Sex som ”självskada” får kritik | Stockholms Fria

Fördjupning


Li Kristjansdottir
  • ”Jag oroar mig för att forskningsområdet unga och självskadesex reproducerar en sorts skuldbeläggning som sådan forskning säkert vill bekämpa”, skriver Li Kristjansdottir.
  • Essän bygger på Li Kristjansdottirs masteruppsats i genusvetenskap.
Fria.Nu

Sex som ”självskada” får kritik

Att beskriva sexuella övergrepp som självskadebeteenden riskerar att skuldbelägga offret. Istället bör vi lägga fokus och skuld där de hör hemma: på strukturella problem och på förövaren, skriver genusvetaren och anti-våldtäktsaktivisten Li Kristjansdottir.

Sista gången var i Stockholm i slutet av september 2011. Debaser Slussen och ett relationsrelaterat gräl. Jag tänker: ”Jag ska se till att något händer. Det är hans fel om något händer mig ikväll. Då kommer han att ångra sig.” En äldre man med konstig blick. Olust och kalla kårar. Det är något som inte stämmer. Han drar skrattande i min kragbeklädda t-shirt, säger att jag klär mig som en nunna. Vi tar en taxi hem till honom. På väg genom porten ler han liksom för sig själv och mumlar: ”Undrar vad du ska vara med om nu, baby.” Någonstans i trappen ångrar jag mig. Jag vill inte. Men nu är det för sent. Han stänger dörren bakom oss, föser mig framåt i hallen och tar av sig jackan. Lugnt och metodiskt. I tamburens skarpa ljus ser han ännu äldre ut.

Någon timme senare håller mitt hjärta på att stanna av skräck. Flykt. Vrider om underlåset – men överlåset? Har han nyckeln på sig? Nej, dörren går upp. Han har beslagtagit min plånbok och mobil, jag hör honom vråla mitt namn när jag rusar därifrån med skorna i handen. Min tröja är trasig och St. Eriksgatan fett tom. Solen går upp över Stockholm medan jag vandrar planlöst tills det blir dags att planka hem till Uppsala.

Jag visste vad som väntade, därför är allt mitt fel. Mitt och min pojkväns. När jag kommer hem skriver jag till honom på Messenger: ”Du kan dra åt helvete. Det är över.” Han svarar: ”Om det lilla bråket gör dig så arg, så visst.” Vi är skakiga grundskole-sweethearts men hörs inte på två år.

Jag tänker att vår relation är skadlig. Att den får mig att göra destruktiva saker. Att självskada genom att ta risker. Min förklaringsmodell speglar en påprackad världsbild: En kvinna måste akta sig för våldsamma män. Jag vet att jag inte kan gå hem med någon utan att räkna med eventuella konsekvenser. Jag är 21 år och har blivit våldtagen förut. Jag borde lärt mig vid det här laget, men patriarkatet har misslyckats med mig. Aldrig tycks jag lära mig dess enkla läxa: ”Din kropp är ett fort, ditt jobb att beskydda den från intrång. Ta inga risker.”

Det tar mig tre år att skifta perspektiv, ytterligare tre att lägga bort skulden. Fem år innan jag berättar för den omnämnda partnern. Han känner skuld, jag känner skuld, men sakta börjar vi inse: Ingen av oss bör bära den. Jag börjar bli fri.

En morgon i januari 2016 lyssnar jag på radio. Svenska akademiker är först i världen med att forska på ungdomars metod att använda sex som självskadebeteende. I skrivande stund etableras kunskap om fenomenet. I dokumentärer: ”Hur kan man förstå att ungdomarna går till ett möte med någon de vet ska våldta dem inom en timme?” Annat forskningsmaterial: ”En del risktagande leder inte till några negativa konsekvenser, medan andra kan vara livsavgörande och till och med innebära död”. I utbildningsmaterial för tjejjourer: ”Att självskada genom sex kan bland annat vara att bestämma träff med en förövare som tidigare våldtagit tjejen och som kommer att göra det igen.”

