• Honungen använder bina för uppvärmning och uppfödning av larver under vinterhalvåret. Enligt Kerstin Ebbersten mår bina bra av att få behålla sin honung.
  • Enligt Kerstin Ebbersten dör normalt 5–10 procent av bisamhällena ut varje år, men det har inte varit ovanligt att betydligt fler bisamhällen dött under vinterhalvåren. Hon anser att det inte gjorts en tillräckligt bra analys kring varför så många bisamhällen dör ut.
Fria.Nu

”Vi vågar inte se sanningen i vitögat”

Även tama honungsbin påverkas av vårt förändrade jordbrukslandskap. Men de påverkas även av vår mänskliga hantering av dem. En intensiv avel och kemikaliehantering i bikupan är ingrepp som får negativa påföljder för biodlarens bin, menar Kerstin Ebbersten.

En stor del av sitt liv har Kerstin Ebbersten ägnat sig åt tama honungsbin, både privat och i sitt yrkesliv. I dag är hon pensionär, men hon har tidigare varit verksam som forskare på SLU inom biodling och biavel. Hon har även själv ägnat sig åt biodling i mer än 30 år. Hon berättar att när det började uppmärksammas att bina började dö ut runt om i världen fick frågan om bin som pollinatörer ett uppsving.

– Generellt sett har allt fler börjat förstå att pollinatörerna har en viktig funktion för att naturen och det stora ekosystemet ska fungera. Och allt fler har även börjat se omfattningen av problematiken.

Precis som de vilda pollinatörerna påverkas biodlarnas honungsbin av det kemikaliserade och enartade jordbruket (se artikel ovan).

– När det gäller växtskyddsmedel finns det en uppenbar och stor konflikt mellan kommersiella intressen och oss som sysslar med bin. Det är kontroversiella frågor och vi vågar inte riktigt se sanningen i vitögat trots att vi i dag vet att neonikotinoiderna är giftiga för bin på ett lömskt sätt, säger Kerstin Ebbersten.

Det finns även en viss konflikt biodlare emellan. De flesta biodlare använder kemikalier i bisamhällena för att få bina att överleva övervintringen. Något som Kerstin Ebbersten har synpunkter på. Hon förklarar att vi i dag inte vet fullt ut vad dessa kemikalier har för effekt på bina och övriga organismer som lever i symbios med bina i bikupan. De flesta sådana organismer – bland annat bakterier, svampar, kvalster och insekter – är gynnsamma för bina, trots att många även bland biexperter anser att de är skadliga, säger hon. Detta är sådant som inte ens forskare gärna pratar om, menar Kerstin Ebbersten.

– Det är kemikalierna som genererar pengar, vilket i stor utsträckning påverkar vilka studier som görs.

Honungsbina i de flesta länder har drabbats av varroakvalster, som är en parasit som lever på honungsbin. Det har inneburit stor bidöd och stor problematik för biodlare. Detta kvalster bekämpas med kemikalier och Kerstin Ebbersten tror inte att det är den rätta långsiktiga lösningen.

– Det finns forskning i dag som visar att bina kan klara varroakvalstret på egen hand om vi människor skippar att behandla dem med kemikalier. Bina kan naturligt bygga upp resistens, men vi låter dem inte göra det.

Hon förklarar att om vi skulle sluta att använda kemikalier för att bekämpa kvalstret skulle bisamhällena till en början bli färre, men om vi människor bara gav bina lite tid skulle de själva återhämta sig.

– Å ena sidan kostar det pengar när vi biodlare initialt förlorar bisamhällen, men å andra sidan är bekämpningsmedel dyrt och arbetskrävande. Därför skulle det inte bara vara gynnsamt för bina utan även lönsamt för oss på sikt om vi vågade sluta med rutinmässig användning av kemikalier.

Likt hur vi människor avlar fram växter och djur, för att vi vill ha populationer där alla ser likadana ut eller med vissa gynsamma egenskaper, avlas det även honungsbin. Enligt Kerstin Ebbersten bedrivs det i dag en avel med honungsbin som inte är sund. Den leder till hög grad av inavel och en stor genetisk likformighet mellan alla bisamhällen. Skulle vi istället låta bina bedriva sin egen avel skulle det enligt henne innebära vinster när det gäller binas immunförsvar och funktion.

– Det är absolut mycket olyckligt att det är så här. Vi respekterar inte att bin bör få fungera som bin naturligt fungerar.

Hon tycker också att bina borde få behålla sina honung istället för att den av ekonomiska skäl byts mot socker. Hon menar att det är relativt entydigt att bina mår bra av att få ha kvar sin honung, som de använder som energi under vinterhalvåret.

Hon tycker inte att det har gjorts en tillräckligt bra analys av varför så många bisamhällen dör. Varroakvalstret har till stor del fått framstå som orsaken, men Kerstin Ebbersten tror inte att svaret är så enkelt.

– Vi lyssnar kanske bara till det vi vill höra. Och det sprids mycket okunskap kring de här frågorna. Det är viktigt att visa att detta är ett stort problem, men vi måste också börja titta på alla detaljer i ett större sammanhang.

Det moderna jordbrukslandskapet beskrivs av en del som en öken för de organismer, inklusive nyttoinsekter, som lever där. Kerstin Ebbersten anser att ett mer mosaikliknande landskap med ekologisk odling, inklusive betesproduktion med idisslare, och lokal livsmedelsproduktion kommer att vara en del av lösningen för både vår livsmedelsproduktion och nyttoinsekternas överlevnad i framtiden.

– Vi står inför en utmaning att samarbeta med våra pollinerare och det är väldigt intressant. Och jag hoppas att våra tambin i framtiden kan bli fler, stationärt spridda över hela det aktivt underhållna mosaiklandskapet, i små bigårdar. Och att vi låter dem sköta sin parning huvudsakligen på egen hand.

Fakta: 

Dokumentär om bin

På SVT play går det nu att se dokumentären Bieffekten som tar upp på vilka sätt de naturliga pollinatörerna håller på att dö ut och ersättas av snabbproducerande bin och humlor, som blivit en slit- och slängvara.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria