Per Björklund

Inledare


Fredspriset

  • Kubas president Raul Castro ser på när Colombias president Juan Manuel Santos (t.v) skakar hand med Farc-ledaren Timoleon "Timochenko" Jimenez under fredsprocessen i Havanna den 23 september.
Fria Tidningen

Välförtjänt fredspris med bitter eftersmak

Att Colombias president Juan Manuel Santos får årets fredspris är välförtjänt. Men varför ge priset till endast den ena parten i fredsprocessen, undrar Per Björklund.

Colombias president Juan Manuel Santos får årets fredspris för sin envetna strävan att få ett slut på den långvariga konflikten med Farc-gerillan.

Inbördeskriget i Colombia är en av världens längsta konflikter och har kostat över 200 000 människor livet. Priset är därför oerhört välförtjänt, i synnerhet som Santos linje har mött stenhårt motstånd från konservativa krafter.

Äntligen! Vill jag utbrista efter de senaste årens fredsprishaverier: minns Europeiska unionen och Barack Obama.

Frågan är bara vad Nobelkommittén tänkte när de valde att bara ge priset till den ena parten i de fredsförhandlingar som faktiskt pågått i fyra år, med Kuba som värd. Det naturliga borde ju vara att även erkänna Farc-gerillans roll i fredsprocessen.

Så har man också resonerat förut.

1994 delades priset mellan Yasser Arafat, Shimon Peres and Yitzhak Rabin.

1993 mellan ANC-ledaren Nelson Mandela and Sydafrikas president Frederik Willem de Klerk.

1978 mellan Egyptens president Mohammad Anwar Al-Sadat and Israels premiärminister Menachem Begin.

Kanske är det Farcs historia av våld och kidnappningar som fått Nobelkommittén att tveka. Men det har å andra sidan aldrig varit ett hinder tidigare. Santos själv var för övrigt försvarsminister i företrädaren Uribes regering och försvarade då dennes hårda linje mot Farc.

Kanske är det så att man på något sätt håller Farc ansvariga för att fredsprocessen nu riskerar att bryta samman, efter nej-sidans seger i söndagens folkomröstning. Kanske menar man att Farc inte sträckt ut handen tillräckligt långt till sina motståndare. I så fall resonerar man i praktiken som den colombianska höger som nu gör allt för att sabotera fredsprocessen, som hellre låter dödandet fortsätta än går med på några eftergifter till vänstergerillan.

Oavsett anledning ger Nobelkommitténs agerande en bitter eftersmak till ett av senare års mest välförtjänta fredspris.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria