• Kurdiska peshmerga-soldater har hållt ställningarna mot IS konsekvent sedan krigets början.
Fria Tidningen

Så länge han lajkar så lever han

Sociala medier innebär möjligheten att kunna kika in i någon annans vardag, vare sig den vardagen innebär krig eller selfies med konstnärliga ambitioner.

Det började med en ”lajk”, eller en gilla-markering. På fotodelningsappen Instagram händer det ofta att människor man inte har något utbyte med ändå trillar in på ens profil och lojt dubbelklickar på några av ens bilder. För att de var fina, för att personen som gillar dem vill uppmärksamma en på hens existens eller för att hen slant med fingrarna. Det kan finnas allsköns olika skäl, men när det sker ser vi det som en orange bubbla med ett vitt hjärta i appen. Någon har gillat min bild. Eftersom det ofta rör sig om ett flertal som gillar mina bilder när jag är aktiv på appen bryr jag mig oftast inte om att spana in varje person för sig om hen inte skrivit något särskilt till mig. Men så var han återkommande i den orangea bubblan, @Lazim.Kocer.

Personen med användarnamnet Lazim.Kocer gillade inlägg efter inlägg på min Instagram, vilket ledde till att jag till slut lade märke till honom i listan på vänner och andra som pliktskyldigt gillat mina foton på skogen och självporträtt (”selfies”) med konstnärliga ambitioner. Jag tryckte mig in på hans profilsida och började bläddra bland bilderna. Utan att titta så noga såg jag på miljöerna att han verkar bo i Mellanöstern. Hans foton föreställer landskap, sällskap, mat, fina växter. Sådant som förmodligen merparten av Instagram-konton består av. När jag som hastigast hade skummat till slutet av hans foto-flöde började jag ta mig uppåt igen, den här gången lite mer noggrant. Någonting hade fångat min uppmärksamhet.

Den 9 december 2015 hade han lagt upp en bild på sig själv i militär mundering. Vid närmare titt verkar han tillhöra ett kurdiskt peshmerga-förband. Lazim.Kocer skulle ut i krig. Jag fortsatte att bläddra bland bilderna. Efter det första fotot på honom i militära kläder dök det upp ett antal liknande fotografier på honom, varvat med ”vanliga” bilder på vänner, grillfester, fina monument och honom själv i civila kläder. Efter ett tag sinade de "vanliga" och hans flöde övergick till att i princip bara bestå av bilder med militära motiv. Han har inte fått åka hem på ett tag alltså. Lazim.Kocer är stationerad någonstans där det är krig och kan därför inte träffa sina vänner, grilla lite på kvällen eller fotografera ett fält med rödgula tulpaner.

Med en klump i magen klickar jag mig ut från hans profil. Mina egna föräldrar var peshmerga-soldater på 1980-talet. Lazim.Kocer kunde varit jag själv, hade omständigheterna varit annorlunda. Samtidigt tänker jag på att vi lever i en unik tid. Lazim.Kocer har hittat mig i Sverige via en fotodelningsapp. Han har nog reagerat på det omissigenkänligen kurdiska namnet Rojin och bläddrat runt bland mina bilder, precis som jag bläddrade bland hans. Jag i trygghet i Sverige, han kanske med sitt vapen vilandes mot axeln under den heta syriska solen. En sådan möjlighet är utan motstycke i historien.

Jag vilar i den tanken ett ögonblick, sedan går en kall kår genom min kropp. Som när det sägs att ett spöke passerar genom en. Tänk om han dör i strid. Tänk om @Lazim.Kocer blir en virtuell dödsruna. Men det var inte var så längesedan jag såg att han gillat en av mina bilder, så länge han lajkar så lever han. När jag klickar mig in på hans profil i dag ser jag att hans senaste bild lades upp den 14 november 2016. Den föreställer honom iklädd kamouflagemönstrade kläder, sittandes framför den kurdiska flaggan. Jag undrar hur han har det, hur det kommer sig att han inte lagt upp några bilder på länge. Jag undrar om han fortfarande lever.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria