Dags för en reality check i bostadsdebatten | Stockholms Fria
Per Björklund

Inledare


Bostadspolitik

  • Istället för att prata om hur vi kan bygga så mycket som möjligt så snabbt som möjligt måste vi börja med att prata om hur och för vem vi bygger, skriver Per Björklund.
Fria Tidningen

Dags för en reality check i bostadsdebatten

Istället för att prata om hur vi kan bygga så mycket som möjligt så snabbt som möjligt måste vi börja med att prata om hur och för vem vi bygger, skriver Per Björklund.

Den svenska bostadskrisen har vid sidan om flyktingpolitiken varit ett av de senaste årens hetaste politiska samtalsämnen. Vare sig det handlar om svårigheten att få tag i en hyresrätt eller de skenande priserna på bostadsrätter och villor och hushållens växande skuldberg så är bostadsfrågan ett sånt där ämne som gång på gång kommer upp runt middagsbord eller i diskussioner på sociala medier.

Hur lösningarna ser ut beror så så klart på vem du frågar. Ett nytt miljonprogram! Avreglera hyresmarknaden! Ofta är det ideologi som styr snarare än saklig argumentation. Eller trender; som när vissa förespråkar skyskrapor som lösningen medan andra kräver att varenda skogsdunge och gräsplätt ska täckas med perfekta rutnät av gator och hus, för att det är så en ”riktig stad” ska se ut.

Själv har jag ingen definitiv lösning på bostadskrisen. Däremot förvånas jag ofta över hur många myter som okritiskt slungas runt i debatten. En sådan myt är att dagens skenande bostadspriser framför allt beror på befolkningstillväxt, som dessutom ofta kommer utifrån. Frågar du i Falun kan det mycket väl vara inflyttade stockholmare som driver upp priserna.

Samtidigt lever många stockholmare med vanföreställningar om en invasion av lantisar. Att huvudstaden växer så det knakar med 35 000 invånare per år – cirka 100 om dagen – är en uppgift som många tagit till sig. Däremot blir folk ofta förvånade när de informeras om att tillväxten i första hand beror på höga födelsetal och invandring. Mindre än 15 procent av de nya stockholmarna är inflyttade från ”landsbygden”, det vill säga resten av Sverige.

Enligt Boverkets beräkningar förklarar befolkningsökningen bara 20 procent av prisökningarna i Stockholms län, medan den helt saknade betydelse i resten av landet under perioden 1996–2011. Och även om trender kan ha förändrats sedan dess är det knappast en plötslig våg av inflyttning som orsakat de senaste fem årens prisökningar på 100 procent i kommuner som Skellefteå, Falun och Motala, eller nästan 200 procent i rekordkommunen Boden.

Stockholms handelskammare har i en rapport konstaterat att flertalet av Stockholms nya invånare helt enkelt saknar ekonomi för att efterfråga en bostad på dagens marknad. Att det byggs nya bostadsrätter och dyra hyreslägenheter i attraktiva områden hjälper dem alltså föga. Att tillhandahålla billig mark och infrastruktur i mindre attraktiva områden hjälper inte heller, eftersom någon efterfrågan på dyra nyproducerade bostäder inte existerar där.

En studie som Sveriges kommuner och landsting, SKL, släppte under förra året visade att det finns färdiga detaljplaner för nästan 173 000 bostäder i 54 växande kommuner, motsvarande åtta års byggande med dagens takt. Planer för lika många bostäder som skulle kunna vara klara inom tio år håller på att tas fram. Trots det påstås det gång på gång i debatten att brist på mark skulle vara orsaken till bostadsbristen. Någonstans här blir det uppenbart att diskussionen har hamnat riktigt snett. Istället för att prata om hur vi kan bygga så mycket som möjligt så snabbt som möjligt – kosta vad det kosta vill – måste vi börja med att prata om hur och för vem vi bygger. Vi måste vara vaksamma mot den intensiva lobbying som fastighetsägare och byggföretag bedriver i dag för att ytterligare avreglera marknaden till deras fördel. Att byggherrar vill ha bort strandskydd, bullertak och andra regler som tillkommit för att skydda hälsa och miljö är inte ett dugg förvånande. De vill så klart bygga där det lönar sig bäst, vilket inte nödvändigtvis avspeglar hur de faktiska behoven ser ut i dag.

I dag finns det inte en bostadsmarknad utan flera olika beroende på vilken samhällsklass du tillhör. För den som tjänar tillräckligt bra för att kunna låna till bostadsköpet finns ingen bostadsbrist att tala om. I Stockholms innerstad och i välbeställda förorter har den genomsnittliga bostadsytan per person varit konstant eller ökat på senare år – knappast ett tecken på bostadsbrist – samtidigt som trångboddheten tilltar i socioekonomiskt svaga områden.

Det som faktiskt finns är en brist på hyreslägenheter. I Stockholm står en halv miljon människor i kö till en hyresrätt i dag. I hela landet bor enligt Hyresgästföreningen 142 000 unga vuxna ofrivilligt hemma hos sina föräldrar. Men även hyresmarknaden är i praktiken tudelad. Det är till exempel betydligt kortare kötid till en nybyggd trerummare i Stockholms innerstad än till en äldre trea i ytterstaden. Skillnaden är så klart att den förra har mycket högre hyra; ju högre inkomst, desto kortare kötid, oavsett var i landet du bor.

Regeringens särskilda investeringsstöd för billiga hyresrätter är ett mycket välkommet om än otillräckligt steg i rätt riktning. Men till och med detta blygsamma ingrepp i marknaden har sågats av såväl bygglobbyn som den borgerliga oppositionen, och lär inte överleva ett maktskifte efter nästa val. Det är om inte annat en bra ingång för oss som vill att bostadsdebatten handlar om det som verkligen betyder något: ska byggandet styras av kortsiktig vinstjakt och marknadens nycker, eller långsiktig planering och verkliga behov?

© 2018 Stockholms Fria