Så räddar vi Sveriges odlingsmark | Stockholms Fria
Abigail Sykes

Fördjupning


Abigail Sykes
  • ”Vi har förlorat så många bönder, vilket är allvarligt. Men människorna och kunskaperna finns kvar än så länge. Tids nog kan de få jordbruket att fungera, men väntar du för länge har du kanske en generationslång väg tillbaka till produktion”, säger Torgny Östling. Bilden är från en LRF-manifestation 2015.
  • ”Ska man värna matsuveräniteten måste man inte bara tänka på odling utan också fröodling och det kräver ännu mer mark eftersom det behövs karantänområden för att sorterna inte ska korsas”, säger Anders Persson.
  • ”Bönder kan inte köpa mark i dag om de inte har fått ett stort arv eller en bingovinst”, säger Torgny Östling.
  • Exakt hur stor Sveriges självförsörjningsgrad är i dag kan ingen säga med säkerhet eftersom ingen har tillräckligt bra statistik, och siffran beror på hur du räknar. Men enligt Livsmedelsverket ligger den i praktiken runt noll.
  • Under 1950–talet förde staten en jordbrukspolitik som medvetet gynnade storjordbruk och tvingade småbrukare att flytta till städerna.
  • En studie från Jordbruksverket 2013 visar att jordbruksmark hamnar långt ner på prioriteringslistan i kommuners planeringsarbete, på plats 12 av 16. Bilden är från Närjords odlingar i Söderhamn.
  • Enligt Anders Persson är grönsaksodling Sveriges akilleshäl. ”Vi har spannmål och djur men grönsaksodlingen är nästa obefintlig.”
Fria.Nu

Så räddar vi Sveriges odlingsmark

Allt mer av den svenska jordbruksmarken försvinner, och mycket av den som finns brukas inte effektivt. Detta påverkar våra möjligheter att föda befolkningen – Sveriges självförsörjningsgrad ligger runt noll enligt flera källor. Men det finns många förslag för att vända trenden.

Matsuveränitet betyder bland annat nationers rätt att odla sin egen basmat och även rätten och skyldigheten att förvalta naturresurser på ett hållbart sätt. Sveriges matsuveränitet försvann i början av 1990-talet i samband med två beslut, enligt småbrukarorganisationen Nordbruk. Det ena togs 1990 när riksdagen beslutade att öppna gränserna för import – med Lantbrukarnas riksförbunds stöd. Det andra beslutet fattades 1992, berättar Torgny Östling, som är ordförande för Nordbruk och driver en gård i Marsätt, fyra mil öster om Östersund.

– Innan dess fick inte vem som helst köpa jordbruksmark eller skog, utan de var i så fall tvungna att sköta den. Men det togs bort när Sverige skulle anpassa sig till EG. I dag kan man äga mark utan att bruka den. Brukas den inte förstörs den.

Följderna av dessa två beslut märks tydligt på flera plan. Individuellt och lokalt har uppluckringen av reglerna lett till att många lantbrukare inte har råd att köpa mark. Det märks extra tydligt bland unga bönder som får svårt att komma igång med en egen gård.

Priserna har bland annat trissats upp av att rika storstadsbor köper skog för att kunna jaga där, eller som en långsiktig placering för sina sparpengar. Även kommuner, landsting och stat bidrar till höjda markpriser genom att bygga hus på skogs- och jordbruksmark, menar Torgny Östling.

– Det gör att vi får en spekulation kring skog. Och när skogen säljs, säljs också jordbruket som ofta tillhör samma fastighet.

Frågan om markägande är kärnan i Nordbruks motstånd mot global frihandel, exempelvis avtal som CETA och TTIP.

– Det är inte själva frihandeln som är värst utan de lagar som följer av den, till exempel att vem som helst får köpa vad som helst.

På ett regionalt och nationellt plan betyder utvecklingen att vinsterna från Sveriges mark och naturresurser hamnar någon annanstans. På sikt äventyrar det både välfärden och demokratin, menar Torgny Östling.

– Här i Jämtland äger bolagen hälften av skogsmarken och de för alla vinster och skatter ut ur länet. De rövar sjukvården på pengar. Jämtlands läns landsting är ett av de fattigaste i Sverige.

Torgny Östling betonar att Sverige i första hand är en naturresursekonomi. Då håller det inte att låta utländska bolag utnyttja naturresurserna och föra ut vinsterna ur landet, menar han. Det handlar om samma så kallade land-grabbing, markstölder, som många kanske främst förknippar med Afrika eller Latinamerika.

– När vi säljer ut naturresurserna blir vi mer och mer av en bananrepublik som styrs utomlands ifrån. Det syns inte i dag men det kommer att synas om det blir en prishöjning på mat. Någon annan sätter priserna eftersom du inte odlar maten själv.

Det stora problemet här är att Sverige har så låg grad av självförsörjning. Både Nordbruk och Livsmedelsverket har kommit fram till att Sveriges självförsörjningsgrad ligger runt noll, bland annat eftersom jordbruket är så beroende av importerat bränsle, bekämpningsmedel och fosfor. Den mat som finns i Sverige är den som ligger på butikshyllorna eller i lastbilar och godståg. Om importen av någon anledning skulle stoppas räcker maten bara i några dagar.

– Då kan de som har maten inte bara bestämma vilket pris maten har utan också vilka politiska beslut vi ska ta. Säg till exempel att vi är beroende av att en annan stat skickar mat till oss. Då bestämmer ju de. ”Går ni emot oss slutar vi att skicka mat”. Då kan ingen politiker gå emot, för då svälter det svenska folket och revolterar. Men det är svårt att säga en sådan sak.

Vår låga grad av självförsörjning drabbar dessutom andra länder. Ett vanligt argument för global handel är att det gynnar lantbrukare i fattigare länder att importera mat från dem. Men enligt kritikerna hamnar vinsterna i första hand hos stora bolag eller korrupta regeringar. Samtidigt berövas lokala lantbrukare möjligheten att försörja sig själva. Istället odlar de grödor som i många fall inte lämpar sig för den lokala miljön och därmed bidrar till vattenbrist och erosion.

– Sverige har de bästa odlingsmöjligheterna i världen näst öar som Nya Zeeland och Irland. Vi har Golfströmmen som är unik och gör att vi kan odla med de extra soltimmar vi har under sommaren. Vi har vatten och hur mycket mark som helst. När vi inte brukar vår jord stjäl vi från andra och från kommande generationer. Alla transporter och omkostnader är ett slöseri, vi förbrukar mycket mer resurser när vi köper mat utifrån istället för att producera den själva.

Men det som upprör Torgny Östling allra mest är hur dagens markpolitik – och bristen på debatt och transparens kring den – påverkar den unga generationen. Unga lämnar landsbygden och återvänder inte eftersom de inte ser några alternativ, menar han. Och situationen gynnar i sin tur högerextremism.

– Sköter vi inte samhällskontraktet och löftet om jämlikhet får vi enkla lösningar och nationalism. Folk blir bittra för att de inte får en öppen, ärlig politisk debatt kring orsak och verkan.

Samtidigt känner Torgny Östling för första gången att frågorna som Nordbruk driver börjar få medvind. Han lyfter särskilt fram FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO och dess frivilliga riktlinjer kring nationell matsäkerhet från 2012. Målet med riktlinjerna är att främja matsäkerhet och hållbar utveckling genom att förbättra tillgången till mark, fiske och skog och att värna om främst småbrukares och fattigas rättigheter. EU-parlamentets jordbruksutskott arbetar på ett förslag om att riktlinjerna ska implementeras hos medlemsstaterna.

– Det är fantastiskt, jag upplever att vår kritik mot globalisering äntligen hörs. Det kommer definitivt en ny grön våg och då måste det finnas kunskap och uthållighet för att människor ska orka starta ny produktion.

