• Trakasserierna mot Sirwan fortsatte i Sverige. "Jag började till och med tvivla på varför jag hade kommit hit", säger hon.
Stockholms Fria

Hon blev hånad på asylboendet

Harjir och Sirwan flydde från Kurdistan på grund av hot. Men trakasserierna fortsatte i Sverige. Tack vare privatpersoner behöver de inte bo på gatan.

Harjir och Sirwan kände inte varandra innan de kom till Sverige men båda är från Kurdistan och tvingades fly från trakasserier och dödshot.

– När min familj fick reda på att jag var homosexuell samlades alla män i släkten och planerade hur de skulle döda mig, berättar Harjir. Om jag inte hade kommit till Sverige hade jag varit död nu.

När Sirwan var liten kändes det som att det saknades en bit av henne, berättar hon. Hon blev retad i skolan och trakasserierna tilltog med åldern. Hennes bror började skämmas för henne och ville inte att hon skulle gå ut. En dag blev hon gripen av polis utan att ha begått något brott. Flera poliser slog och torterade henne och ville att hon skulle erkänna att hon var homosexuell.

– Jag fick nog och skrek: ”Jag är ingen kille. Jag är en tjej!” De tog av alla kläder och pekade och sa: ”titta, du är en man”.

Efter nio månader släpptes hon utan att ha dömts för något. Polisen sa till hennes mamma att Sirwan var sjuk och att hon fängslas igen om hon inte blev frisk. Valet stod mellan att fly eller att dödas.

– Jag har flytt för att kunna ha ett liv.

Men trakasserierna har fortsatt, både under flykten genom Europa och efter ankomsten till Sverige. Harjir bodde på olika transitboenden i Tyskland.

– Jag bodde med människor som jag själv hade flytt ifrån, som var homofoba, traditionella och väldigt religiösa. De drev med hur jag såg ut, skrattade åt mig, pekade och sa: ”titta hur han går”, ”titta hur han äter” och sådant.

Innan han kom till Stockholm och kunde flytta in hos den familj som han bor hos nu bodde han på ett asylboende i Malmö där han upplevde samma sak.

Sirwan bodde på ett asylboende i Göteborg första tiden. Först blev hon placerad endast med män men omplacerades i ett boende med familjer. Det var bättre, men det fanns fortfarande trakasserande män.

– Folk fortsatte att trakassera och spotta på en. Det var jättejobbigt. Jag började till och med tvivla på varför jag hade kommit till Sverige och varför jag hade flytt.

Hon lämnade boendet och kom till Stockholm där hon fick hjälp av volontärer. Nu bor hon hemma hos en volontär tillsammans med en annan transsexuell person som hon träffade i Stockholm.

Varken Harjir eller Sirwan vet hur länge de kan stanna. De önskar att det hade funnits ett speciellt hbtq-boende. Då hade de sluppit ovisshet och trakasserier.

– Det hade varit bra för oss, då hade vi sluppit flytta runt hela tiden, säger Harjir.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria