Nyligen uppdagades det att filmregissören Bernardo Bertolucci medvetet undanhållit detaljer kring en våldtäktsscen från skådespelarna under inspelningen av sin film Sista tangon i Paris från 1972. Han ska helt enkelt inte ha informerat en av huvudrollsinnehavarna, Maria Schneider, om hur scenen skulle gå till då han enligt en intervju ville ha hennes äkta reaktion ”som flicka, inte som skådespelare” inför att bli våldtagen. Scenen var simulerad men Schneider har i en intervju sagt att hon kände sig ”lite våldtagen” efteråt.

Det räcker för att en nerv av avsky ska aktiveras i ryggraden. Hur fruktansvärda och fullkomligen motbjudande företeelser kan man ursäkta i konstens namn? Bertolucci har i dagarna svarat att kritiken mot honom är befängd. Det tycker han nog, för att kunna sova gott om nätterna. Och vi då? Vi som sett filmen, pratat om den, kanske tipsat vänner och bekanta. Vad blir vi nu när vi vet. Hur ska vi förhålla oss till de äkta flicketårarna?

Nutidshistorien är full av liknande exempel. Woody Allen förgrep sig på sina barn, Johnny Depp misshandlade sin fru, Roman Polanski våldtog en 13-åring. Det finns fler. När det första fallet av den här typen av brott i samband med en känd kulturskapare avslöjades gick också startskottet för vad som kommit att bli en ständig men lågintensiv diskussion om konsumentens ansvar i populariseringen och upphöjandet av en människa som privat begått oförsvarbara handlingar. Ska konst och konstnär hållas åtskilda då ingen egentligen är felfri? Eller har konsumenten ett ansvar i att inte upprätthålla och konsumera inom en kultursfär där våldtäktsmän och pedofiler känner sig bekväma?

Därom tvista de lärde och de olärde. Vad människor finner moraliskt förkastligt och aktivt väljer bort sträcker sig mellan allt ifrån att inte köpa ekologiska varor i matbutiken till att förgripa sig på barn, men ett verk behöver nödvändigtvis inte spegla skaparens moraliska underlägsenhet. Även om det gör det kan vi som betraktare ändå ha behållning av det. Det innebär förstås inte att vi sanktionerar skaparens övergrepp, utan bara att vi såg en film vi tyckte om eller läste en bok som var bra. Det något slitna men fortfarande gångbara ”det är skillnad på sak och person” med andra ord.

Å andra sidan är det ett bekvämt ansvarsbefriande att slå dövörat till när det visar sig att ens favorit sjunkit ner i det allra mörkaste av vad människor är kapabla att göra mot varandra. Dessutom bidrar man som konsument både direkt och indirekt till sagda favorits växande finanser. Vi folket har ingen dömande kraft i juridisk mening, och det är för väl i sig. Men vi har mer eller mindre makten över våra egna val, åtminstone när det kommer till vilken kultur vi frossar i. Vi kan sluta bidra till att diverse snuskgubbar formligen översvämmas av pengar och uppmärksamhet.

Hur var och en väljer att dra slipstenen gör förstås ingen skillnad för den som blivit utsatt för brotten. Hon har utnyttjats och slängts iväg likväl. Det försvinner eller förvärras inte beroende på vem som ser det senaste verket. Till syvende och sist kan det hela dock kokas ner till frågan: kan du leva med dig själv om du inte tar avstånd? En samvetsfråga. Personligen var jag enormt förtjust i Woody Allens filmer men när hans övergrepp gick upp för mig kunde jag inte se dem på samma sätt. Inte för att jag tänkte att jag gjorde världen till en bättre plats genom att ta avstånd, utan för att jag inte stod ut med vetskapen. Jag blev påmind om det vid varje film. Man kanske inte behöver lösa moraliska dilemman åt världens kulturproducenter eller konsumenter med andra ord, man behöver bara lösa sitt eget samvete.