rätt folk skulle gärna bo i innerstan, jobba med media eller reklam och hänga på Riche, känna alla och nämna folk vid första namn och förutsätta att man visste vem det var. Det var en väldigt liten ankdam.

Men på tidningen fanns en person med liknande tankar som honom. Det var Margret Atladottir, som 2009 var chefredaktör på Nöjesguiden. De började tillsammans föra in mer politiska artiklar om till exempel bostadsbrist och jämställdhet. I början möttes de av kritik både internt och externt. De fick kommentarer om att det som de skrev om inte ingick i Nöjesguidens bevakningsområde. Men det fanns en viktig grupp som hade en motsatt åsikt.

– Läsarna, de verkade tycka att det som vi skrev om var väldigt intressant.

2013 slutade Margret Atladottir på Nöjesguiden och Amat Levin tog över chefredaktörskapet.

– Jag har fortsatt förfina mixen av nöje och politik. Det har varit viktigt, bara för att det är Nöjesguiden är den inte fri från politik och samhällsströmningar.

Under de senaste åren har Nöjesguiden bland annat skrivit om diskriminering i krogköer, vitheten som norm i modevärlden och stylingtips för afrohår. Enligt Amat Levin har tidningen nu fått en mycket mer blandad läsargrupp. Framför allt tycker han att det märks när tidningen ordnar fester och events. Numer syns betydligt fler människor av blandad etnicitet och sexuelläggning.

Men på Flashback och liknande nätforum har tidningen fått hård kritik. Den har kritiserats för att vara feministisk, bara ha intervjupersoner med utländsk bakgrund, kallats för Missnöjesguiden och vänstertidning. Men Amat Levin tycker inte Nöjesguiden har blivit en vänstertidning.

– Nej, vi är partipolitiskt obundna. Vi tar inte ställning för ett parti. Däremot har vi tagit ställning mot ett parti.

Han pekar på en av Nöjesguidens förstasidor som sitter inramad på väggen bakom honom. Det är förstasidan till Nöjesguidens temanummer, Jag är inte rasist men..., där tidningen tydligt tog ställning mot Sverigedemokraterna. Amat Levin säger att Nöjesguiden tar ställning för jämställdhet – jämställdhet mellan människor av olika kön och jämställdhet mellan människor med olika typer av etnicitet. Han tycker att jämställdhet borde vara viktigt för alla partier.– Men om man tycker att jämställdhet är vänster, då är väl vi en vänstertidning.

Amat Levin har också sett till att Nöjesguiden som papperstidning inte bara finns i innerstan. Numer kan man hitta tidningen i till exempel galleriorna i Farsta, Skärholmen och Kista. Allt fler hittar också till tidningens webbplats. Varje vecka går runt tvåhundratusen läsare in på Nöjesguidens webb. Men vad är det då som drivit Amat Levin att säga upp sig från sin chefredaktörstjänst och hoppa rakt ut i jobbsökar-djungeln?

– Jag har varit här i 6,5 år. Jag har genomfört de förändringar som jag har velat genomföra. Jag vill inte vara kvar för länge. Jag är rädd att jag skulle blir för bekväm och då tror jag att man börjar göra ett sämre jobb, säger Amat Levin, men erkänner samtidigt att det är ett läskigt beslut.

Han har inte skrivit kontrakt för något nytt jobb och har ingen aning om var han hamnar härnäst. Som barn upplevde han arbetslöshet på nära håll och kommer från en familj där det jämt saknades pengar. Men just därför att han bär på en rädsla för arbetslöshet så tycker han att det är viktigt att göra upp med den rädslan.

– Jag vill bevisa att det går att säga upp sig från ett fast jobb och landa på sina fötter och fortsätta med livet, och ända sättet att bevisa det är att göra det, säger han.