Kaxig som en 15-åring | Stockholms Fria
  • Några av de senaste årens förstasidor.
Stockholms Fria

Kaxig som en 15-åring

Alla små motståndsfickor i samhället får utrymme i Stockholms Fria, skriver chefredaktör Kristian Borg apropå tidningens 15-årsdag.

Ibland känns det som att vi har skrivit alla artiklar hundra gånger. Historien upprepar sig och det känns tröstlöst eftersom verkligheten går i otakt med Hur Det Borde Vara. Är det inte ”apajävel” och romregister så är det ”arabjävel” och nya fall av övervåld. Ändå kommer makten nästan alltid undan.

Motståndet är inte så överraskande det heller. Nej, det var faktiskt inte Greenpeace som nyligen hängde ner från Gondolen för att protestera mot Vattenfall, aktivisterna var influgna tyskar. Men annars var väl både spektaklet och budskapet hyfsat bekant.

15 år är en femtedels livstid, mer eller mindre. Min äldsta son är 18, nästan lika gammal. Medarbetare har kommit och gått, hundratusentals artiklar har skrivits och förhoppningsvis lästs.

Men i tidningssammanhang är femton år en fjärt i rymden. Aftonbladet firar 186 i år, DN 152. Första numret av Arbetaren kom 1922, Internationalen och ETC föddes på 1970-talet.

Om du är ny läsare vet du kanske inte ens vilka vi är. Vi skryter alldeles för lite, trots vår ålder.

Mediekooperativet Fria Tidningar heter företaget som ger ut denna tidning och fyra andra (Göteborgs Fria, Landets Fria, tidningen Sesam samt rikstäckande Fria Tidningen). Våra prioriterade bevakningsområden är demokrati, hållbarhet, resursfördelning och maktordningar. I dag är vi ett tjugotal journalister och andra anställda som äger företaget tillsammans i kooperativ form. Det är minst sagt unikt.

Vi har likalön, oavsett position i företaget. Vi har inga externa intressenter och är helt oberoende. Det vill säga är fria från kapitalintressen och annonsörer och fria i förhållande till bland annat politiska intressen. Vi lever av presstöd och prenumerationsintäkter.

Den 4 maj 2001 kom första numret av Stockholms Fria Tidning. Den är sprungen ur den utomparlamentariska miljörörelsen – bland grundarna och de tidiga medarbetarna fanns flera av oss som under nittiotalet hade blivit uteslutna ur Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom. (Det var inte våra sätt att hälsa som fick moderpartiet att agera, utan bland annat vår svaga tilltro till parlamentarismen.)

Tidningen är ett barn av en rödgrönsvart rörelse som intog gatorna, protesterade mot motorvägar och EU-anslutning, ockuperade Vägverkets kontor, saboterade vägmaskiner och höll så kallade ”kulturkrockar” i korsningen Kungsgatan-Sveavägen.

Jag var inte med och drog igång tidningen men fick en kallelse via mejl och minns fortfarande när jag klev ner i källarkontoret i Bagarmossen första gången. Det var ett uppstartsmöte för att få folk att haka på innan det ens fanns något att visa upp. En ung wannabe-journalist som jag lockades av ett forum att synas i, en plats där vingar och idéer kunde prövas. Det var stormöte, förstås, och en känsla av att allt var möjligt.

Efteråt kontaktade jag en av grundarna, Björn Danielsson, som fortfarande arbetar i företaget, med några idéer och fick löfte om att artiklar skulle köpas in. Några pengar fanns dock inte eftersom det första presstödet betalas ut först när tidningen kommit ut i sex månader. Men: ”Om du skriver fem artiklar gratis så lovar vi att köpa tio senare.” En svårslagen deal.

Mötet med de här människorna var en närmast surrealistisk upplevelse och förmodligen är det därför jag fortfarande är kvar. Hippies, anarkister, frireligiösa, intellektuella, hackers, ja det fanns väl några ambitiösa journalister också, men de var sannerligen inte i majoritet då. Bildts ”rödgröna röra” skulle ha varit en komplimang.

