'Oslagbart se sitt nymålade tåg rulla in på morgonen' | Stockholms Fria

Fördjupning


Helena Svensson
  • En grå mur eller en med färger gjord av Last?
Fria.Nu

'Oslagbart se sitt nymålade tåg rulla in på morgonen'

Graffitimålare. Anarkistiska tonårsyngel i svarta munkjackor som desperat söker uppmärksamhet eller? Möt Anders - en illegal konstnär.

Anders är 26 år och uppvuxen norr om Stockholm. Han har alltid gillat att teckna och började under sent åttiotal intressera sig för graffiti.

- På den tiden gjordes det inga sprayburkar som var tänkta att användas av målare, utan man fick experimentera med munstycken från morsans parfymflaskor och så, säger han.

Sen dess har hans intresse bara vuxit och i dag är han en av eldsjälarna bakom capitalsthlm.com, en hemsida som vill vara Sveriges största och bästa för graffitifrälsta.

Anders har visserligen varit aktiv målare under en längre period, men har aldrig målat speciellt mycket. När andan har fallit på har han målat, annars inte. Huvudsaken har varit att ha roligt, inte att få uppmärksamhet. Han har inte känt något tvång eller beroende och menar att han kommer att lägga av den dag målandet inte känns givande längre. Men vad är det då som gör att det fortfarande känns roligt - vad ger graffitin dig personligen?

- Det är helheten, med vänner, skissande, målning, resor och nya bekantskaper. Det ger så otroligt mycket som folk inte förstår. Allmänheten ser ju bara tagsen och målningarna. Svårt för dem att förstå allt jobb som ligger bakom och allt annat man får ut av det.

Anders berättar om resor han gjort, när han och några kompisar kuskat genom Europa. Mat och husrum har övriga graffitimålare stått för. Sammanhållningen verkar vara stark - man ställer upp för varandra.

Enligt Anders är själva målandet roligt på olika sätt, beroende på om man målar olagligt eller lagligt. Fördelen med att måla lagligt är att man kan ta det lugnt, lyssna på musik och dricka öl. Man hinner låta färgen torka ordentligt och kan gå runt och snacka med folk.

- Men ska man måla olagligt är ju allt runtomkring lika viktigt som själva målandet. Nerv-spänningen är på topp precis innan man ska måla, när man väl sätter igång är man lugnet själv.

Anders föräldrar har aldrig uppskattat hans graffitiintresse. Mamman har oroat sig för att han ska åka fast, och hon undrar mellan varven om han 'inte har vuxit ifrån det där'. Han upplever att mediebilden av graffiti har varit ett problem, eftersom den färgat föräldrarnas uppfattning.

- Men efter att jag förklarat för morsan att alla målare inte är våldsbenägna knarkare och att det finns så mycket positivt runtom känns det som om hon har lite större förståelse.

Anders blir glad av graffiti, tycker det är skönt att se något nymålat på ett oväntat ställe - och är det dessutom snyggt gjort är det en bonus. Han poängterar att han själv målar för att det är 'löjligt roligt', men pratar också om olika slags kickar. Att försöka få folk att fundera över hur man gjort något är en sådan.

- Och det är en helt oslagbar känsla att få se sitt nymålade tåg rulla in på morgonen! säger han och ler finurligt.

Han vill inte riktigt dela upp folk i 'klottrare' och 'de som målar graffiti' utan misstänker att de flesta som målar graffiti även klottrar till viss del. Däremot tror han att det finns en del som uteslutande ägnar sig åt att klottra 'tags' (en slags signatur eller antaget namn). Att folk som inte är så estetiskt lagda upptäcker att de ändå får ett slags erkännande om de klottrar mycket och syns lite varstans, 'får upp sitt namn'.

Han påpekar dock att många av dessa inte klottrar under så lång tid, att det kan vara frågan om struliga personer som egentligen bara vill förstöra.

- För deras del spelar det liksom ingen roll om de slår sönder busskuren eller klottrar ner den.

Anders har inte hunnit få i sig någon frukost och tuggar sig effektivt igenom den mastiga kafémackan. Håret är snaggat och han lutar obekymrat huvudet mot glaset som är det enda som skiljer oss från Sergels torg ett antal våningar nedanför. Han verkar konstant hålla ett halvt öga på de kappförsedda figurerna som myllrar över den svartvita stenöknen. Stadsmänniska ut i fingerspetsarna.

Anders menar att SL borde försöka göra något av och med graffitin, att det skulle kunna bli en del i deras satsning på 'världens längsta konstutställning'.

- Klart att jag förstår att de inte vill att man ska måla på deras tåg, men jag kan bli irriterad över att man inte får måla på en helt grå betongväg i någon tunnel eller liva upp en tråkig station, säger han.

Tågmålning ja. Jag målar upp ett scenario med de gamla tunnelbanevagnarna med sin murrigt bruna klädsel och aprikosspräckliga väggar - och ett gytter av spritpennetags som ett täcke över allt. Är inte det förfulning och ren vandalism?

Anders håller inte med. Han har högre toleranströskel för om något är fult på ett tåg, eftersom man har så kort tid på sig att måla där.

- Men det är klart att man ibland kan tänka 'gå hem och öva först'.

Anders tror att det mesta rena klottret sker på fyllan. Även de misstag han själv anser sig ha gjort har skett på fyllan. Och det har hänt att han har ringt kompisar och halvskällt när de målat på något dumt ställe.

