”Barn är av naturen solidariska” | Stockholms Fria
  • Kajsa Gordan berättar att det var viktigt att boken inte blev för mörk: "Jag har också mött jätteglada barn som berättat roliga saker om skolan eller kompisar eller kattungar. Man går inte runt förstörd av sorg hela dagarna, det är inte så man lever", säger hon.
Stockholms Fria

”Barn är av naturen solidariska”

Ilona är tolv år och bor på ett kloster tillsammans sin familj som har nekats uppehållstillstånd. Stella bor i villa och skäms över att hon har det så bra. De två klasskompisarna är huvudpersoner i Kajsa Gordans nya barnbok om hur det är att leva som gömd flykting i Sverige.

– Från början skrev jag en annan historia, i den historien tänkte jag att några barn skulle hjälpa andra barn på en flyktingförläggning. Sedan började jag tänka allt mer på hur det är att vara flyktingbarn i Sverige och på dem som gömmer sig, säger Kajsa Gordan.

Genom kontakter fick hon möjlighet att träffa barn som gömmer sig, och en annan berättelse än den som var tänkt från början utkristalliserade sig.

– Jag bestämde mig för att det skulle vara två huvudpersoner och att de skulle vara bästa kompisar. När jag går till mig själv kan jag tänka att jag har det så bra, och man kan få dåligt samvete över det. Det ville jag undersöka mer, jag ville undersöka barnens känslor från två håll, säger hon.

I fokus står också barns solidaritet.

– En viktig sak som händer är att barnen tar saker i egna händer i klassen. När de får veta att Ilonas familj återigen fått avslag bestämmer de sig för att skriva till Migrationsverket. Barn är av naturen solidariska. För dem är det självklart att tänka ”det där kunde vara jag”. Och så tänker jag också när jag har träffat de här barnen, att det kunde lika gärna varit mina barn. Det är väldigt smärtsamt, och det tror jag gör att många inte vill tänka på det här.

Kajsa Gordan började skriva Om jag får stanna för två år sedan. När den stora flyktingströmmen kom begav hon sig ut och hjälpte flyktingar vid Centralen. Hon tyckte att det var fint att se att det fanns så mycket positiv kraft i samhället, att människor hjälpte till genom att samla in saker och bjuda hem främlingar på middag.

– Det är inte bara barn som är schyssta mot varandra, säger hon.

Drivkraften bakom boken har inte varit att föra fram ett budskap, utan att undersöka sina egna funderingar och starka känslor kring flyktingar. Kajsa Gordans far var jude och kom till Sverige 1939.

– Det slog mig när jag skrivit länge på den här boken att jag var så väldigt berörd, och att en anledning är att min pappa flydde hit från Berlin. Han var 16 år och var vad som i dag kallas ensamkommande flyktingbarn. Min pappa var målmedveten och tog sig fram, men han mötte också väldigt många människor som hjälpte honom, annars hade han inte fått ett så bra liv som han fick här i Sverige. Jag vill att man ska tänka på att flyktingar är individer, om vi kan hjälpa en människa som flytt hit att få stanna, då betyder det väldigt mycket.

Hur var situationen för de gömda barn du träffade?

– De barn jag träffat bor väldigt trångt, ofta i ett litet rum med en hel familj. Man måste laga billig mat och man har kläder som man fått från insamlingar. Föräldrarna kan inte röra sig ute på bygden utan måste gömma sig hela tiden. Barnen går i skolan och har svenska kompisar, de lever ett vanligt liv tills de måste åka hem efter skolan. Men de är hela tiden rädda för att till exempel göra sig illa och hamna på sjukhus, för att man då måste uppge personnummer. Man kan vara rädd för uniformerade vakter, för poliser, och ett exempel som jag har med i min bok – man kan inte vara med på skolfotot. Man både finns och man finns inte, det är det som är så sorgligt.

Hur var det att skriva i första person utifrån en gömd flyktings perspektiv?

– Jag måste använda mina egna erfarenheter och känslor när jag skriver, och även om jag aldrig levt som gömd har jag varit med om saker som gör att jag kan tänka mig hur det känns. Det har varit svårt ibland för jag vet att när man lever på det sättet försöker man slippa att tänka på det och trycka bort det och leva som alla andra, och det funderade jag mycket på. Jag ville inte att boken skulle bli för tung och mörk, för det stämmer inte. Jag har också mött jätteglada barn som berättat roliga saker om skolan eller kompisar eller kattungar. Man går inte runt förstörd av sorg hela dagarna, det är inte så man lever.

Vad hoppas du att den här boken kan ge läsarna?

– Det är någonting med det här som jag verkligen vill, och det är att man ska känna att vi är lika. Stella och Ilona – det är inte vi och dem, utan de är människor precis som vi. Det vill jag att barnen ska känna när de läser den här boken, att de kan identifiera sig med båda flickorna.

Fakta: 

Kajsa Gordan

17• Kajsa Gordan, född 1958, är en barn- och ungdomsförfattare boende i Bagarmossen.

• Hon debuterade 2008 med boken Kärlek & Dynamit.

• Om jag får stanna släpptes 20 januari 2017 och är utgiven av Rabén & Sjögren.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Stockholms Fria