Inledare


Svensk historia

  • Många av Danmarks vackra byggnader och miljöer byggdes av frihetsberövade slavar.
Fria Tidningen

Svensk slavhandel får inte glömmas

Sverige har ännu inte gjort upp med sin historia inom slavhandeln. För att verkligen värna om mänskliga rättigheter är det viktigt att vi arbetar med historien, nuet och framtiden skriver kulturvetaren och debattören Araia Ghirmai Sebhatu i dagens gästinledare.

Lars Løkke Rasmussen, Danmarks statsminister, adresserade i sitt nyårstal Danmarks ”ohyggliga kapitel” i historien som en av de största slavhandel-makterna i världen. Statsministern konstaterade även att många av de vackra husen och palatsen i Köpenhamn byggdes med hjälp av kapital erhållet tack vare exploateringen av frihetsberövade afrikaner, slavar.

På den västindiska ön Saint Croix, som en gång tillhörde Danmark, förenas öborna årligen för att högtidlighålla dagen för slavarnas frigörelse. Vid ett av dessa högtidlighållanden (närmare bestämt 150-årsdagen) år 1998 då dagen till ära firas traditionsenligt med iscensättningar, brassband och dans avbryts scenkonsten plötsligt av ett tumult.

Ambassadörer, dignitärer och andra officiella representanter förs snabbt bort från publiken av livvakter till skottsäkra bilar.

Ur publiken framträder en man som intar scenen. Ett danskt kamerateam som är på plats närmar sig mannen som visar sig vara en politiker från ön. Han ser kameran och tar tillfället i akt: ”...inte förrän ett statsöverhuvud ber om ursäkt för förslavandet av afrikaner är ingen dansk min vän”.

Än i dag har inte någon dansk statsminister bett om ursäkt, men händelsen förevigades och är förmodligen en av de mest bidragande faktorerna till att diskussionen om Danmarks aktiva roll i den transatlantiska slavhandeln införlivas i landets offentliga samtal med jämna mellanrum.

Kulturdepartementen har dessutom nu, med anledning av statsministerns tal, öronmärkt pengar till projekt som ska levandehålla Danmarks slavhistoria.

Var befinner sig Sverige i den här frågan då? Vi vet att Sveriges första slavexpedition under ledning av Louis de Geer köpte 260 frihetsberövade afrikaner i dagens Nigeria och att endast 150 överlevde resan över Atlanten. Sverige hade två kolonier: Cabo Corso med sitt slavfort i dagens Ghana och Saint-Barthélemy i Franska Antillerna med svenska slavar. Utöver människohandeln så tjänade Sverige på att sälja det svenska slavjärnet som användes till kedjor, bojor, slavskepp och vapen. Svensk järnexport var beroende av slavekonomin.

Men vi har ingen officiell minnesdag, ingen minister som lyfter Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln och inga öronmärkta pengar. Man kan tycka att det är lägligt för den svenska regeringen att passa på nu när FN har förklarat det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

En bra start vore att implementera EU-organet ENARS europeiska handlingsplan mot anti-svart rasism och afrofobi.

Om Sverige ska betrakta sig självt som en nation som slår vakt om mänskliga rättigheter måste vi arbeta med historien, nuet och framtiden.

Med riktade insatser mot skolan och läroplanen för att belysa historiska grymheter och människorättsbrott som begåtts under den svenska kronans styre.

Med ett arbete som bygger en framtida värdegrund.

Samtidigt som vi arbetar med konkreta åtgärder riktade mot arbetsmarknaden och myndigheter som helt enkelt måste upphöra med sin diskriminering nu.

Vi ska väl inte behöva sådana drastiska handlingar som avbryter offentliga tillställningar för att politiker ska börja uppmärksamma frågan?

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria