Slutstation - sanering | Stockholms Fria

Fördjupning


Helena Svensson
Fria.Nu

Slutstation - sanering

Klotter på tunnelbanetåg saneras med hjälp av högtryckstvättar. Och medel som är så starka att materialen i klottersaneringshallarna rostar, ärgar och skrumpnar ihop.

Exakt vad medlen i förlängningen gör med vår miljö - och sanerarnas hälsa - är svårt att veta.

Lukten är inte tung, men lite avslaget stickande. Inte frän, men inte heller behaglig. Som om en stor mängd starka rengöringsmedel har använts på en relativt liten yta, och ett ventilationssystem gör sitt bästa för att filtrera bort spåren av det.

Och det stämmer ganska väl. Jag befinner mig nämligen på Högdalsdepån i södra Stockholm. Här sköter Tågia underhållet av tunnelbanetåg. Det finns ett flertal olika tågdepåer runtom i Stockholm, varav två har den typ av klottersaneringshall som finns här i Högdalen.

Själva hallen rymmer en vagn i taget. Vagnen står mitt i lokalen, och på ömse sidor om spåret finns en försänkning, där en sanerare försöker avlägsna klotter och graffiti med olika medel och högtryckstvättar. Man brukar börja med att lägga på ett medel som får verka ett tag.

Är det utvändigt klotter blir det oftast frågan om att använda en högtryckstvätt vars starka stråle 'skalar' bort lagren av sprayfärg. Men både rengöringsmedlen och färgerna innehåller diverse ämnen. Ämnen som frigörs och bildar partikelmoln samt följer med ner i avloppet.

- Därför har alla de medel vi använder genomgått ett otal olika analyser, hela kemistprocessen, och vi använder givetvis alla slags skydd - men man kan aldrig skydda sig fullständigt, säger Monica Sageryd, projektledare för städkvaliteten hos Tågia.

Miljöaspekten är ett annat problem. Därför har klottersaneringshallen utrustats med en egen, påkostad och sofistikerad, reningsanläggning. Men inget är någonsin hundraprocentigt. Kärnkraftverk skapar avfall och hanteringsproblem. Så även klottret - även om det sistnämnda inte ger upphov till radioaktivt dito.

Jag traskar nerför trappan av rutmönstrad metall och byter ett par ord med killen som är i slutfasen av tvättprocessen. Han har precis lagt på ett efterbehandlingsmedel och ska snart skölja av även det.

Vant trär han på sig skyddsmasken och börjar lugnt bearbeta vagnens utsida med vattenstrålen. Vattendropparna med de odefinierade partiklarna står som en sky kring honom. Ett dansande, potentiellt giftigt, moln växer fram. Detta är vardag och rutin.

Policyn är att inga målade tåg ska rulla i trafik. Marsch iväg till depån. Enligt Tågias projektledare finns det egentligen inget alternativ. SLs inställning är att vagnarna ska vara klotterfria.

- När en tag får sitta så föder den fler, därför måste vi jobba för att få bort de som redan sitter, säger hon.

Projektledaren verkar uppgiven, och det är tydligt att hon har en och annan åsikt om dem som klottrar.

- Man blir arg när man tänker på allt vi måste göra för att få bort det, människor som måste sanera och stå i ångor vi inte vet så mycket om - och hur påverkar utsläppen egentligen miljön?

Frågan är befogad. Bara i hallen är de olika materialen hårt åtgångna - i princip är det bara det rostfria stålet som i längden står emot de aggressiva medlen. Gummislangar skrumpnar och får bytas. Hjulen på den rullbara arbetsställningen fräts ideligen sönder. Saker rostar, ärgar och spricker.

Jag funderar på hur länge gummimaterialet i de nya vagnarnas dragspelsled ska hålla för påfrestningarna ständiga översprayningar och tvättar innebär.

Medlen är så starka att man efter varje sanering måste skölja av tågen, för att avaktivera medlen - eftersom de annars fortsätter äta själva tågets färg.

- Skulle detta vara nutidens konst - äh, släng er i väggen!

Rekommenderade artiklar

Målning mellan mossa och myrar

Mitt på dan var luften fortfarande klar och muren ännu torr. Av med locket, på med en cap, skaka, testspraya. Perfekt! Fyra timmar senare finns inte en torr yta - allt är översprayat.

Rollern klafsar fram över indigoblå, utstuderat spretiga bokstäver. Döljer och förgör. Lämnar ett smutsgrått brett avtryck, som kölvattnet efter en Finlandsfärja. Äter den tidigare graffitin - för att bereda.

Fria.Nu

Ett krig mellan pengar och unga viljor

Vi pratar om det offentliga rummet som om det vore stadsmiljöns svar på allemansrätten. Men hur är det egentligen? Är inte huvuddelen av det offentliga redan paxat och ägt? Den strömlinjeformade reklamen tillåts breda ut sig, samtidigt som man begår en olaglig handling om man tejpar upp en lapp på ett elskåp. Tydligast märks kanske spänningen i graffiti-frågan. Mer eller mindre unga och medellösa mot samhällets ordningsmakt och kapital. Lagar och samhällsekonomiska värden som låter högtryckstvättarna tala, mot dem som tar sig friheten att skrika inkognito - via sprayburkar.

Fria.Nu

© 2018 Stockholms Fria