Just kunskap och förutsättningar för ny matproduktion är en av Anders Perssons hjärtefrågor. Han är medgrundare till den ekonomiska föreningen Närjord i Söderhamn, vars syfte är att stärka och skapa fler jobb inom lokal matproduktion. Även han är oroad över Sveriges låga grad av självförsörjning, och över hur marken används i dag.

– Det är fullkomligt respektlöst hur mark behandlas och det finns en total okunskap kring vad som krävs för att producera mat. Man är så naiv och tror att marken kan tas till när den behövs men då är inte marken beredd.

I dag används mycket av den svenska jordbruksmarken inte alls eller på ett icke-effektivt sätt.

– Lokalt är det vanligt att några har blivit starka och köper upp gamla jordbruk för att komma åt skogen. I bästa fall arrenderar de ut tillhörande jordbruksmark till någon som slår hästhö. Har man väl mycket mark blir det lätt att man köper mer ganska oreflekterat. Många gånger slutar det med att jordbruksmarken växer igen för ingen har intresse av att använda den. Mark som slyar igen tar lång tid och mycket jobb att återställa.

I dag får många lantbrukare stöd från EU för att inte bruka sin mark – bland annat för att minska överproduktion och höja priserna på jordbruksprodukter. Andra odlar bara vall till djurfoder.

– Det är inte ett produktivt markutnyttjande. Att odla grödor och ha skogsbete för djur vore mycket mer effektivt och produktivt, säger Anders Persson.

Ett annat problem är så kallade månskensbönder, som inte heller använder jordbruksmarken effektivt.

– Otroligt många övertar gårdar från sina föräldrar men har andra jobb och inga ambitioner med jordbruket. De börjar att odla mest för att få köra traktor, om man ska hårdra det. Ingen ifrågasätter vem som har tillgång till mark och vad de ska ha den till. Sitter man på mark och inte har några ambitioner för den är det ett verkligt hinder för samhällets omställning.

Saken blir inte bättre av att kommunerna bygger allt mer bostäder på åkermark. Mellan 1960 och 2010 försvann omkring 67 500 hektar eller två procent av jordbruksmarken till förmån för bebyggelse, enligt siffror från SCB. Detta trots att det är uttryckligen förbjudet i miljöbalken att bygga på jordbruksmark. Enda undantaget är om marken behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen – och dessa behov inte kan tillgodoses genom att annan mark tas i anspråk.

Alla dessa exempel på jordbruksmark som inte utnyttjas fullt ut gör det svårt att ställa om samhället till mer lokal matproduktion, som är nyckelfrågan för Närjord. Om tillgången till fossila bränslen plötsligt sjunker på grund av en kris, klarar sig lokala och småskaliga lantbruk som är mindre beroende av maskiner betydligt bättre än mer bränsle- och transportkrävande storbruk.

– Vi kommer att ha en kris inom matproduktionen om tio år, men ingen satsar på att göra i ordning mark eller utbilda folk. Den här processen måste komma igång nu.

Jordbrukstekniska institutet JTI har bedömt att en halv miljon småbrukare behövs före 2030 för att klara den nationella livsmedelsproduktionen. Därför har Närjord bland annat startat en kurs för blivande småbrukare.

– För oss är kursen ett sätt att lösa livsmedelskrisen. En gigantisk utbildningsinsats måste till.

Men det behövs också jordbruksmark. Anders Persson har märkt ett ökat intresse av att starta jordbruk även bland stadsbor, men det är svårt att ha råd med mark. Inte minst grönsaksodling kräver dessutom bördig mark nära vattendrag.

– Det tar fem–sju år att ställa om marken så att det går att odla grönsaker utan att bespruta. För klimatets skull vill vi inte ha ett jordbruk där man måste plöja varje år. Dessutom krävs en infrastruktur runt odlingen med pumpstationer och vägar. Vi måste börja göra det här nu.

Närjords svar på behovet har blivit att söka upp mark som inte används och be om att ta vara på den. Just nu arrenderar de fyra–fem hektar mark av kommunen som de förbereder för odling.

