Frillesås är en liten by vid havet mellan Kungsbacka och Varberg. Det är en lugn plats med en tydlig prägel av landsbygd, men med bra kommunikationer åtminstone för den bilburne: Göteborg ligger drygt fem motorvägsmil norrut. De senaste två decennierna har Frillesås nästan fördubblat sin befolkning, och de nyanlända har i stor utsträckning varit barnfamiljer som snabbt integrerats i samhället genom skolan.

I september 2012 planerades ett flyktingboende i Frillesås. 6−8 ensamkommande flyktingbarn mellan 13 och 16 år skulle få ett nytt hem i byn. Kommunens sverigedemokrater såg chansen att utnyttja de ensamkommandes dåliga rykte och började genast dela ut flygblad med ”information”. Nytillskottet, motsvarande 0,35 procent av Frillesås befolkning, skulle enligt Sverigedemokraterna i Kungsbacka förvandla den lilla orten till ”ett nytt Rosengård”, där det ”sker gruppvåldtäkter och bilbränder dagligen”.

Rörläggaren och lokalpatrioten Kevin Broberg såg flygbladet innanför dörren när han kom hem full mitt i natten. Han reagerade starkt och omedelbart.

– Det som provocerade mig mest var att de skrev att ”Vi säger vad ni tycker”. Det stod till och med på flygbladet att ”Vi står på Frillesåsbornas sida i kampen om boendet”. Och då blir man förbannad. Det är en sak att de vill sprida rasistisk dynga, men dra inte in oss i det. Vi vill inte vara delägare av er rasism. I Frillesås tar vi hand om varandra, det är det som kännetecknar vårt lokalsamhälle. Ett sånt här flygblad, som det kommer hit folk från Vallda (i andra änden av kommunen) för att sprida, är jävligt långt från den lokala kontext vi har här.

Kevin ringde numret som stod på flygbladet, och bad den sömndruckne sverigedemokraten i andra änden att komma och hämta sina flygblad. När sverigedemokraten inte ville göra det, ringde Kevin istället runt för att mobilisera sitt lokalsamhälle. Redan dagen därpå hade han fått tag på ett gäng Frillesåsbor som också tyckte att flygbladet var oacceptabelt. Det blev startskottet till vad som kom att heta Frillesås Friendship – ett nätverk som ”tror på ett Frillesås som håller ihop, vare sig man kommer från Buared eller Beirut”.

De började med att lägga upp en Facebooksida och dela ut egna flygblad. Därefter kallade de till ett stormöte – inte för att agitera för flyktingboendet utan utifrån frågeställningen: ”Hur välkomnar vi de nya invånarna till vårt samhälle?”Frillesås föreningsråd arrangerade mötet tillsammans med baptistförsamlingen och Svenska kyrkan. Redan från början hade Kevin också engagerat Expos dåvarande utbildningschef Alex Bengtsson, som kommer från Frillesås och kände alla i Frillesås Friendships kärngrupp.

– Mötet blev en succé, berättar Kevin. Både baptistpastorn och kyrkoherden i Svenska kyrkan höll brandtal om medmänsklighet. Sverigedemokraterna var också där, de hade tagit med sig pärmar med sina argument för att de verkligen skulle ta den här debatten. Men den som täppte till käften på dem var en tant som reste sig upp med deras flygblad i handen. Hon berättade om hur hon hade kommit till Frillesås som ensamkommande flyktingbarn under finska vinterkriget, om hur ensam och utsatt hon hade känt sig och om hur väl hon hade blivit omhändertagen här i Frillesås. Sedan vände hon sig mot SD-aktivisterna och berättade för dem att deras flygblad inte bara var en attack mot barnen som skulle komma, utan att det var en attack på henne och på de Frillesåsbor som öppnat sina hjärtan för henne en gång i tiden. Och då satt de tysta. Det blev ingen debatt alls, allt kom att handla om hur vi rent praktiskt skulle underlätta för barnen att komma in i vårt samhälle.

Sedan var det bara att köra. Och det tog inte många dagar innan en lokal SD-företrädare gick ut i en av lokaltidningarna och bad om ursäkt. Han hänvisade till mötet och meddelade att han inte ville ha med flygbladet att göra − och att han skulle lämna partiet.

I dag består Frillesås Friendship av nästan 50 personer, med en koordinerande kärngrupp på 5 aktivister. Gruppen är uttryckligen opolitisk och knappt någon har en partipolitisk bakgrund. Huvuddelen av nätverkets aktiviteter kretsar kring att utveckla bygden, att träda in i rollen som ett slags byalag. Sedan starten har man bland annat ordnat en fotbollsturnering, förhandlat med kommunen om aktiviteter för ungdomar och varit värd för den norska friluftsföreningen Wild X:s sommarläger för förortsungdomar. Gruppen har tagits väl emot i samhället, och dess strategi att kombinera antirasism med lokal utveckling har enligt Kevin bidragit till att Sverigedemokraterna fortfarande inte lyckats etablera sig på orten.

