Kvinnor kämpar i Valea Seaca | Stockholms Fria

Fördjupning


Elin Holmberg
  • Maria Danila kastades ut ur sitt eget hem av sina barn. Hon bor tillfälligt hos Yonela Ciobanu.
  • 18-åriga Maria Oprea och hennes två barn kastades ut av maken när han träffade en ny kvinna. Nu bor hon hos sin bror.
  • Vare sig Andreea eller Sara Stan går i skolan.
  • Viorica Stans 14:e barn, Ruth, har Downs syndrom.
Fria.Nu

Kvinnor kämpar i Valea Seaca

I byn Valea Seaca i nordöstra Rumänien lever den romska befolkningen i svår fattigdom. Analfabetism och arbetslöshet går bredvid dem som stumma följeslagare genom livet, och kvinnorna drabbas hårdast. Kontrollerade av patriarkala system kämpar de för överlevnad och för att hålla ihop sina familjer. Drömmen om en annan vardag förblir ofta bara en dröm. Men det finns också strimmor av ljus, och hopp.

I Yonela Ciobanus hus sitter 78-åriga Maria Danila orörlig på en välbäddad men solkig säng. På gatan utanför har tumult uppstått – en hundvalp var nära att mista livet under en bil, men uppståndelsen och barnens skrik berör henne inte. Det finns annat att bekymra sig om. En ängslan som skaver är om hon får vara kvar i huset när Yolenas make Alin återvänder från Sverige.

Maria har vandrat flera mil längs de dammiga vägarna för att komma till Yonelas hus. En månad tidigare kastades hon ut ur sitt eget hem.

– Min dotter och hennes familj tog över huset när min man dog för 15 år sedan. Kanske blev jag en börda för dem till slut, säger hon och tittar med grumlig blick ut genom husets enda fönster.

Maria har inte romskt ursprung men har levt hela sitt liv i fattigdom. Hon växte upp i Faraoni på 1940- och 50-talet och har aldrig haft ett arbete.

– Min man var svartsjuk och rädd för att jag skulle vara otrogen på jobbet. Jag orkade inte kämpa emot det, berättar hon.

När han dog lämnades Maria med ingenting. Ingen inkomst, ingen pension, inget socialt skyddsnät.

– Jag arbetade med det jag kunde få tag på, som barnpassning och städning, säger hon.

När det inte längre fanns en bostad för henne, gav hon sig av för att hitta mat och tak över huvudet. Hon hamnade i en avkrok i Valea Seaca, i det som i folkmun kallas Palamida, på engelska The Weeds: platsen där ogräs växer eller platsen för luffare och utslagna. Hon hörde sig för om en sovplats, och plötsligt var hon beroende av det folk hon under hela sitt liv lärt sig att förakta.

Hon sänker huvudet och Yonela, kvinnan vars händer hon lagt sitt liv i, rycker förläget på axlarna. Hon förklarar att hon gillar Marias sällskap.

– Jag är föräldralös och Maria är som en mor för mig, säger hon som för att bringa tröst till Marias hopplösa situation.

Men Yonela vet, och Maria vet, att om Alin inte vill ha henne där, då blir det som han vill.

*

De kvinnor i Valea Seaca som lever med en man är priviligierade. Det betyder gemensam kamp för överlevnad och en något tryggare tillvaro. Men juridiska giftermål är inte vanliga eftersom de kostar pengar. Dessutom är en stor del av befolkningen inte folkbokförd – de finns egentligen inte.

Relationerna kan vara sköra. Om en man tappar intresset för sin ”fru” kan han byta ut henne utan att behöva ta känslomässigt eller ekonomiskt ansvar för barnen. En omvänd situation inträffar nästan aldrig.

Det berättar Liviu Avasiloai, frilansande tolk åt Hoppets Stjärna och väl insatt i den romska kulturen.

– De ensamma mödrarna står längst ned i hierarkin och även om de är unga och vackra, vill männen inte ha förbrukat gods. Deras kamp för överlevnad blir en än större utmaning, förklarar han.