– Vi i kooperativet arrenderar så mycket vi kan och tar på oss jobbet, så att det finns mark att tillgå när folk vill börja att odla. Det är en politisk handling. Vi sätter upp skyltar där det står ”Närjord förbereder mark för kommande matproduktion”.

Föreningen stöder sig på fullmäktigebeslut om att Söderhamns kommun ska hjälpa och underlätta för framtida matproduktion. Men det behövs fler politiska beslut, säger Anders Persson.

– Odlingsmark nära vattendrag borde låsas för grönsaksodling. Det skulle man kunna göra medvetet i översiktsplanerna. På kommunal nivå behöver tjänstemän och politiker bli medvetna om hur mycket mark som behövs för att försörja befolkningen med mat.

Han skulle också gärna vilja se att kommunerna eller staten gick igenom alla markägare och kontrollerade vad de gör med sin mark.

– I den nationella livsmedelsstrategin borde man fridlysa jordbruksmark, det skulle vara ett statligt påbud. Drömmen vore om det gick att tvångsinlösa all jordbruksmark som inte brukas i dag, och att säga till alla som besprutar marken urskiljningslöst att sluta med det.

I ett av föreningens mest visionära förslag skulle både bostadskrisen och markproblematiken kunna lösas på samma gång.

– Anta att du istället för att bygga miljoner nya lägenheter som tar jordbruksmark i anspråk, skulle vända på det. Säg till människor som bor i stan att ”om du överlåter din lägenhet till någon annan så ger vi dig 1 miljon kronor, eller halva kostnaden för att bygga en ny lägenhet i stan, för att bosätta dig i en mindre kommun och producera mat”. Då frigör man en massa lägenheter för en minimal kostnad, slipper bygga nya bostäder på värdefull jordbruksmark nära storstäderna och får i stället inflyttning på landet, ökade skatteintäkter och livsviktig matproduktion.

Anders Persson beskriver förslaget som en vild idé, men säger också att det handlar om att vända på tankemönstren.

– Många av oss kanske inte vill bo i stan? En gigantisk reform behövs, en modern variant av Per-Albintorpen och egnahemsreformen för 100 år sedan. Det här skulle kunna skapa jobb och matsäkerhet, människor skulle må bättre och små kommuner livas upp.

Uppgiften från JTI om hur många småbrukare som behövs finns inte som skriftlig källa: en av rapportförfattarna sa det under en paneldebatt som Södra Norrlands omställningscentrum anordnade i Dalarna.

FAO:s riktlinjer finns på www.fao.org/nr/tenure/voluntary-guidelines/en/.

Fakta: 

Nordbruks förslag kring mark och mat

1. Återinför skötsellagar för mark och bo- och brukarplikt på jordbruksmark, det vill säga att den som äger jordbruksmark måste bo på samt bruka fastigheten. Se samtidigt till att små och medelstora jordbruk kan gå runt ekonomiskt.

– Vi har förlorat så många bönder, vilket är allvarligt. Människorna och kunskaperna finns kvar än så länge, men väntar du för länge har du kanske en generationslång väg tillbaka till produktion, säger Torgny Östling.

2. Återinför beredskapslager, det vill säga lager av livsmedel som kan föda befolkningen vid en kris.

3. Återinför obligatorisk utbildning för den som ska köpa mark.

– Förut var man tvungen att gå gratis teoretiska och praktiska utbildningar för att få köpa jordbruksmark eller skog.

4. Bygg upp en nationell kooperativ infrastruktur.

– Kooperativet skulle inte bara vara till för logistik, leverans och betalning av varor, utan också den service som behövs i ett jordbrukssamhälle, säger Torgny Östling.

5. Statliga prisregleringar på mark och jordbruksprodukter.

– I dag styr marknaden och vi bönder får inte betalt för råvaran. Vi är inte emot handel men vi vill ha matsuveränitet. Då måste varje land ha rätt att odla basmat och då behövs prisregleringar. I Norge förhandlar producenterna med regeringen om priserna.

