Festivalen som vidgar världen | Stockholms Fria
  • Samuel Girma och Dina Afkhampour på Cinemafrica.
Stockholms Fria

Festivalen som vidgar världen

Rösterna från den afrikanska diasporan i Sverige blir allt starkare. Vi har träffat festivalgänget bakom Cinemafrica som hålls för artonde året.

Årets Cinemafrica är den artonde festivalen i ordningen, den första hölls år 1998. Sedan dess har intresset för mångfaldsfrågor vuxit alltmer, menar festivalchefen Dina Afkhampour.

– Det kulturella landskapet i Stockholm har förändrats de senaste åren, säger hon. Vi ser en mycket större hunger efter nya berättelser, nya röster. Röster som inte hörts tidigare eller som kanske har hörts, men ignorerats. Det sker ett skifte när människor börjar kräva sina rättigheter.

Och även om Cinemafrica är liten i festivalsammanhang tycker hon att den har spelat en stor roll.

– Vi är särskilt betydelsefulla för afrosvenskar. Det är som en tillflyktsort för många. Det är här många för första gången får se sig själva i det svenska samhället.

Vi har stämt träff på föreningens spartanska kontor vid Hornstull där också bland andra Tempofestivalen huserar. Korridorerna är smala och oinspirerande men i flera rum hörs skratt och planer som smids. Alla har bråda dagar med anländande gäster, hotellbokningar, festfix och annat.

Samuel Girma kommer in i rummet, sätter sig i en kontorsstol och hälsar. Han är festivalsamordnare, håller i alla trådar efter att programmet är satt.

– Festivalen är otroligt viktig ur en kulturell aspekt. Dels för många av oss som inte vill konsumera film som inte är mainstream eller som inte tas upp av mainstream-kulturutgivare, dels för porträtteringen av svarta. Ta till exempel 12 years a slave, det är bara en viss bild av svarthet som får synas, en bild där svarta saknar självbestämmande. Och när det sker något upplyftande är det vita som har saviour-rollen.

Festivalen betonar gärna öppenhet och mångfald. Hela den afrikanska kontinentens berättelser såväl som afrosvenskars erfarenheter ska på något sätt rymmas inom program och evenemang.

– Vi vill visa på komplexiteten i det afrosvenska samhället, säger Dina Afkhampour. Varje region och land har sina mikrohistorier.

Det avspeglas i programmet som sträcker sig från Tunisien (Feminism Inshallah) till Sydafrika (Ayanda). Årets teman går från feminism och landfrågor till migration. Och så uppmärksammas black lives matter-rörelsen, som faktiskt är en internationell rörelse och inte bara amerikansk, upplyser Dina Afkhampour.

De afrosvenska filmberättelserna är det mindre av. Bara en handfull av årets 37 filmer är svenska.

– Vi har en bit kvar, men jag tror att det blir allt fler ju mer festivalen rotar sig bland afrosvenskar, säger Samuel Girma. Där spelar vi en roll som inspiration för unga som vill börja göra film. Det finns heller ingen brist på filmer från den afrikanska kontinenten i Sverige, men intresset är litet för att se på svarta på annat sätt än det förväntade.

Svenskar med rötter i afrikanska länder har samtidigt blivit synligare i samhället. Dina nämner en artikel hon nyligen läst om hur afrosvenskar bidragit till kultur- och näringsliv under många årtionden. Hon lyfter också Cinemafricas egen ordförande Josette Bushell-Mingo som är aktuell med föreställningen En druva i solen på Riksteatern, med en hel afrosvensk ensemble.

– Det afrosvenska samhället har varit marginaliserat. Men vi ska inte bara fokusera på problem. Vad afrosvenskar har bidragit med lyfts sällan fram, säger Dina Afkhampour.

Själv kommer Dina Afkhampour från Iran, växte upp på Cypern och vidareutbildade sig vid universitetet i Berkeley, Kalifornien. Till Sverige kom hon 2006.

– Jag kände mig så isolerad i Sverige men mötet med det afrosvenska samhället förändrade mitt liv. När jag upptäckte Cinemafrica kändes det som om jag hade hittat hem. Jag tänkte: ”wow, vi tänker verkligen lika”. Jag säger inte att jag behöver föra samma kamper som svarta i Sverige, absolut inte. Men jag delade känslan av att vara en outsider gentemot svensk kultur. Jag har vuxit upp i väldigt interkulturella samhällen och saknade verkligen det när jag kom hit.

