Recension


Serie
Författare: Jakob Nilsson och Stieg Trenter
Titel: Sturemordet
Förlag: Kartago

  • Bilden ur Jakob Nilssons Sturemordet.
Stockholms Fria

Metodisk stadsskildrare med charm

Tidsmaskin till ett fjärran Stockholm i serieversion av Stieg Trenters Sturemordet.

Jakob Nilsson är en tecknare och grafisk formgivare som har grottat ner sig i gamla pusseldeckare från 1950- och 60-talen. Nu har hans tredje album med omarbetningar av Stieg Trenters böcker kommit. De två tidigare är Roparen och Färjkarlen.

Långt innan den nuvarande svenska deckarvågen var Stieg Trenter, jämte Maria Lang, det stora namnet. En före detta journalist som med början 1943 skrev ungefär en kriminalhistoria om året fram till sin död 1967. Det ligger en air av herrklubb och långa sittningar på Operabaren över Trenter. Han är omisskännligt en del av sin tid. Och det är samtidigt en stor del av charmen.

I Sturemordet får man åka tidsmaskin till ett Stockholm som mest liknar en loj småstad, befolkad av män i kostym och kvinnor i blus och kjol. Lite av ett Mad men i folkhemmet. Huvudpersonen Harry Friberg är fotograf – modellerad efter Trenters vän mästerfotografen K W Gullers – och rör sig i journalist- och reklammiljöer.

Ibland bryter ett mord den stockholmska lunken. I Sturemordet rasar en död kropp rakt genom taket på Sturebadet. Friberg är på plats och börjar nysta i det trassliga fallet. En fransman blir snart misstänkt. Trenter spelar på schablonen av främlingen som mystisk och farlig (även om historien inte utvecklar sig så som man först tror). Och att Den Andre är fransman säger också något om hur utpräglat vitt Stockholm var vid den här tiden.

Historien är i övrigt trivsam underhållning, utan någon övertygande personskildring. Men stadsskildringen! Jakob Nilsson har metodiskt format interiörer från restauranger, gathörn, kontor. Jag inbillar mig att han tagit reda på exakt hur det såg ut, inget verkar vara lämnat åt slumpen. Men Sturemordet är inget historiskt examensarbete utan en levande skildring full av atmosfär. Nilsson tecknar i en klassisk fransk-belgisk stil, som kallas claire linje (klar linje) med tunna, exakta tuschlinjer och tydliga färgfält. Tintin är en given referens.

Jakob Nilsson ingår i vad som är en slags trend, eller kanske undervegetation: att göra om klassiska böcker till serier. Strindbergs Röda rummet och Inferno är tidigare exempel, och i höst kommer Harry Martinsons Aniara och Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. En spontan invändning är att serieversionerna är överflödiga. Verken kan väl stå på egna ben och skapa nya bilder i läsarens huvud? Utan en tecknares hjälp? Men när det görs så kärleksfullt som i Sturemordet så dunstar den tanken snabbt bort.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria