Interaktiv dystopi om extremism | Stockholms Fria
  • Johan Zetterberg och Ella Schartner.
  • Med pjäsen 2084 vill Tage Granit uppmuntra ungdomar till eget, kritiskt tänkande.
Stockholms Fria

Interaktiv dystopi om extremism

Tage Granit spelar interaktiv teater för ungdomar. SFT var med när de provspelade sin nya föreställning 2084 på en gymnasieskola.

På Värmdö tekniska gymnasium får skådespelarna Johan Zetterberg och Ella Schartner för första gången testa sitt material inför en publik. Den består denna dag av ett tjugotal killar i gymnasiets årskurs 1 som får tränga ihop sig i ett litet klassrum. En kvinna tilltalar publiken, det är Storasyster som välkomnar oss som medborgare i Folkgemenskapen Sverige. En av dessa är Winston, och det är i hans lägenhet som 2084 utspelar sig. Här finns en vilstol, ett bord med glasbehållare fyllda med ett vitt pulver och en klädhängare där Winston hänger sin nogsamt hopvikta arbetsoverall. Rekvisitan och de multimediala inslagen är nya komponenter för Tage Granit, vars föreställningar oftast brukar rymmas i en resväska.

– I tidigare föreställningar kanske vi bara bytte en tröja, säger Johan Zetterberg. Men nu har vi en hel scenografi som vi kan förhålla oss till i rummet.

– Det är väldigt mycket mer teknik, säger Ella Schartner.

Zetterbergs karaktär Winston får till exempel regelbundna besök från en portvakt som uppenbarar sig på skärmen, och guidas även av en inspelad anonym röst som lotsar honom genom vardagens göromål: meditation, gympapass, näringsintag – det vita pulvret som mäts upp i en shaker för att blandas med vätska till vad som får antas resultera i en ganska oaptitlig smoothie. Publiken fnissar åt Winstons förnöjsamma min när han skakar behållaren i gott och väl en minut, och ger uttryck för avsmak när han häller i sig vätskan.

Även om Tage Granits föreställningar har ett allvar i botten är humorn en viktig beståndsdel.

– Annars slutar man lyssna, säger Ella Schartner. Det gör jag också när jag går på teater, om det inte är kul sitter man ju bara och väntar av tiden.

Johan Zetterberg instämmer.

– Många av ungdomarna som kommer och kollar kan vara väldigt ovana vid att gå på teater och en jätteallvarlig föreställning är kanske inte det första man vill se. Det kan hjälpa dem att inse att teater kan vara kul.

Samhället som Winston lever i drogar sina medborgare till lydnad och känslomässig avtrubbning. Den rådande ordningen accepteras som varande den bästa. Men några fria individer existerar fortfarande och en av dessa gör entré hos Winston. Det är flickan Lea, som är efterlyst och utmålas som farlig då hon tillhör ”de förtappade”. Nu säger hon sig vara Winstons syster och har dessutom kommit över ett virus som kan släppa människornas tankar och känslor fria igen. Lea försöker med argumentation och svordomar övertala den mycket skeptiske Winston att ta viruset. Han protesterar högljutt och är rädd, och en smula arg. ”Du behöver inte vara oförskämd bara för att du har ett större känsloregister”, fräser han, till publikens munterhet.

I detta avgörande ögonblick går pjäsen in i sin interaktiva fas och Ella Schartner låter sin karaktär Lea be ungdomarna om förslag på hur Winston ska övertygas. ”Hota honom”, hojtar någon. Våld är tydligen ofta den första spontana reaktionen, upplever Johan Zetterberg.

– Men det är också så att om man använder sig av deras förslag så fattar de att shit, oavsett vad vi säger nu så kommer de att testa det, säger Ella Schartner. Då blir det spännande, att verkligen kunna testa sina olika förslag och se vad som händer av det.

Skådespelarens uppgift blir att föra en lite mer intellektuell diskussion kring förslagen, och där måste de anpassa sig till åldersgruppen.

– På det sättet är vi väldigt flexibla, säger Johan. Spelar vi för sjuor i högstadiet måste vi prata på ett annat sätt. Men spelar vi för gymnasieelever kan vi föra det till en högre nivå.

Är det nåt annat man ska tänka på när man spelar för ungdomar?

– Jag tror att det är just att inte göra skillnad, säger Ella. Det är verkligen en viktig teaterpublik och det är intelligenta människor som sitter och tittar och tänker. Och att faktiskt undvika att vara övertydlig och superpedagogisk, utan låta dem tolka på sitt sätt.

Under förställningen på Värmdö tekniska gymnasium blir publiken mycket riktigt mer kreativ när hot bara gör Winston mer defensiv. Nu kommer idéer om att vara snäll, eller säga att han kommer att göra skillnad, bli känd och omtyckt! Winstons tvehågsenhet vet dock inga gränser och han låter till sist ungdomarna fatta beslutet åt honom. Publiken är eniga om att han ska ta viruset, och Winston upplever hittills oanade känslosvallningar. Nu kan han och Lea ta sig an uppdraget att befria även resten av mänskligheten.

Vilket är pjäsens viktigaste budskap?

– Dels är det vad som händer om vi utesluter ”de andra”, menar Ella. Vad händer om vi skapar ett samhälle där alla är likadana, alla är nöjda och tappar viljan att förändra och göra sin röst hörd? Det är också hela den här pillerkulturen vi har i dag, vi har skapat en alldeles för trång norm. Alltför många beteenden och personligheter anses vara avvikande, toppar och dalar accepteras inte.

Att låta eleverna se en pjäs som 2084 gör att skolans värdegrunder kan belysas på alla plan, menar Therese Sandén, resurslärare på Värmdö tekniska gymnasium. Och som en del i svenskämnet blir diskussionerna en bra övning i analys och i att förstå sammanhang, samt att uttrycka sig i tal. Eleverna har också fått ett antal frågeställningar som de ska besvara skriftligt.

– Först och främst vad de tyckte, och motivera varför, säger Therese Sandén. Sedan varför huvudrollsinnehavaren var så rädd för att ta viruset, och slutligen varför Tage Granit väljer det här ämnet med folkgemenskapen, att alla ska vara lika.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Stockholms Fria