Här finns en språklig problematik. Låt oss fördjupa oss i konceptet sex som självskadebeteende. Det var inte min självdestruktivitet som utlöste övergreppet. Ett avgrundsvrål skakar varje cell i min kropp: i helvete heller. Jag vägrar fundera över min del i våldtäkten, än mindre ta ansvar för vad jag gjorde innan.

Definitionsfrågor

Övergrepp är en fysisk aktion – men också en diskursiv definitionsfråga. För 50 år sedan blev det olagligt att våldta inom äktenskapet i Sverige. Vad kallades det dessförinnan? Äktenskapsplikt kanske. I våras åtalades en 46-årig cisman för våldtäkt, trots att han aldrig träffat sina offer. År 2013 gjordes ett tillägg i Brottsbalken kapitel 6, paragraf 1. Utöver att ha sex med en person som är ”ur sina sinnens fulla bruk” är det numera olagligt att sexuellt utnyttja någon som ”befinner sig i en särskilt utsatt situation”. Min poäng är alltså att språket bidrar till att forma vår uppfattning om våldtäkt.

Jag tycker mig ana ett positivt paradigmskifte i våldtäktsdebatten, vilket samtyckesreformen utgör exempel på. Allt fler inser att frågor om vad offret gjorde före ett övergrepp är irrelevanta. Den åtalade bör svara på hur den försäkrade sig om samtycke. ”Ställde du frågan? Fick du ett ja eller nej?” som advokaten Elisabeth Massi Fritz uttrycker det. Somliga anser att det språkliga fokuset är verklighetsfrånvänt med tendenser till akademiskt navelskåderi. Jag tänker tvärtom. Samtyckesreformen kan förändra synen på våldtäkt, såväl ur ett samhälleligt perspektiv som för den utsatta personens egna uppfattning om skuld. Tvivel på den egna trovärdigheten eller tveksamhet kring rätten att definiera sig som våldtäktsoffer föds inte i ett vakuum utan är en direkt respons på patriarkala krav, ställda på vissa kroppar. Här kan det vara av relevans att påminna sig om att ”offer” inte en fråga om karaktär, utan ett begrepp som beskriver att en blivit utsatt för brott.

Det finns en apokalyptisk ton i den vedertagna historien om våldtäkt. Våldtäkt som koncept förutsätter att den som blivit utsatt blir ”trasig”. Dessutom förmodas förövaren vara rakt igenom ond. När våldtäkt skildras som en ondskans praktik snarare än ett strukturellt problem blir offer/förövare tvingande stereotyper där den förra måste reagera utifrån förutfattade idéer om skam, medan den senare kan få svårt att förlika sig med tanken att den begått ett övergrepp. Om detta har författaren och brottsöverlevaren Alex Alvina Chamberland både föreläst och skrivit, se faktaruta. Idén om att en prostituerad person inte kan våldtas speglar stereotypen kring offret: den som bjuder ut sig får skylla sig själv. Historiska brottmål vittnar om samma norm. En flicka som haft sex före äktenskapet kunde inte våldtas. Eller en modern version: kan en våldtas av någon som en sagt ja till tio gånger förr? Kan en våldtas av någon en självmant sökt upp? Självklart. Om våldtäkt istället blir en fråga om att förövaren inte har försäkrat sig om samtycke, misstänker jag att antalet våldtäkter per dag i Sverige skulle öka från hundra till ganska många fler.

Secondary victimisation

Forskning på så kallad victim-blaming har visat att ju större vi uppfattar våldtäktsoffrets förmåga att förutse ett sexuellt övergrepp att vara, desto större är risken att personen misstros. När samhälleliga institutioner såsom domstolar, polis, akademier och skola och/eller det egna sociala nätverket ifrågasätter/fokuserar på hur personen agerat före våldtäkten och vad den kunde ha gjort för att förhindra den bidrar de till en skuldbeläggning som inom feministisk forskning kallas secondary victimisation. Många har vittnat om att secondary victimisation kan vara minst lika skadlig för offrets bearbetningsprocess som själva övergreppet. Sådana vittnesmål skaver dock i ett individualistiskt system, eftersom de lägger ansvaret på strukturella problem istället för att peka ut enskilda elakingar. Det är mer provocerande att tala om en våldtäktssupportande kultur än att tala om onda våldtäktsmän.

