Charmigt och oförutsägbart – men utan politisk udd | Stockholms Fria

Recension


Konst
Vårsalong
Liljevalchs
T o m 10 april

  • Exodus av Berit Fradera.
  • Utställningens största oljemålning, The Great implosion, är gjord av Nick Alm.
  • "Loken" Tjernobyl av Karl-Otto Myrstad.
Stockholms Fria

Charmigt och oförutsägbart – men utan politisk udd

214 verk av 114 konstnärer har kvalat in till årets Vårsalong. Det traditionsenliga smörgåsbordet av svensk konst fyller 95 år, samtidigt som Liljevalchs firar hundraårsjubileum. Det bjuds på en mix av högt och lågt, konstnärer i alla åldrar och med skiftande bakgrund. Från amatörer som knåpar på kammaren till professionella konstnärer.

Vårsalongen 2016 skiljer dock ut sig genom att konsthallen på Djurgården är stängd för renovering. Istället har man flyttat till provisoriska lokaler vid Brunkebergstorg, där man får åka bygghiss upp till utställningen och möts av en vidsträckt utsikt över stan. Från fönster och terasser på de två våningsplanen ser man Riddarfjärden, takåsar och Söders höjder. En inramning som ger rymd och som till en början suger åt sig blicken så att man knappt lägger märke till verken.

När man vant sig kan man konstatera att årets utställning rymmer mycket måleri. En rad influenser kan förstås skönjas, som till exempel Paul Klee, Lena Cronqvist (som suttit med i årets jury) och Rembrant. Här återfinns en stor blandning av stilar och format. I första rummet hänger Nick Alms enorma oljemålningar The Great implosion och Caféscen, som tillhör utställningens dyraste. Betydligt billigare och mindre i formatet är Harry Rozentals verk som jag fastnar för. Hans kolteckningar av gatuliv lyser upp genom färgklickar av olja som är sparsamt använda och står i kontrast till den mörka kritan.

Utöver målningar ingår mycket handarbeten på Vårsalongen – virkat, stickat, sytt och broderat. Mest iögonfallande är Cecilia Pfaffs maffiga handstickade skulptur Mikaela. Pfaff är den yngsta konstnären som deltar, medan Charlotte Sachs, född 1939, tillhör de äldsta. Hennes detaljrika broderier av Stockholmsmiljöer är imponerande.

Bland djur och natur, människor och stadsmiljöer, är fåglar ett återkommande motiv som återges i olika tekniker. Nina Persson har gjort en fågelskulptur av återvunnen metall, medan Ida Rödén har tecknat en muterad blåmes. Den ingår i en serie muterade djur med tillhörande kommentarer av den påhittade upptäcksresanden Jonas Falck.

De roligaste fåglarna står Olle Bolmström för, som med hjälp av ”fruktskruttar” och ståltråd skapat små gulliga gamar och strutsar.

Fotografi är det ovanligt lite av på årets salong. Någon kontroversiell bomb bjuds det inte heller på, och den politiska samtiden känns frånvarande. Det är en ganska problemfri och vacker värld som tecknas. Det finns några undantag: en naken man i höga klackar, ett maskerat ansikte, hopklämda bröst, övervuxna tåg i Tjernobyl. Och den mest drabbande samtidskommentaren, Berit Fraderas tuschteckningar, som ger plats åt flyktingströmmen.

Om det beror på gallringen eller det inskickade materialet att det är så få verk med politisk udd är svårt att säga. Den konstnärliga bredden kan man dock inte klaga på. Och som vanligt släpper Liljevalchs in det udda och ibland lite taffliga i konsthallen, vilket gör att Vårsalongen ändå är charmig och oförutsägbar.

Rekommenderade artiklar

© 2018 Stockholms Fria