Sluta prata om att vi måste prata om klass | Stockholms Fria

Inledare


Opinionsbildning

  • Istället för att älta identitetspolitiken bör vänsterns ledande opinionsbildare fokusera på frågor som vårdupproret, menar Nathan Hamelberg.
Fria Tidningen

Sluta prata om att vi måste prata om klass

Istället för att älta identitetspolitiken bör vänsterns ledande opinionsbildare fokusera på frågor som vårdupproret, menar Nathan Hamelberg.

Det går ett spöke genom den samtida debatten – spöket ”vi måste prata om”. Det finns en rad varianter, en mer konspiratorisk sådan är till exempel ”varför är det så tyst om?”. Det är ett busenkelt sätt att flytta fokus eller, än hellre, avbryta samtal.

Förstå mig rätt, jag ser klass som en grundläggande konflikt i samhället, och ett grundläggande begrepp att analysera samhället ur. Men frasen ”vi måste prata om” kopplad till klass framförs allt som oftast istället för att bara göra det som sägs.

En variant av det här är ”fel fråga”-argumentet: Rasistiska stereotyper är inte ”riktig” rasism (det är Förintelsen, apartheid och slaveri), den som pratade om övergrepp på musikfestivaler uppmanades att prata om ”riktigt kvinnoförtryck” (som hedersvåld) till dess det gick att peka ut ensamkommande flyktingpojkar som misstänkta gärningsmän vid övergrepp. Listan kan göras lång.

Poängerna är helt enkelt två. För det första: prata om det du vill prata om. Varje gång till exempel Åsa Linderborg tycker att det är jätteviktigt att positionera sig om att det är fel med separatistiska möten i SSU:s regi försitter en av vänsterns största opinionsbildare att istället prata om den landsomfattande kampanjen ”En annan vård är möjlig”.

Det är som med barnuppfostran, ”det är inte vad du säger utan vad du gör” – aja baja-uppmaningar om vad ”vänstern” inte borde göra väger lätt mot praktiska exempel på vad vi kan göra. Vilket är det politiska projekt som säg LO, Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet är förhindrade att formulera för att några afrikansksvenskar träffas över en fika?

Gnäll om så kallad identitetspolitik upptar snart nog huvuddelen av flera vänsteropinionsbildares tid. Vilket är lustigt, för samtidigt som så mycket tid ägnas åt identitetspolitik sägs inte ett jota självkritiskt om varför så många uppenbarligen ser små, självorganiserade initiativ som långt mer meningsfulla att engagera sig i mot diskriminering och rasism.

Själv är jag i och för sig övertygad om att ett helhjärtat engagemang från arbetarrörelsen mot diskriminering och för att integrera samhället skulle vara starkare än fikaträffar, men anledningen till att separatistiska fikaträffar är så attraktiva bottnar ju rimligtvis i att etablerade partier och rörelser inte adresserar de frågor som lyfts där.

Tänk på det omvända: På senare tid skrivs artiklar nästan dagligen om hur Sverigedemokratiska röster ska vinnas över till arbetarrörelsen. Till skillnad från identitetspolitik, som demoniseras med varierande grad av intensitet, så heter det att ”vi måste ta debatten” med SD, och att man inte får kalla en spade för en spade.

För mig är det uppenbart: Sverigedemokraterna har sina rötter i nazism och fascism – nysvenska rörelsen för att vara exakt – och har gjort en mindre övertygande makeover. Vad man kallar partiet är inte så intressant som strategi för att vinna över dess väljare, men det är fan så värt att prata om varför dess politik är reaktionär. Att säga att SD på grund av en extremt inkonsekvent applicerad ”nolltolerans mot rasism” plötsligt har förvandlats från ett heilande gäng till vaniljglass med små bruna stänk är inte trovärdigt.

Det andra problemet med floskeln ”tala om klass” är att det bygger på en tanke om ett ”vi” (vänstern) som något avskilt från arbetarklassen (vilket tyvärr ofta är sant), och att arbetarklassen ska rätta sig och följa vänstern bara för att den talar om klass.

Vänd på det: Låt (arbetar)klassen tala, istället för att ”vi” hela tiden ska göra det (om nu inte ”vi” just tillhör eller kommer ur arbetarklassen). Och när arbetarklassen pratar, vänj er vid att delar av den kommer att tala om vardagsrasism, andra om sexuella trakasserier i städbranschen eller homofobi inom vården. Liksom om ekonomi, socialism, fördelningspolitik, bostäder, sex, drugs and rock ’n’ roll...

ANNONS
ANNONS

© 2022 Stockholms Fria