Titiyo förtrollar med texter på svenska | Stockholms Fria

Recension


Musik
13 gården
Artist: Titiyo
Bolag: Telegram/Warner

  • 13 gården är berättaren Titiyos kraftprov.
Stockholms Fria

Titiyo förtrollar med texter på svenska

Titiyo sjunger om sin uppväxt på nya albumet 13 gården. Magnus Säll låter sig hänföras.

Alltså det här med vissa röster. En del fastnar och följer en genom livet. Soulsångerskan Titiyo har jag lyssnat på sedan hon slog igenom i slutet av 1980-talet. Hon var då helt avgörande i att förändra det svenska musikklimatet. Hon och generationskamrater som Leila K och Papa Dee förde på allvar in svart musik som soul och hiphop. Det är svårt att förstå idag hur vitt och rockindränkt Sverige hade varit tidigare. Hon påminner egentligen nte alls om den Aretha Franklin hon har jämförts med. Titiyo antyder bara sin röststyrka, sjunger återhållet och behärskat, och drabbar just därför så starkt.

På nya albumet 13 gården sjunger hon mer nertonat och sakligare än någonsin. Det här är berättaren Titiyos kraftprov. Vid 48 år fyllda ger hon ut sin första skiva på svenska. Det är döpt efter hennes uppväxtadress i Bergshamra, Solna och handlar om tonårsfyllor, rampfeber och nattliga taxiresor. Texterna är självbiografiska och är fyllda av namn, bussnummer och skrynkliga kvitton. Hon beskriver hur hennes bror tar hand om deras sjuka pappa. I den smått episka Jag lovar stillnar musiken när hon varsamt sjunger om sin mamma: ”Allt du offrat och de svek du fick ta/alla kassar du släpat”. Hade albumet varit en roman skulle jag kallat den autofiktiv. Hon blir också uttalat politisk. En av de starkaste låtarna är den antirasistiska 13 %. Rösten kommer nära när hon berättar om hur hennes hudfärg är en ”mardröm för er”, men att hon aldrig kommer att backa undan.

Musiken är elegant pop impregnerad i soul och r&b. Krispiga klubbljud omfamnar vardagsrealismen. Blänkande maskinljud och smäktande vemod i samma pott. Förhandssnacket har handlat om musikalisk nostalgi och 1990-tal, men det märks bara i Självantänder med sina slamrande big beat-trummor (också ett av de svagaste spåren). Annars andas den nutid, nutid, nutid.

Läser man i texthäftet så är majoriteten av text, musik och produktion gjord av unga musikmän som Jonathan Johansson, Jonathan Sakarias, Dante Kinnunen. Titiyo är enbart medförfattare till några låtar. Alltså den klassiska rollfördelningen med en kvinnlig sångerska och männen som rycker i trådarna? Knappast. Texterna har utformats efter intervjuer med Titiyo. Hon bestämmer sig för vilka samarbeten som är aktuella för att få fram det hon vill ha och skivan blev ett år försenad eftersom hon inte var nöjd. Det är är inget tvivel om att det är hennes musikaliska vision som genomsyrar albumet ut i varje strof, kommatecken och basgång.

Och den nu erfarna, djupnade rösten är fortfarande lika förtrollande.

Rekommenderade artiklar

© 2018 Stockholms Fria