Texas full av spellust på comeback | Stockholms Fria

Recension


Musik
De långa rulltrapporna i Flemingsberg
Per Texas Johansson
Moserobie/Plugged

  • Comebackande Per Texas Johansson till vänster med sin kvartett: Mattias Ståhl på vibrafon, Konrad Agnas på trummor, Johan Lindström på steel guitar.
Stockholms Fria

Texas full av spellust på comeback

Det tog 16 år att hitta tillbaka till lusten igen. På 1990-talet var Per Texas Johansson ett av den svenska jazzens allra hetaste namn. Han var (och är) fullkomligt ointresserad av att hålla fast vid musikaliska gränser. Han spelade med alla från Per Henrik Wallin till Stina Nordenstam, och hjälpte till att sprida jazzen till en ny publik. Johansson hade en egen kvartett, där skivan Alla mina kompisar från 1998 blivit en modern klassiker.

Sedan tog det stopp. Han utbildade sig till narkossköterska, egentligen mest av en slump. Uppenbarligen behövde han göra något annat. Han jobbade som sköterska på Huddinge sjukhus i många år. Och alla de som åkt dit med pendeltåg vet att man då måste passera just de där rulltrapporna som gett namn åt hans comeback-album. ”Man hinner tänka så mycket, de är så jäkla långa! Man står där klockan sex och vet inte vad som ska hända under dagen”, har han sagt.

Han la inte ner musiken helt, han har fortsatt att spela och göra inhopp. Men nu är han alltså tillbaka på allvar, med eget band och ny skiva.

En bra sak med De långa rulltrapporna i Flemingsberg är att man aldrig riktigt vet i vilket musikaliskt landskap man befinner sig. Det har en del med sättningen att göra, men inte enbart. Mattias Ståhl på vibrafon, Konrad Agnas på trummor, Johan Lindström på steel guitar (!) och så Texas som spelar lika mycket olika sorters klarinetter som saxofon. Saxofonisten Fredrik Ljungkvist gästar på två spår. Ingen bas alltså, och överlag ingen typisk jazzsättning. Det gör att musiken rör sig från frijazz över orientaliska klanger till filmmusik som kunde vara plockat från en tänkt deckare. Ibland i en och samma låt. Det låter aldrig typiskt ”jazz” på det där förutsägbara, lite trötta sättet. Som om han hela tiden ställde frågan, vad är jazz egentligen, skulle det inte kunna låta så här, eller så här? Och det kan det såklart. Som lyssnare känner man sig hela tiden underbart osäker, ute på den bästa sortens gungfly.

Låten Narkos låter just som den heter: mjuk, drömsk, sökande. Tjuven är istället snabb och hårdsvängig med Texas som riffar och gruffar på basklarinetten (eller möjligen kontrabasklarinetten). Han spelar hela skivan igenom spänstigt, friskt och bubblande av lust.

Skivan är samtidigt hundrade utgåvan på fina, Stockholmsbaserade skivbolaget Moserobie, med slagordet ”Independent jazz for world peace”. De kunde inte valt ett bättre sätt att fira på.

Rekommenderade artiklar

© 2018 Stockholms Fria