*

I romska samhällen får kvinnor sällan välja vem de ska leva med. I tidig tonår utser föräldrarna en lämplig kandidat och det finns sällan utrymme för en flicka att opponera sig. Om hon ändå framhärdar kan en lösning för henne vara att man arrangerar en ”kidnappning” med hennes medgivande.

Sådan är 18-åriga Maria Opreas berättelse. Hon bor ett stenkast ifrån Yonela Ciobanu i Palamida.

– Jag blev förälskad i Razwan när jag var 13 år men mina föräldrar gillade honom inte, berättar hon.

En kidnappning arrangerades och Maria flyttade till Razwans familjs hus i Cucova, grannby till Valea Seaca. Hon hoppade av skolan och två barn, Melisa och Elisa, föddes tätt.

– Vi hade det bra i vår lilla familj. Vi hade inte mycket men jag njöt av att leva familjeliv, berättar Maria.

Men för fyra månader sedan, när sonen David Raszan föddes, ändrades allt. Raswan träffade en ny kvinna och det fanns inte längre plats för Maria och barnen i det gemensamma hemmet.

– Jag hamnade i chock och kunde inte längre amma babyn, berättar hon.

Förvirrad och sviken tog hon barnen och gick till sin bror i Valea Seaca – han var den ende som hade plats för henne. Hennes förtvivlan och djupa kärlekssorg drev henne över kanten och hon togs in några dagar på sjukhus eftersom släktingarna fruktade att hon skulle ta sitt liv.

Maria sitter med sänkta axlar på den säng i broderns hus hon delar med barnen. Babyn vilar just nu lugnt i famnen men oron över hur hon ska få tag på modersmjölksersättning är ständigt närvarande.

– Barnen är det enda jag har. Jag hade aldrig kunnat lämna dem där, säger hon med svag röst.

Raswan är förlorad för henne.

– Jag har träffat honom en gång sedan han slängde ut mig. Vår äldsta dotter försökte ge honom en kram, men han knuffade undan henne.

Granne med brodern står ett halvfärdigt hus som Maria äger men just nu finns inga pengar till att färdigställa det.

– Min mamma tigger pengar i Norge som hon skickar ibland. Jag vill bara få det lugnt och behagligt och kunna ta hand om mina barn i mitt eget hus.

*

Doktor Ioana Bunescu är forskare vid Malmö universitet och har skrivit boken Roma in Europe. The Politics of Collective Identity Formation.

– Levnadsvillkoren för romska kvinnor i Rumänien är påverkade av de sociala ojämlikheter som finns i landet, samt deras etniska och könsmässiga status. En kombination av dessa faktorer gör att kvinnorna befinner sig i en väldigt underlägsen position, säger hon.

– De förväntas vara oskulder när de gifter sig, vilket leder till att de gifter sig tidigt och föder många barn, redan från låg ålder.

Möjligheterna för romska kvinnor att tjäna egna pengar är små.

– Den möjligheten finns inte eftersom de har ett stort ansvar för familjen. Fattigdomen i kombination med kvinnornas låga status kan också leda till att de utsätts för olika former av misshandel.

De inbitna könsrollerna och förväntningarna att kvinnorna ska ta fullt ansvar för familj och hem, gör att de lämnar skolan tidigt.

– Det går inte att kombinera skola och familjeliv, säger Ioana Bunescu.

*

Elena Calii var en ambitiös student. Hon tog skolan på allvar och var duktig med läxorna. Föräldrarna var stolta, särskilt fadern, som önskade Elena en ljusare framtid än den han själv fått.

Men som tonåring var Elena också väldigt söt, sprallig och positiv. Det avgjorde hennes framtid.

– En dag när jag kom hem från skolan hade vi besök av en familj från byn. Jag förstod att de var intresserade av mig som framtida fru till en av sönerna, berättar hon.

Hon var inte intresserad; målet var utbildning och jobb. Men det blev ändå så att hon följde med dem.

– Jag var ung och förvirrad, jag visste inte vad de ville egentligen.

Väl framme hos den andra familjen lockades hon att stanna över natten. Dörren stängdes om henne, och också om ett självständigt liv.

– Jag trodde alltihop var ett skämt. Det här bara hände. Vi hade inte sex med varandra men det var ju vad alla trodde dagen efter.

