Normen och kritiken: när glastaket bör bevaras
Normen om mannens överlägsenhet gentemot kvinnan ger sig tillkänna i både stort och smått i samhället, historiskt som idag. Ändock finns det tillfällen då normkritiken inte bör genomsyra våra val. En kvinnlig presidentkandidat innebär inte per automatik samhällets bästa, skriver Birger Schlaug.
December 2016. Bilhall. Vi behöver byta bil. Min fru frågar bilhandlaren om några tekniska detaljer. Bilhandlaren vänder sig till mig och svarar. Det är förstås inget nytt. Så har det alltid varit. Det enda nya är att det är december 2016. För en tid sedan hade vi hantverkare hemma, det var problem med bergvärmen. Min hustru ställde några frågor. Hanverkaren vände sig till mig och gav svar. Det är inte heller något nytt. Det är så normaliteten ser ut. Inte bara i bilhallar eller i samtal om bergvärme. Den finns där överallt. Som ingrodd smuts.
En av de mer absurda situationerna i samma anda upplevde jag för ungefär tjugo år sedan. Chefen för Sveriges Radio skulle komma upp till Miljöpartiets kansli för att tala med språkrören om en omorganisation. Jag var då manligt språkrör, Marianne Samuelsson kvinnligt.
Public servicechefen dyker upp på utsatt tid. Han berättar kort om läget. Marianne ställer några konkreta frågor. SR-chefen vänder sig till mig och svarar. Marianne ställer några uppföljningsfrågor och han fortsätter att titta på mig när han svarar.
Situationen är absurd. Marianne frågar, jag får svaren. Så håller det på. Jag väljer att vara tyst för att se hur länge chefen för public-serviceradion kan bete sig som en fullfjädrad fähund. Han lyckas ända till slutet, tre kvart senare. När vi tar i hand och tackar för samtalet, avslutar han, riktad till mig, med några väl valda fraser om situationen på SR. Oss bröder emellan. Han tar pliktskyldigast Marianne i hand och lämnar rummet. Mötet en god lektion samtidshistoria.
Det var 20 år sedan. Jag anar att liknande scen skulle kunna utspelas idag.
En del menar att det är en generationsfråga. Dom gör det lätt för sig. Det är nämligen en sak att kalla sig feminist och en annan sak att ta sig ur den norm som den betingande maktutövningen skapat. Vi lever i normen, vare sig vi vill eller inte.
När vi inte har riktig kontroll över hur vi beter oss, när vi är spontana, grinar oss den där ingrodda normen i ansiktet och avslöjar hur det är ställt.
Som reaktion på normen var det förstås lätt att plädera för Hillary Clinton. Hon skulle ju ha chansen att spränga glastaket. Hon gjorde själv stort nummer av det. Demokraternas valvaka hölls under ett enormt glastak. Hon dök inte upp.
I den svenska debatten var det många som gjorde frågan om glastaket till det främsta skälet för att stödja Clinton som president. Det skulle betyda så mycket för vad som är både möjligt och självklart. Inte minst för flickor som växer upp. Även Michelle Obama drev det argumentet. I fantastiskt bra tal.
Vad anser vi då om det franska glastaket? Är det ett skäl att rösta på Marine Le Pen för att unga franska flickor skall förstå att det är inte bara möjligt, utan också självklart, att kvinnor kan bli presidenter?
Plötsligt blir det som kallas identitetspolitik komplicerat.
Hotet om Marine Le Pen som fransk president kanske kan få fler att tänka över sin retorik. Förenklad retorik är nämligen alltid tveeggad.
1998. Presskonferens. Språkrör utfrågas. Det kvinnliga språkröret ger ett rappt, slagkraftigt svar som uppfattas som lysande. I DN nästa dag kunde man läsa att det var det manliga språkröret som sagt det där perfekta.
Samma sak hände flera gånger. Det liksom bara blev så.
Likt förbannat ser jag inte en kvinnlig president i Frankrike som ett rimligt verktyg för sudda ut resterna – och de finns kvar, var så säker – av beteendet som ramlar ut från den norm som ätit sig in i oss. Och det svenska glastaket? Vi har aldrig haft en kvinnlig statsminister. Men vi kan få. I nästa val.
Ändå står jag där och hoppas att hon, Anna Kinberg Batra, inte spränger glastaket. Livet är komplicerat.
Möbelhandel. 2016. Vi – min fru och jag – är där för att äntligen, efter 18 år, skaffa en soffa till biblioteket i det gamla hus där vi bor. Min fru frågar om vi kan låna en släpkärra för att köra hem den. Den kvinnliga, mycket vänliga, försäljaren vänder sig till mig och svarar att det går bra.
Kvinnor blev myndiga i Sverige 1921.