Dagen då flyktingarna kom för nära | Stockholms Fria

Krönika


Jessica Hallbäck
  • Räddningsinsats i Medelhavet.
Stockholms Fria

Dagen då flyktingarna kom för nära

Flyktingbarn skapar oro bland välbärgade föräldrar på Södermalm. Är solidaritet något vi bara uttrycker på avstånd? undrar Jessica Hallbäck.

Många ville hjälpa när flyktingar tog sig över Medelhavet i gummibåtar som kanske höll hela vägen. Nu har de anlänt till Södermalm och asylboendet på Vintertullen. Barnen som flytt för sina liv ska få börja i skolan och i skolan rasar föräldrar till barn som inte behövt fly för sina liv.

Mina barns skola på Södermalm samlade in 40 000 kronor till flyktingarna förra hösten. Samma barn samlades på skolgården och skrek för att överrösta Sverigedemokraterna: ”Inga rasister på våran gata!”. Jag har varit himla stolt över mina barn och deras skola.

Men så kom dagen då flyktingarna kom nära. De som flytt, och som barnen samlat in pengar till, ska flytta till Södermalm. Det SD sa och som gjorde alla barnen upprörda blev inte sant. Flyktingarna har fått plats i asylboendet Vintertullen och flera ska bli klasskompisar med mina barn och deras kompisar.

I tisdags var jag på föräldramöte och flera föräldrar rasade mot flyktingbarnen, då deras skolgång får konsekvenser för deras privilegierade barn. Privilegierade, eftersom minst 58 miljoner barn i världen saknar möjlighet till utbildning. Privilegierade för att de har tak över huvudet och mat på bordet. Inga barn i Sverige riskerar att en bomb ramlar ner över middagsbordet och utplånar familjen.

Jag vill gärna tro att alla de föräldrar som glatt hjälpte barnen att samla in pengar till familjerna på båtarna över Medelhavet gjorde det för att de verkligen ville hjälpa. Jag vill så gärna att de stolta föräldrarna till barnen som skrek åt SD den där varma sommardagen också blir stolta när deras ungar får dela vardag med flyktingbarnen.

Mina händer skakade av ilska medan upprörda föräldrar undrade om rektorn verkligen hade tänkt igenom beslutet. Tusen tankar snurrade i huvudet. En del av mig ville lämna rummet. En annan del insåg att det är mina barns skola, jag måste få veta hur skolan hanterar frågan.

Diskussionen upphörde ganska snabbt. ”Jag är inte rasist, men…”-personerna ombads ta upp frågorna i föräldrarådet och personalen underströk att skolan är inkluderande. En lärare bad om ursäkt för att hon kommit av sig och jag tyckte mig se ögonen tåras. Hon vädjade till oss föräldrar att hjälpas åt att ta hand om barnen som kommer. Och att inte prata nedlåtande om asylboendet med våra barn.

Många föräldrar höll med och vände boendet till något positivt. Applåder studsade mellan väggarna. De flesta ville trots allt inte neka barnen rättigheten till utbildning och en trygg uppväxt.

Visst blev jag glad. Men det kändes märkligt att applådera för det som borde vara självklart. Applådera, som för att intala oss att det som lärs ut om barnkonventionen och firas på FN-dagen i skolan varje år är sant.

Fakta: 

Om skribenten

Jessica Hallbäck är konstnär och kommunikatör. Under pseudonymen Angry Animals sprider hon visuella avtryck och antirasistiska paroller på Stockholms gator.

Rekommenderade artiklar

Hon blev hånad på asylboendet

Sirwan sökte asyl i Sverige men blev illa bemött av andra asylsökande. Nu hoppas hon på ett särskilt hbtq-boende för flyktingar.

© 2021 Stockholms Fria