Därmed var skammen ett faktum för fadern som snabbt ordnade en informell vigselceremoni för att skölja bort åtminstone en del av den.

Elena tystnar i sin berättelse.

– Alltså, jag älskar min man i dag. Det tog ett tag men känslorna kom till slut. Och nu är det vi, säger hon och ler.

Att vara 15 år och gravid tvingade henne snabbt in i vuxenrollen. I dag är hon 31 år och mamma till fyra. Den äldsta flickan går, mot alla odds, i college.

– Det kostar en del, hon behöver skor, kläder och andra grejer till skolan. Men vi kämpar.

Elena har aldrig haft ett jobb. Hennes hopp går till biståndscentret i Valea Seaca där två av barnen får hjälp med läxorna, ett varmt mål mat och chans till klädtvätt och dusch. I gengäld städar hon och hennes man gatan utanför och håller det snyggt kring entrén.

Flera gånger har paret lämnat barnen till släktingar för att tigga pengar i Sverige.

– Att lämna barnen, ja, hur ska jag beskriva det? En månad känns som ett år, säger hon och tittar ned mot sina slitna skor. När jag ser svenska barn i samma ålder blir jag bara gråtfärdig.

Familjen lever på socialbidrag och får 400 lei i månaden. Det motsvarar 800 svenska kronor – långt under medelinkomsten i Rumänien som ligger på 3 500 svenska kronor. All annan inkomst kommer från tillfälliga jobb eller tiggeri. De svenska kronor som las i hennes pappmugg under det senaste besöket i Sverige kunde finansiera en tvättmaskin. Den är Elena stolt över.

– Det kan bli bra med pengar. Kanske 600 euro per månad om vi har tur.

Det gör det meningsfullt. De långa dagarna borta från barnen. Från Denisa, den yngsta som bara är fyra och ett halvt.

Denisa, som är söt hon med.

– Jag vill inte för en sekund att hon ska få mitt liv. Jag ska kämpa för något annat.

*

I fallfärdiga ruckel försöker kvinnorna i Valea Seaca få vardagen att fungera. De flesta hem är utan el och vatten, och blöjor byts på kalla jordgolv. Några saknar eldstad och när mörkret faller och kylan kommer krypande, tränger familjen ihop sig under lager av täcken. För kvinnorna gäller det att hushålla med de få slantar som finns. Att få tag på blöjor är en ständig oro, men även välling, medicin och kläder. Flera barn hålls hemma från skolan för att de helt enkelt saknar skor att gå i.

När något kriminellt inträffar i byn utreds det inom hemmets fyra väggar. Rädslan för polis och andra typer av myndigheter leder till att få kvinnor anmäler om de utsätts för misshandel eller våldtäkt. Istället vänder man sig till klanledaren, som tar saken vidare till byns egna tingsrätt. Där fälls eller frias förövaren av en jury bestående av män från byn.

– Det finns ett rättskydd för kvinnor när de utsätts för brott. Man skulle kunna tro att den här iscensatta rättegången alltid skulle ta mannens parti men så är det inte. Den man som fälls blir utstött och utfrusen ur gemenskapen. Alltså finns det någon slags hederskänsla gentemot kvinnorna, säger Liviu Avasiloai.

*

Ofta förväntas en romsk kvinna vara oskuld när hon gifter sig. Om hon inte kan bevisa sin oskuld, riskerar hon att skickas iväg till läkaren för ”oskuldscertifiering” för att kontrollera om mödomshinnan är intakt.

Att utsättas för det är en rädsla som 19-åriga Andreea Stan lever med. Hon har nämligen en hemlighet: en pojkvän som ännu inte fått föräldrarnas godkännande.

Systern Sara, 16 år, är den enda som känner till förhållandet.

– Jag försöker ha tålamod och tänker att de kanske accepterar honom till slut, säger Andreea.

Flickornas bröder är i en annan situation.

– De kan välja som de vill och leva som de vill. Det är orättvist men vad kan vi göra? Det är så livet är.