Frillesås Friendship är den första gruppen i plattformen Tillsammansskapet, som har startats av stiftelsen Expo för att främja lokalt antirasistiskt engagemang. Målet är att ena människor i sina lokalsamhällen, gärna i samarbete med lokalt viktiga aktörer som kyrkor, idrottsföreningar och näringsidkare, för att skapa gemenskap och sammanhållning där folk bor.

Haris Grabovac är en av flera koordinatorer för Tillsammansskapet.

– Vi vill skapa mötesplatser, utbyta erfarenheter och få människor att träffas, samtidigt som vi vill ena människor i ett gemensamt arbete för att skapa förändring. Idén är att få människor att upptäcka att de har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt, och att de alltså har fler anledningar att hålla ihop än att misstro varandra. Visionen är ett samhälle där människor lever tillsammans på lika villkor, och där trygghet inte är assimilering utan ömsesidig respekt.

Inspirationen till Tillsammansskapet kommer i första hand från den brittiska organisationen Hope not hate, som genom många års enträget arbete lyckats trycka tillbaka den organiserade rasismen i flera engelska rasistfästen. Efter att det högerextrema partiet BNP gått fram kraftigt i lokalvalen 2004, gjorde Expos brittiska motsvarighet Searchlight en studie där man ville hitta det segment av väljare som värderingsmässigt befann sig allra längst bort från extremhögern. Det visade sig att den typiska antirasisten var en medelålders kvinna som avskydde extremhögern eftersom den spred hat och otrygghet i området där hon bodde. Samtidigt ville hon inte identifiera sig som antirasist, eftersom hon tyckte att den antirasistiska gaturörelsen romantiserade våld (”Smash the fascists”) och bar sig allmänt obehagligt åt. Ur den insikten föddes Hope not hate: en folklig rörelse som byggde lokala allianser mot rasism och för ett tryggare lokalsamhälle – en rörelse som kunde härbärgera den antirasistiska tanten.

– Tillsammansskapets strategi är en tvåstegsraket, berättar Haris. I det första steget vill vi skapa mötesplatser, utbyta erfarenheter, få människor att träffas och lära känna varandra. Det är i det steget man förstår att man har mer gemensamt än vad som skiljer en åt, och att det finns ett intresse för gemensam förändring. I det andra steget går vi vidare till att växla ut vår nyfunna sammanhållning i konkret politiskt arbete. Det kan handla om krav riktat mot kommunen, eller när vi gör nationella aktiviteter mot riksdag och regering, men det kan också handla om ren lokalutveckling.

Efter succén med Frillesås Friendship har Tillsammansskapet sett en makalös tillväxt. På de tre år som gått sedan startskottet har drygt 40 Tillsammansgrupper startat över hela landet, och plattformen har nyligen anställt ytterligare två koordinatorer för att expandera ännu mer. De flesta och de mest aktiva grupperna finns i glesbygden, men det finns även grupper i Göteborg och Stockholm. Tillsammansskapet finns representerat i mångkulturella kommuner som Södertälje såväl som i rasistfästen som Trollhättan och Ludvika.

Tillsammansskapet är inte en organisation, utan en plattform för lokala initiativ. Förutom när det gäller de gemensamma aktiviteterna – den årliga marschen, det gemensamma firandet av ”kanelbullens dag” och en nationell kampanj för solidaritet med flyktingar – finns ingen central styrning. Haris fungerar som organisatör, men hans roll är inte att tänka ut kampanjer och delegera dem till lokalgrupperna, även om det på sista tiden förekommit en del sådana centralt dirigerade kampanjer framför allt i fråga om flyktingmottagandet. Den viktigaste uppgiften för Haris och hans kollegor är istället att agera bollplank och rådgivare för hur man ska kunna genomföra de idéer grupperna själva kommer på.

– Jag försöker erbjuda en idé om hur man kan jobba. Jag har aldrig sagt barskt nej till något förslag, i slutänden är det upp till grupperna hur man gör. Men om någon har en idé som jag tror är mindre funktionell, försöker jag presentera en idé jag tror är bättre. Ofta handlar det om att en grupp vill skriva en debattartikel och att jag istället försöker påverka dem till att göra en manifestation. För en gräsrotsrörelse fungerar det bättre att arbeta på marken. När Kristinehamn för mångfald samlade 400 personer till sin marsch, fick det till följd att lokaltidningen gjorde ett uppslag om dem och att kommunfullmäktige dagen därpå deklarerade sitt stöd för ett mångkulturellt Kristinehamn. Ett sådant resultat hade man inte kunnat få genom att skriva en insändare.

För att en lokalgrupp ska kunna ansluta sig till Tillsammansskapet krävs dels att den går en utbildning om konceptet och om hur man praktiskt organiserar människor, dels att den håller sig till tre fundamentala principer:

• Ickevåld: grupperna ska arbeta inom samhällets ramverk och undvika konfrontation. Man ska ha tillstånd för sina manifestationer och god dialog med polisväsendet.

