Ska vi prata mörkläggning – låt oss då prata om TTIP | Stockholms Fria
Per Björklund

Inledare


Per Björklund
  • Demonstration mot TTIP i Hannover i samband med Barack Obamas besök i Tyskland i slutet av april.
Fria Tidningen

Ska vi prata mörkläggning – låt oss då prata om TTIP

Var är mediernas drev mot Malmström och andra TTIP-försvarare som medvetet för Europas medborgare bakom ljuset? frågar sig Per Björklund.

Att svenska medier och politiker inte vågar tala klarspråk om invandringens kostnader har varit ett stående tema i rasisters och konservativa ledarskribenters opinionsbildning det senaste året. För många tycks ordet ”mörkläggning” ha devalverats till att betyda ungefär ”när tidningarna inte skriver om det jag tycker är viktigt just i dag”.

Samma mediekritiker är dock påfallande tysta om att allt fler beslut som kan bli helt avgörande för vår framtid tas bakom stängda dörrar, utan möjlighet till insyn för medborgare och medier – och ibland till och med för politikerna själva.

Ett exempel är det transatlantiska frihandelsavtalet TTIP, som under flera år förhandlats fram mellan EU och USA. I måndags släppte Greenpeace dokument som avslöjar en del av det hemliga spelet i förhandlingarna. Och skillnaden mellan vad som sägs i offentligheten och vad som står i de interna dokumenten är enligt organisationen påfallande.

I dokumenten framkommer det att USA ställer långtgående krav på att EU ska lätta på regler som syftar till att skydda människors hälsa och miljö. Man vill också att amerikanska företag ska få samma insyn och inflytande som europeiska över ny lagstiftning inom EU. Dispyter ska avgöras av FN:s mat- och jordbruksorgan FAO, vars paneler ofta innehåller lobbyister från storföretag och som enligt Greenpeace ofta intar en slappare syn på hälso- och miljörisker än EU.

Det verkligt uppseendeväckande är dock att EU-delegationen också tycks redo att acceptera långt mer än vad ansvariga politiker vill göra gällande. När den svenska EU-kommisionären Cecilia Malmström i ett tal i januari lovade att ”inget handelsavtal någonsin kommer att leda till sämre skydd för konsumenter, miljön, eller arbetsrätt” var det med andra ord en medveten lögn.

Att Cecilia Malmström försöker vifta undan den senaste TTIP-läckan som en ”storm i ett vattenglas” är begripligt. Hon har uppenbarligen fått bättre medieträning än Miljöpartiets språkrör. Svårare att förstå är varför hon kommer undan med det. Var är mediernas drev mot Malmström och andra TTIP-försvarare som medvetet för Europas medborgare bakom ljuset? Var är de kritiska frågorna om vems ärenden de egentligen springer? Om det är någon gång vi borde prata om dolda agendor är det väl nu, när våra makthavare faktiskt är i färd med att skriva under ett historiskt handelsavtal utan ett spår av verklig demokratisk insyn?

TTIP-anhängare menar att hemlighetsmakeriet inte alls handlar om att undanhålla något för medborgarna, utan om att skydda den ömtåliga förhandlingsprocessen. Att låta demokratin ha sin gång och till exempel hålla en folkomröstning om det färdiga avtalet anses också helt otänkbart. För vad händer vid ett nej? Då måste – hemska tanke – hela den utdragna förhandlingsprocessen börja om från början.

Det är naturligtvis nonsens. Om våra makthavare vill vara säkra på att ha medborgarna med på tåget är maximal öppenhet den bästa vägen. På det sättet skulle man inte bara slippa mytbildning och överdrifter utan också försäkra sig om att det avtal som förhandlas fram faktiskt har ett demokratiskt stöd.

Den senaste läckan från TTIP-förhandlingarna är inte den första, och lär inte heller bli den sista. Och ju mer som framkommer om förhandlingarna desto mer av civilsamhällets farhågor har besannats. Det borde leda till en del självrannsakan och ödmjukhet hos de högerdebattörer som avfärdat kritiken som ”skräckpropaganda” och de som framfört den som Vladimir Putins nyttiga idioter (Expressen Ledare, 17 mars 2015).

Vem vet, en vacker dag kanske en och annan frihandelsfundamentalist kommer till sans, tänker över sin inställning, och ber om ursäkt.

© 2018 Stockholms Fria