Några feministiska föreningar finns inte. Sara vill spela fotboll men får nöja sig med att titta på när pojkarna spelar. Fotbollslag för tjejer har hon inte ens hört talas om. Varken Sara eller Andreea går i skolan; för högre studier behövs en summa pengar till ett rum i stan.

Drömmen förblir en dröm.

*

Viorica Stan kunde direkt se att det var något som inte stämde med det nyfödda barnet.

– Jag fick panik, berättar hon. Jag förstod att något var fel och jag blev livrädd.

Hon hade fött 13 barn men aldrig hört talas om Downs syndrom.

I dag är Hoppets Stjärna hennes livlina. Det var personalen där som lugnt förklarade för henne vad Downs syndrom är. Det var de som såg till att Ruth gavs stimulans och träning från tidig ålder. I dag är Ruth sex år gammal och hennes livfullhet skänker glädje till hela familjen.

– Jag har lärt mig allt jag kan om Downs syndrom. Men det är tufft och jag är rädd för vad som händer med Ruth den dag jag och min man är borta, säger Viorica.

Liksom många andra romer tillhör hon och hennes familj den ortodoxa kyrkan och är djupt troende. Preventivmedel och abort är aldrig tänkbara alternativ. De barn som blir till är gåvor från Gud.

– Gåvorna är Guds vilja. Jag skulle hellre dö än att göra något som är emot den, säger Viorica och plockar upp Ruth i famnen.

Flickan sprattlar glatt och vill ned på golvet och leka. Viorica rör sig mödosamt för att hänga med i hennes upptäckarglädje.

14 förlossningar har kostat. I dag är hon 47 år.

– Jag lider av ohälsa på olika sätt och har problem med livmodern, levern och hjärtat, berättar hon.

*

Andreea Plescan är en förebild i Valea Seaca. När en desperat mamma dyker upp vid centret öppnar hon alltid dörren. Hon bjuder på soppa som blivit över eller sitter ned och pratar över en kopp värmande kaffe.

Det är kvinnor som Andreea Plescan som kan visa andra kvinnor att det går att leva annorlunda. Att det går att komma ur fattigdomen.

– Jag är rom och stolt över det. Det har gett mig det här jobbet, jag förstår deras kultur och deras behov, säger hon.

Hon är en de viktiga krafterna i Hoppets Stjärnas center i Valea Seaca. I det som tidigare var ett övergivet rådhus har nu konstruktiva krafter mobiliserats för att hjälpa de mest utslagna, de som lever i Palamida, i ogräset och gyttjan. Barnen tas emot efter skolan, de får mat och en dusch. Centret är en stark symbol för förändring, det ger hopp.

Andreea Plescan har sin mamma att tacka för mycket. Hon var envis och fast besluten om att Andreea skulle studera trots familjens knappa resurser.

– Vår familj var integrerad i det rumänska samhället i Bacau och därför hade vi ett försprång. Det gav mig säkert en skjuts framåt, berättar hon.

Andreea och hennes syskon gick ut college och Andreea studerade vidare till socialarbetare på universitetet.

Hon vet också hur det är att vara ensamstående mamma. Sjuårige Nicholas Andrei har en grav funktionsnedsättning och sitter i rullstol och det är hans mormor som tar hand om honom när Andreea arbetar i Valea Seaca, 45 minuters bilväg bort. Andreeas pappa är död och Nicholas pappa har aldrig funnits med i bilden. De båda kvinnorna jobbar tillsammans för att få ett bättre liv i ett land som fortfarande efter 30 år städar upp efter det kommunistiska styret som söndrade och tryckte ned.

– Det är så klart tufft att jobba och vara ensam med ett barn med funktionsnedsättning. Min mamma är mitt allt. Hon är en fighter. Precis som alla de kvinnor som kämpar i Valea Seaca, säger Andreea.

Rekommenderade artiklar

”Jag är representanten för en hel minoritet”

Finnjävlar är en antologi där ett 15-tal sverigefinnar skriver om klass och klassresor, diskriminering och motstånd. Om stolthet, skam och kampen för självkänsla. Här är ett utdrag av människorrättsaktivisten Domino Kai om att tillhöra två minoriteter: finnar och romer.

Fria.Nu

© 2018 Stockholms Fria