• Partipolitisk (och religiös) obundenhet: grupperna ska inte driva eller stödja en partilinje eller en specifik politisk tendens längs höger−vänster-skalan. Partiaktivister är välkomna att engagera sig, men ska lämna partipolitiken utanför.

• Kontinuitet och långsiktighet: grupperna ska i första hand driva ett kontinuerligt arbete för att skapa permanent förändring lokalt. Målet är att etablera en bred, folkligt förankrad antirasism med lokalsamhällets bästa för ögonen.

Tillsammansskapets mest omskrivna aktiviteter har varit reaktiva. Idén att vända ryggen mot Sverigedemokraternas talare, som snabbt blev populär under valrörelsen 2014, kom ursprungligen från Tillsammansgruppen i Karlskrona. ”Kärleksbombningen” av moskéer, asylboenden och andra lokaler som utsatts för hatbrott drevs i många städer också av Tillsammansgrupper. På många orter har drivkraften att skapa en Tillsammansgrupp varit att göra motstånd mot en redan etablerad rasism.

Enligt Haris är det reaktiva arbetet viktigt, men inte centralt.

– När rasismen är tydlig skapas ett momentum: många vill engagera sig mot den. Människors vilja att organisera sig mot Sverigedemokraterna är en drivkraft för vår rörelse, och vi positionerar oss självklart också mot de partier som är motståndare till våra mål, men det är inte huvudsaken. Vi reagerar när något händer, men vårt mål är vår egen målbild av hur vi vill att samhället ska se ut. Vår antirasism är i första hand proaktiv.

Ett exempel på den proaktiva antirasismen kommer från min hemstad Södertälje, där Tillsammansgruppen var nära att lyckas rädda stadens blodcentral från nedläggning. Gruppens eldsjälar Rosaline, Erik och Faia satt och drack kaffe då en av dem noterade blodcentralslogotypen på en kaffekopp och drog sig till minnes att blodcentralen var nedläggningshotad på grund av brist på blodgivare. De började prata om saken, och plötsligt hade de en idé om hur de skulle rädda blodcentralen. Två veckor senare hade Tillsammans för Södertälje lanserat kampanjen ”Allas blod är lika rött”, som på bara en vecka mobiliserade 90 tidigare blodgivare och inspirerade ytterligare 23 personer till att registrera sig som blodgivare.

– Blodcentralen var ett skolexempel på proaktiv antirasism, säger Haris. Man utgick från att rädda en samhällsfunktion som folk i stan ville bevara, och man gjorde det under en antirasistisk paroll. Man skapade en koppling mellan det samhällsbevarande och det antirasistiska: att ta ställning för människors likhet och samhörighet – att allas blod är lika rött – hörde ihop med att stödja det lokala. Dessutom hade man engagerat en mångfald av aktörer. Där fanns brandförsvaret, fotbollsklubben Assyriska, somaliska föreningen, Svenska kyrkan med flera, och alla stod på rad och gav blod tillsammans. Budskapet blev att oavsett hur man ser ut och vilken bakgrund man har, tar man tillsammans ansvar för det som går att påverka där man lever.

Engagemanget räckte inte för att ändra nedläggningsbeslutet, men kampanjen blev omskriven och uppskattad, och upprepas (om än i mindre skala) varje gång blodbussen kommer förbi.

Andra Tillsammansgrupper har kopierat förfarandet för att rädda barnakutavdelningar och andra inrättningar av gemensamt intresse. Tillsammansgruppernas överordnade existensberättigande är det pågående gemensamma ansvaret för hemorten. Antirasisterna ska helt enkelt bli bygdens stöttepelare – och när det händer, kommer det bli mycket svårare för dem som gör skillnad på folk och folk att attrahera dess invånare till sin splittringspolitik.

Men Tillsammansskapet finns inte till för Sverigedemokraternas skull, betonar Haris.

– På lång sikt kommer vårt arbete att leda till ett lägre stöd för den typen av idéer. Men det är inte vårt övergripande mål, utan vårt mål är att etablera en bred folklig antirasism. Vi samlar studenter, pensionärer, arbetare, arbetslösa och människor av alla möjliga bakgrunder, i alla åldrar och ur alla samhällsskikt, och den mångfalden organiserar vi för lokal sammanhållning. Vi ska skapa långsiktig förändring där människor bor.

Och flyktingboendet i Frillesås? Det blev ingenting av den gången, men något år senare ville kommunen lägga ett boende i det välmående Onsala, och möttes då av protester. I Onsala känns man inte vid någon egen rasism, utan protesterna handlade istället om att de var ”rädda för att det ska komma nazister dit att bråka”. Då var det dags att agera.

– I Frillesås är vi inte rädda för någonting, säger Kevin Broberg. Så vi började driva kampanj för att lägga boendet här istället. Kom hit, sa vi, här är alla välkomna. Vi samlade in nästan 3 000 underskrifter. Så nu kommer det ett boende hit. Det kommer att gå jävligt bra. För här i Frillesås tar vi hand om varandra.