Det är alltså fokuset jag vill åt, den begreppsliga komplexiteten i begreppet våldtäkt. Jag oroar mig nämligen för att forskningsområdet unga och självskadesex reproducerar en sorts skuldbeläggning som sådan forskning säkert vill bekämpa. För att det ska finnas en förövare, måste det finnas ett offer – och vilka offers tidigare beteende väljer vi att titta på? Det finns sannolikt anledning att prata om självskadesex på något vis, men som genusvetare är det mitt jobb att flagga för risken för skuldbeläggning av redan utsatta grupper. Jag är ute efter att belysa eventuella konsekvenser av ett problematiskt perspektiv. Den som ”självskadar genom sex” sägs ha givit sitt tillstånd, samtidigt som motparten kallas ”förövare”. Men hur kan det finnas en förövare om det inte finns ett övergrepp? Och om det rör sig om ett övergrepp varför välja att koncentrera sig på den utsattas beteende? Vad betyder det när forskare menar att: ”Unga som skadar sig genom sex går ofta (men inte i alla fall) själva till de sexuella mötena där de blir utnyttjade. Precis som vid annat självskadande är det initialt den egna aktiviteten som sätter igång skadandet”? Vart hamnar fokus när en ung person som utsatts för övergrepp får frågan om den självskadat genom sex istället för frågan: ”Har någon utnyttjat att du befunnit dig i en särskilt utsatt situation”? Medan den förra frågan hotar att bli en självuppfyllande profetia, blir den senare en som skulle gå i linje med samtyckesreformen. Fokuset hamnar därmed på förövarens aktion.

När någon självskadar genom sex blir förklaringsmodellen till ett eventuellt övergrepp ett självdestruktivt beteende. Utifrån ett sådant perspektiv möjliggörs följande citat: ”En annan förklaring till varför det kan vara svårt att sluta kan vara att tjejen är utsatt för hot [...]. [D]et kan då vara rädslan som gör att tjejen fortsätter träffa förövaren fast hon uttrycker så starkt att hon vill sluta självskada med sex.” Men det spelar väl ingen roll om hon slutar ”självskada genom sex”, hon är ju tvingad att träffa förövaren. Det är han som ska sluta hota, inte hon som ska sluta självskada.

Risk

Att självskada genom sex beskrivs delvis som att personen tar sexuella risker online. Funktionen av detta så kallade risktagande sägs vara densamma som funktionen av att skära sig, nämligen ångestreducering. Genom att framställa bilden av en okänd man som objektivt farlig, som risk, beskrivs han som farlig i sig själv. Den okände mannen kan således användas på samma sätt som ett rakblad. Liknelsen hotar att mörka förövarens agens, han blir en ansvarslös marionett. Enligt konceptet sex som självskadebeteende vill den unga slippa kännas vid annan smärta genom att utsätta sig för sexuella övergrepp, men också ta kontroll över ett tidigare våldtäktstrauma. Men om förövaren har makten att bestämma över huruvida självskadesexet ska ske eller inte, hur kan det då vara en fråga om självskada? Om självskadaren är beroende av en förövare, vad skiljer den då från våldtäktsoffret?

Låt mig förtydliga. När jag trycker en rakhyvel mot min arm är det initialt den egna aktiviteten som sätter igång skadandet. Rakbladet har inte förmåga att stoppa mig, alltså kommer jag att blöda. Detta är ett kausalt förlopp. I de ovanstående citaten hamnar fokus på hur den unga betett sig före våldtäkten. Vi minns beskrivningen av secondary victimisation. Istället för att utgå ifrån att en vuxen cisman – mest dokumenterat, även om annat förekommer – som brukar kraftigt sexuellt våld mot en främmande tonåring utnyttjar någon i en ”särskilt utsatt situation”, blir förklaringsmodellen att den unga blir våldtagen för att den har ett självdestruktivt beteende. Men en människa är inget verktyg, här finns inget självklart händelseförlopp.