- Eller också frågar man hur fulla de egentligen var när de gjorde något som inte var så snyggt, ler han.

Anders är rättfram och märkbart uppdaterad och insatt i ämnet. När samtalet glider in på legalisering nämner han Norrköping som en föregångare.

Där finns en stor kolhamn där man tillåter graffiti och kommunen försöker aktivt samarbeta med stans målare, och har både hållit graffiti-skolor och upplåtit gångtunnlar.

Capitalsthlm.com har tidigare chartrat bussar och anordnat 'målarresor' till Norrköping.

- Men det är befängt att man ska behöva åka till Norrköping för att få måla lagligt, säger han och föreslår en rad förändringar i Stockholmstrakten.

Bland annat tycker han att det torde vara en enkel sak för varje enskild kommun att åtminstone fixa fram ett par tillåtna väggar, där det kunde vara fritt fram. En sak som direkt skulle leda till mindre klotter och graffiti i tunnelbanan, tror Anders.

- Men självklart är det då viktigt att respektera att 'det är här den lagliga väggen är, inte fem meter till vänster', påpekar han.

Han ser heller ingen anledning till att det ska vara förbjudet att måla på 'helt gråa betongytor', exempelvis utmed pendeltågens spår och i tunnelbanans tunnlar.

- Och varför inte smälla upp lite väggar utefter spåren, när de korsar någon äng eller liknande, föreslår han.

Han är övertygad om att en viss liberalisering av regleringen kring graffiti skulle göra att fler målade lagligt, även om han medger att 'graffiti kan föda graffiti' och att man riskerar att fler börjar måla.

- Men är man van vid att måla lagligt, och 'växer upp med det', då håller man sig nog till det. Fast visst kommer det alltid finnas folk som vill måla olagligt för att synas.

Huvudinvändningarna mot graffiti brukar vara att det är a) ett vandaliserande otyg som förfular och b) kostar pengar i form av sanering. Är detta något en målare tänker på när han står och sprayar? Hyser man någon form av sympati med människan som kommer tvätta bort det hela efteråt?

- Nej, det är nog det sista man tänker på, säger Anders. Man har fullt upp med att hålla koll på omgivningen, och skulle man tänka på sambandet målning-sanering-kostnad skulle man nog inte måla överhuvudtaget.

Han ser heller ingen poäng med den ständiga saneringen.

- Egentligen är det ju bara tacksamt för oss - vi får ju fint underlag att måla nytt på.

Han förstår att de vill tvätta stationerna rena, eftersom folk står och väntar på tågen där, men begriper inte varför SL envisas med att ha en policy om att inga tåg med graffiti på utsidan får köras i trafik.

- Tågen slutar ju inte fungera för att någon målat lite under tre fönster, säger han.

Visst kostar det att ta tåg ur trafik, men det är ju policyns fel, inte målarens, anser han.

Enligt Maria Adolfsson, pressekreterare på SL, har SL som mål att 'all målning som inte är beställd av oss ska bort så fort som möjligt'. Detta gäller oavsett om det handlar om tags eller graffiti, tåg eller väggar.

Det tror inte Anders på. Han menar att SL skiljer på klotter och graffiti.

Man låter helt nedklottrade vagnar rulla i flera dagar, medan all graffiti på utsidan ska bort direkt.

- Och om folk tror att tagsen i vagnarna är graffiti är det klart att de blir negativt inställda. För det låter ju skitlöjligt att hävda att 'jag måste måla mitt namn i tunnelbanan'.

Anders spekulerar lite i vad som tillåts få synas och existera i det offentliga rummet - även om han påpekar att inget egentligen är offentligt.

- Folk gnäller på att de blir påtvingade graffitin, men reklamen är minst lika påtvingad - men den betalar ju för sig och då är det tydligen en annan sak, säger Anders.

Fotnot: Anders är ett fingerat namn.

Rekommenderade artiklar

Slutstation - sanering

Klotter på tunnelbanetåg saneras med hjälp av högtryckstvättar. Och medel som är så starka att materialen i klottersaneringshallarna rostar, ärgar och skrumpnar ihop.

Exakt vad medlen i förlängningen gör med vår miljö - och sanerarnas hälsa - är svårt att veta.

Fria.Nu

Målning mellan mossa och myrar

Mitt på dan var luften fortfarande klar och muren ännu torr. Av med locket, på med en cap, skaka, testspraya. Perfekt! Fyra timmar senare finns inte en torr yta - allt är översprayat.

Rollern klafsar fram över indigoblå, utstuderat spretiga bokstäver. Döljer och förgör. Lämnar ett smutsgrått brett avtryck, som kölvattnet efter en Finlandsfärja. Äter den tidigare graffitin - för att bereda.

Fria.Nu

Ett krig mellan pengar och unga viljor

Vi pratar om det offentliga rummet som om det vore stadsmiljöns svar på allemansrätten. Men hur är det egentligen? Är inte huvuddelen av det offentliga redan paxat och ägt? Den strömlinjeformade reklamen tillåts breda ut sig, samtidigt som man begår en olaglig handling om man tejpar upp en lapp på ett elskåp. Tydligast märks kanske spänningen i graffiti-frågan. Mer eller mindre unga och medellösa mot samhällets ordningsmakt och kapital. Lagar och samhällsekonomiska värden som låter högtryckstvättarna tala, mot dem som tar sig friheten att skrika inkognito - via sprayburkar.

Fria.Nu

© 2018 Stockholms Fria