Då var hon volontär, sedan 2013 är hon festivalchef. När jag frågar om hennes visioner betonar hon att det inte är en enpersonsfestival, ”jag brukar kunna se när ett program har dominerats av bara en person”.

Filmerna väljs ut i en kollektiv process av en grupp bestående av sju personer, alla med någon koppling till det afrosvenska samhället och den afrikanska kontinenten, alla experter på olika genrer och regioner. Det främsta kriteriet i valet av film är om den är ”uplifting”, säger Dina Afkhampour.

– Lyfter den fram afrikansk kultur eller reproducerar den bara de stereotyper och strukturer som vi vill komma ifrån? Det är den viktigaste frågan för oss. Estetik kommer på andra plats.

Årets program är ”fantastiskt” och ”har något för alla”, säger både Dina Afkhampour och Samuel Girma. Jag påpekar att det är något festivalledningar brukar säga.

– Men vi vill verkligen betona det eftersom folk väntar sig att vi bara borde fokusera på ett ämne. Men det är så mycket positivt som händer på den afrikanska kontinenten just nu, säger Dina.

– Samtidigt vill vi ha en utmanande roll i kultursfären, säger Samuel.

– Men det är en balansgång, säger Dina, vi ska vara både utmanande och välkomnande. Som jag sa tidigare ska filmerna vara upplyftande, men vilka frågor filmerna väcker och på vilket sätt de är relevanta för oss i dag är också viktigt.

Vi diskuterar orden ras kontra etnicitet. Vi ska inte ducka för begreppet ”ras” som återkommit i debatten på sistone, för att förstå hur skillnader konstrueras socialt, menar de.

– Jag är från Etiopien, någon annan är från Nigeria, men vår erfarenhet av rasism grundar sig inte i etnicitet utan i vår svarta hudfärg. Afrofobi drabbar alla oavsett vilken del av kontinenten vi kommer från. I det sammanhanget är begreppet användbart. Den svenska rädslan grundar sig delvis i vår antirasistiska självbild. Vi tror att vi är antirasister om vi inte ”ser” färg, säger Samuel Girma.

– Vi kan inte leva i förnekelse, säger Dina Afkhampour. Om du inte kan medge att det finns skillnader kan vi inte definiera problemen. Och vem ska få definiera problemen? Om bara en viss grupp av människor får definiera dem och säger att vi får inte prata om det här, då kommer debatten bli manipulerad. Om människor känner att det finns en social konstruktion som ras och att det hjälper oss att tala om vissa frågor – varför inte.

Cinemafrica erbjuder även skolbio, det är gratis och pedagoger kan höra av sig när som helst om samarbete, berättar Dina Afkhampour. Filmer som förmedlar svarta erfarenheter saknas ofta i svensk skola. Cinemafrica arbetar inte med några utvalda skolor men vill nå områden där många afrosvenska ungdomar bor.

– Den stora geografiska segregationen i Stockholm gör det ju lätt, på ett sätt. Alla vet till exempel att det bor många somalier i Rinkeby. Vi vill finnas för alla, men har ett särskilt uppdrag för afrosvenska elever. Att se sig själv i pedagogiska sammanhang betyder mycket.

Dina Afkhampour betonar återigen hur afrosvenskar börjar tar plats. Festivalen är en del i en positiv utveckling som pågår här och nu.

– Jag tror att majoritetssamhället vill se mer mångfald. Det finns en stor öppenhet. För första gången finns nu också en hög nivå av politisk, social och kulturell organisering på samma gång. Afrosvenskar tar över berättelsen om sig själva i det här landet.

Fakta: 

Cinemafrica

• Startade 1998, hålls i år för artonde gången. Äger rum 25-28 februari på bl a Zita, Folkets bio, Bio Rio, Klarabiografen med flera platser.

• Visar i år 37 filmer, från kort till långt, dokumentär till spelfilm. Samarbetar även med Rum för barn på Kulturhuset och har skolbio-verksamhet utanför festivalen.

• Drivs av föreningen Cinemafrica med kommunalt stöd, medlemsavgifter och biljettintäkter.

Rekommenderade artiklar

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

© 2018 Stockholms Fria