Låt oss återvända till idén om sexuella risker online, såsom att bestämma träff med en främling för att ha sex eller prata om sex. Hur förhåller sig en sådan beskrivning till en växande nätdejtingkultur? Om jag stämmer träff med någon via Tinder, om vi snackat om att ligga, har jag tagit en risk då? Om min heterosexuella bror gör samma sak, gäller samma regler för honom? Vem tillskrivs ett risktagande?

Studier har visat att den som blivit våldtagen betraktas som mindre respektabel och trovärdig om liknande saker händer igen. Paradoxalt nog har alltså den som utsatts för många sexualbrott mindre chans att erkännas som offer. ”Nämen! Du nu igen! Då måste du nog ha gjort någonting...”, tycks patriarkatets stöttepelare fnysa från ett rakt igenom felvinklat perspektiv. I sådana situationer uppfattas offret som oansvarigt och inkapabelt att agera gatekeeper, menar forskarna Irina Anderson och Kathy Doherty. Ofta behandlas dessas förövare med överseende. Att förövarna beskrivs som att de: ”iallafall är någon som ser dem [unga som självskadar genom sex]”, kan tolkas som en förmildrande beskrivning.

Passande nog visar en kvantitativ undersökning från 2015 att unga cistjejer och transpersoner med tidigare erfarenheter av våldtäkt, missbruk och/eller andra sociala problem är överrepresenterade bland dem som sägs använda sex som självskadebeteende. Är det en slump att de som svarar ja på frågan: ”Har du någon gång självskadat genom sex?” stämmer in på beskrivningen av gruppen som löper störst risk att skuldbelägga sig själva och skuldbeläggas av andra efter våldtäkt? Eller att samma grupp tolkas som risktagande i relation till sex? När dessa svar används som material för vidare forskning framstår det som om ungdomarna själva beskriver beteendet, men problemet återfinns i själva frågan.

Riktiga offer är ”oskyldiga”, så om någon hade frågat 21-åriga mig: ”Har du självskadat genom sex?” är risken stor att jag svarat ja. Frågor formar utrymme för svar. När akademiker, tjejjourer och psykologer bekräftar ungdomars utsago om eget risktagande istället för att skifta perspektiv återskapas den dominerande idén om ”risk” som något objektivt sant. I relation till detta ämne är ”risk” snarare en konstruktion som är beroende av uppfattningar om vilka regler som gäller för vilka kroppar. Min frihet att röra mig i det offentliga rummet är begränsad på ett sätt som inte drabbar mina (cis)manliga kamrater. Inte alla tolkas som sexuellt ”risktagande” om de söker efter en främmande person att ha sex med. I och med att de som självskadar genom sex förväntas veta att de kommer att bli våldtagna, beskrivs de som risktagande. Detta, menar jag, är ett sätt att reproducera idén om risk istället för att ifrågasätta varför de utsatta ska anpassa sig efter en potentiell fara. Att tala om ”risk” i ovanstående termer är ett sätt att befästa maktrelationen mellan den som ska akta sig och den som är fri.

Att anpassa sig efter de risker som tillskrivs ens kropp är att acceptera marginaliserande spelregler. Att inte ”lära sig av sina misstag” – att fortsätta prata om sex med främlingar eller gå hem med okända cismän trots att du blivit våldtagen kan tolkas som ett (o/medvetet) regelbrott. I synnerhet om en förstår hotet om våldtäkt som en reglerande praktik. Det är knappast ovanligt att kvinnliga och icke-binära personers regelbrott straffas med diagnostisering. Alltså: istället för att övergreppet exempelvis kallas våldtäkt av någon i en särskilt utsatt situation är det offrets initiala beteende som ”sätter igång skadandet” genom destruktivt risktagande. När någon uppfattas som om den ”tar risken” att bli våldtagen igen förstås detta, i enlighet med den patriarkala logiken, som självdestruktivitet. Men det är systemet som är destruktivt.