En månad senare exploderade det i Göteborg. Vi var där och bevakade. Skottet mot Hannes Westberg, Vita overallerna, sossarna som delade ut rosor till övervåldsapparaten. Några månader senare kom attacken mot World Trade Center och Pentagon. USA gick in i Irak och Afghanistan. Världen förändrades i ett slag.

Motståndet fortsatte i den globala rättviserörelsen, med toppmötesprotester och alternativa konferenser (European social forum och World social forum) – vi har följt utvecklingen noga under alla år.

Men desillusionen började sätta in och vänstern i bred bemärkelse blev sig aldrig mer lik. På gott och ont. Frågor om rasism och sexualitet har kommit in starkt, både splittrat och förnyat. Feministerna har startat eget, Miljöpartiet har blivit ett maktparti bland andra. Aktivismen på gatorna känns svagare än någonsin, partipolitiken har kanske fångat upp många som annars skulle välja andra vägar. Men Stockholm har blivit ett levande kulturhus rikare. På Cyklopen spirar det lekfulla motståndet.

Vi har bara haft femton år på oss. Femton år för att lära oss snåriga presstödsregler, hantera tryck- och distributionsproblem och bemästra den demokrati som ett kooperativ för med sig. Femton år av idealism, aktivism och journalistik i en ohelig mix, men förhoppningsvis både ärligt och källkritiskt. Och definitivt alltid med patos.

Jag bläddrar i några tidiga nummer och konstaterar att vi ofta har gjort saker hellre än bra. Toppnyheten i vårt allra första nummer, ”Svarta och röda fanor på första maj” var inget paradexempel på vare sig nyhetsvärde eller rubriksättning. Men vi kan också vara riktigt grymma när vi får till det. Sexliberaler och porrmotståndare, transaktivister, funkisrörelsen, graffare, alla små motståndsfickor i samhället har fått utrymme. Mångfalden är påtaglig.

Nu sitter vi i finare lokaler i Skarpnäck och är mer professionella journalister än idealister. Men femton år är inte lång tid för att lära sig lyckas, eller misslyckas mer sällan. Det är inte lång tid för att ta reda på vem man är och vad man vill med sig själv. Fråga vilken tonåring som helst.

Vår självbild som ”alternativmedia” och vår återkommande kritik av ”mainstreammedia” rimmar mindre bra idag. Rasistiska nätforum har iklätt sig den rollen. Men ”lita inte på någon, inte ens på oss” – som den här tidningens slogan löd i flera år – skulle de aldrig kunna skriva. De saknar den nödvändiga självdistansen.

Vi hoppas förstås att du litar på det vi skriver. Men den springande punkten, tidningens själ om jag får vara högtravande, finns i den självständiga och kritiska ansatsen. Vi kan aldrig nöja oss med polisens eller politikens bild av verkligheten. Den kan aldrig vara nog. Vårt jobb är att granska makten.

Ja, samma frågor kommer att passera om och om igen, vi kommer att skriva om motståndet mot Vattenfall än en gång, men vi kan belysa klimatfrågan ur nya perspektiv, med nya röster och på nya sätt. Ambitionerna har ökat med åren, vi varken vill eller ska göra som vi alltid har gjort. Våra egna och omgivningens krav ökar, liksom konkurrensen från nätet och andra medier.

Vi gör kanske fel ibland, rapporterar försent eller strular till det. Vi kanske har hybris och dåligt självförtroende om vartannat. Men det finns en oslagbar styrka i ungdomen. Likt en kaxig, självsäker tonåring tänker jag bara skrika: ”Kom igen tidningsdöden, bättre kan du!”

De gångna femton åren har vi inte fällt några ministrar, men skulle gärna gjort det om vi kunnat. Däremot har vi bidragit till mer mångfald i Mediesverige och kanske gjort våra läsare lite klokare och mer ifrågasättande. Inte så illa pinkat för en fjunig liten tidning.

PS. Jag hann förresten få jobb här på tidningen innan det där löftet om artikelinköp infriades.

Rekommenderade artiklar

SFT blir digital i januari 2017

Efter 15 år som papperstidning blir Stockholms Fria Tidning helt digital. Chefredaktör Kristian Borg har varit med sedan starten och är försiktigt positiv.

© 2018 Stockholms Fria