6. Säkra allemansrätten.

– I dag roffar storbolag åt sig av bär, jakt och fiske. Vi tycker att det är rimligt att landsbygden får nytta av de stora naturresurser som finns.

Nordbruk och Via Campesina

Nordbruk är en småbrukarorganisation i Sverige som arbetar för matsuveränitet, en hållbar förvaltning av våra naturresurser och mänskliga rättigheter. Nordbruk är medlem i den internationella småbrukarrörelsen Via Campesina.

Närjord och SNOC

Södra Norrlands omställningscentrum, SNOC, verkar bland annat för stärkt lokal ekonomi, småskalig energiproduktion och socialt företagande. Den ekonomiska föreningen Närjord har knoppats av från SNOC och har som syfte att stärka och skapa fler jobb inom lokal matproduktion. Båda är baserade i Söderhamn. Läs mer på www.fria.nu/a/124213 och www.fria.nu/a/118035

Sveriges självförsörjningsgrad

2012 skrev LRF i en rapport att ungefär hälften av den mat vi konsumerar kommer via import. Uppgifterna har sedan dess tolkats som att Sverige har en självförsörjningsgrad på 50 procent. Men var siffrorna kommer ifrån kan varken LRF, Livsmedelsverket eller Jordbruksverket svara på.

– Om det skulle vara möjligt att nämna någon försörjningsgrad så är den lika med noll. Det beror på att vi är starkt beroende av att importera insatsvaror till jordbruket, som till exempel gödningsmedel och protein till djurfoder, säger Therese Frisell, sakkunnig på Livsmedelsverket, till ATL.

Källa: www.atl.nu/lantbruk/sveriges-sjalvforsorjningsgrad-ar-0

Det kan du göra

Väck opinion i din kommun – till exempel genom insändare eller aktioner

Kontakta politiker och tjänstemän

Bygg allianser med andra föreningar kring frågan

Lämna synpunkter på översiktplanen

Delta i samrådsprocesser

Källa: Naturskyddsföreningens rapport Rädda åkermarken

Per-Albintorpen och egnahemsreformen

Egnahemsrörelsen uppstod i Sverige vid 1800-talets slut för att uppmuntra främst jordbruksarbetare, småbrukare och lägre tjänstemän att skaffa sig en egen eller förbättrad bostad – ofta med ett tillhörande småjordbruk.

Källa: Wikipedia

Svenska jordbruket sedan 1950

1950

Befolkning: 7 miljoner

Antal jordbruk: 280 000, 40 gårdar per 1 000 invånare

Åker- och betesmark: 4 miljoner hektar

I dag

Befolkning: 9,4 miljoner

Antal jordbruk: 70 000, 7 gårdar per 1 000 invånare

Åker- och betesmark: 3 miljoner hektar

Av de 3,1 miljoner hektar jordbruksmark som brukas i dag är det ungefär 75 procent som används till sin fulla potential.

Arealminskningen är större än den samlade arealen åker som fanns i hela Norge år 2010.

Källor: www.lrf.se/globalassets/dokument/mitt-lrf/bestall-material/livsmedel/liv... och www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Miljo/Markanvandning...

Vilka äger marken?

48 procent – privatpersoner

Av de privatpersoner som ägde mark år 2010 var endast en fjärdedel kvinnor. Den genomsnittlige markägaren var en gift 56-årig man boende i Stockholms län. Han tjänade drygt 240 000 kronor om året efter skatt och ägde i genomsnitt knappt 84 000 kvadratmeter mark.

32 procent – näringsliv, främst skogsbolag

15 procent – offentlig sektor, t ex staten

5 procent – föreningar och trossamfund

Källa: www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Miljo/Markanvandning...

Dina 2 000 kvadratmeter

2 000 kvadratmeter är så mycket varje människa har till sitt förfogande om vi delar all odlingsbar mark i världen mellan jordens alla människor. Men i Sverige använder vi i genomsnitt 4 000 kvadratmeter per person och år för vår matkonsumtion.

Källa: www.foodsociety.se/dina-2000-kvadratmeter/

© 2018 Stockholms Fria