Offer/förövare

Jag hör det på radio, läser om det i tidningen. Den nya vetenskapen sprids via media: unga som självskadar genom sex söker självmant förövare. Men en förövare blir en sådan efter att brott har begåtts; den unga förväntas alltså kunna se in i framtiden. Här lämnas inget utrymme för ånger, motstånd eller agens mellan hot om våldtäkt och våldtäkt. Forskaren Sharon Marcus har kallat handlingsutrymmet mellan hot och praktik för ”the gap”. När denna abstrakta men samtidigt konkreta plats raderas uppmålas våldtäkten som en naturlig konsekvens av hotet om den – en sten som är satt i rullning. Eftersom jag förnam en hotfullhet från mannen jag följde med hem, borde jag alltså skylla mig själv när han gick till handling och blev en förövare. Att säga att de unga stämmer möte med förövare är att förutsätta att alla främmande män är förövare.

Kanske grundar sig denna fallasi i idén om det rena våldtäktsoffret, en modell byggd på tanken om normativ oskuld. Ett riktigt våldtäktsoffer är aldrig sexuellt sökande. Det tystas och skäms. Enligt Anderson och Doherty är ett riktigt våldtäktsoffer allra helst en gift, vit, heterosexuellciskvinna som blir överfallen och på intet vis kunde ha förutsett (och därmed parerat) vad som komma skulle. Är förövaren en märkt rasifierad cisman har hon ännu större chans att bli uppfattad som trovärdig. Hur vi betraktar våldtäkt hänger alltså samman med en rad föreställningar om parternas strukturella position och beteenden. Jag undrar: är det normbrytande våldtäktsoffer som utgör själva målgruppen för konceptet sex som självskadebeetende?

Det är min förhoppning att vi funderar ett par varv innan vi etablerar begrepp som ”självskada genom sex”. Visst skulle vi kunna tala om risker så länge vi lever i en våldtäktskultur, men min kritik är ett förebyggande arbete, en önskan om att tala utifrån ett samtyckesperspektiv för att på så sätt lägga fokus och skuld där de hör hemma: på strukturella problem och på förövaren. Offrets initiala beteende har varit i rampljuset alldeles för länge. Som anti-våldtäktsaktivist är mitt ständiga utgångsläge att det patriarkala systemet utsätter vissa för fara, aldrig att offret utsätter sig för risk. Vi måste kunna ifrågasätta dem som utnyttjar situationen. Givet att inslag av våld i sexuella praktiker inte föregåtts av samtal om samtycke och regler, som i en BDSM-kontext, är det orimligt att kunna bruka kraftigt våld mot någon utan att det får några som helst konsekvenser. Jag vill på inget sätt frånta individen rätten att definiera sin historia, utan snarare belysa luckor i ett akademiskt vetenskapande.

Fakta: 

Märkt rasifierad är en utveckling av begreppet rasifierad, som förtydligar att personer med alla hudfärger rasifieras. Vita personer blir dock ”omärkt” rasifierade genom att framställas som ”neutrala”.

Källor

Mina främsta källor till kritik:

  • Unga som skadar sig genom sex (2012)
  • Linda Jonsson och Åsa Lundström Mattsson, ”Sex som självskadebeteende” i Unga och sex i en föränderlig värld (2015)
  • Linda Jonsson, dokumentären Sex som självskadebeteende – Vem? Hur? Varför? (2012)
  • Caroline Engvall, handboken Stopp! Se mig, hör mig, tro mig! (2015), Stockholms tjejjour

Källor till forskning på victim-blaming och feministiska influenser:

  • Accounting for rape – Psychology, Feminism and Discourse Analysis in the Study of Sexual Violence (2008), Irina Andersson och Kathy Doherty
  • Skamgrepp (2014), Ulrika Dahl
  • Föreläsningen ”Vad säger lagen” (2012), Elisabeth Massi Fritz (tillgänglig på UR Samtiden)
  • ”Fighting bodies, fighting words: A theory of politics of rape prevention” (1992), Sharon Marcus
  • Allt som är mitt: våldtäkt, stigmatisering och upprättelse (2015), Alex Alvina Chamberland och Anna Svensson

Annons

Rekommenderade artiklar

Lajv ska bli tryggare

Sexuella övergrepp, sexism och homofobi är några av problemen som lajvare arbetar hårt för att få bukt med.

Fria.Nu

Kvinnor kämpar i Valea Seaca

Möt de romska kvinnorna som slåss mot fattigdom och förtryck för ett bättre liv för sig själva och sina barn.

Fria.Nu

© 2018 Stockholms Fria