Elina Pahnke

Inledare


Elina Pahnke
  • Det finns sätt att komma runt kapitalismens ofrånkomliga ensamhet och det är genom att gå ihop, skriver Elina Pahnke.
Fria Tidningen

Kollektivet hotar kapitalismen

Likt nyårsafton kommer första maj med ett löfte om nystart. Nu börjar solidariteten, den enda utvägen för oss med drömmar om någonting annat, skriver Elina Pahnke.

Lärdomar från förta maj-helgen:

1. Människan i kapitalismen är endast en funktion.

När författaren Kristian Lundberg berättar om när han arbetade på yarden berättar han om hur människan gick från att vara mänsklig till att endast fungera som en signalpinne. Hur han och hans arbetskamrater var tvungna att stå bredvid sina bilar för att signalera vart de var placerade.

I ösregn, snöslask, hagel. Det är en ideologisk övergång från att vara människa till att vara funktion, som är ofrånkomlig i kapitalismen. Vi är här som arbetskraft och därför är vi utbytbara.

2. Kapitalismen gör oss så jävla ensamma.

Vi är inte bara signalpinnar, vi är också signalpinnar med olika anställningsformer och löner.

Vi har olika rättigheter och olika skyldigheter. Kapitalet vet att vi är starka tillsammans och därför försöker de att splittra oss. Det görs effektivt med timanställningar och bemanningsföretag, med att vi utför samma arbete men under olika arbetsvillkor.

När vi är arbetslösa berättar arbetsförmedlingen för oss att vi bör starta egna företag och blir därför delaktiga i våra personliga konkurser.

Om vi vill gå ut i strejk så har vår solidaritet gentemot varandra försvagats, eftersom våra arbeten delar in oss i olika anställningsgrupper istället för i en och samma klass.

Det gör arbetsmarknaden individualistisk, men det gör inte oss till individer på arbetsmarknaden.

Kapitalismen är kollektiv i sitt sätt att använda oss som personer i en stor massa, samtidigt som vi själva slutar att se den massan och ser till oss själva istället.

3. Samhällsekonomin är inte vår personliga spargris

Bristen på solidaritet är egentligen oförklarlig eftersom endast vi själva förlorar på den. Linn Spross, doktor i ekonomisk historia, talar i ett panelsamtal om hur vi (felaktigt) börjat beskriva samhällsekonomin som en pengapott som vi tillsammans rår över. Hur vi diskuterar förslag som egentligen bara utgår från näringslivets intressen som om dessa också var våra. Som att sänkta lägstalöner för nyanlända på något sätt skulle vara en bra idé för någon annan än den som vill exploatera arbetaren.

I lördags fyllde kungen 70 år. Under förra året fick kungahuset 127,5 miljoner kronor från staten.

Glöm inte; vi äger inte produktionsmedlen och därför är inte pengarna våra att rå över.

4. Men kropparna är våra

Trots att vi är ofria att distribuera vår egen tid så äger vi fortfarande våra kroppar.

5. Och framtiden är vår.

När första maj kommer så är det med en påminnelse om kollektivet.

Det finns sätt att komma runt kapitalismens ofrånkomliga ensamhet och det är genom att gå ihop.

Det vet våra chefer, det vet näringslivet, det vet våra politiker. Det är därför de försöker vända bort våra blickar från de som tar ut vinsten av vårt arbete till arbetarna själva.

De vet att om vi skyller vår ofrihet på varandra så säkrar de sin egen fortsatta frihet.

Men det är också där som vi kan vara livsfarliga. När näringslivet föreslår sänkta lägstalöner för nyanlända borde det vara självklart för varenda arbetare att solidarisera sig mot förslaget.

Kapitalisterna kommer alltid att vara lojala gentemot sina egna intressen. De kommer att fortsätta befästa klassklyftor genom att göra folk obehöriga till universitet, genom att försätta folk i fattigdom och sedan skylla på de fattiga.

Först när vi förstår näringslivets solidaritet mot den egna klassen kan vi förstå hur starka vi är om vi vägrar deras problemformulering.

Första maj är över. Arbetsveckan har börjat. Det är dags att organisera dig.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria