• Åsa Zschaeck, Tiina Svensson och Cindy Kankkunen är några av de hyresgäster som kämpar mot höjda hyror på Långströmsgatan som skulle tvinga många att flytta.
Göteborgs Fria

Stora hyreshöjningar hotar på Långströmsgatan

På Långströmsgatan kan det bli hyreshöjningar på upp till 80 procent när Balder renoverar och bygger om. Men hyresgästerna har tagit till kamp för att alla ska kunna bo kvar, och menar att de inte ska behöva lida för att husen under lång tid inte har setts efter.

Mellan Biskopsgården och Svartedalen ligger Långströmsgatan, med längor av grå betonghus på rad byggda i slutet av 1960-talet. Inte långt ifrån stan men ändå naturnära, beskriver några av hyresgästerna sitt område. Här bor Tiina Svensson, Åsa Zschaeck och Cindy Kankkunen – än så länge. Hur det blir om fastighetsägarna Balder får igenom sina planer på omfattande renoveringar med stora hyreshöjningar som följd vet de inte ännu.

– Det här är det som snurrar i huvudet på majoriteten av oss. Man vaknar på natten och drömmer att man håller på att flytta, om vart man ska vägen och hur man går runt och letar, säger Åsa Zschaeck.

I dag är hyran för en trea på Långströmsgatan ungefär 5 700 kronor i månaden. Efter renoveringarna kan samma lägenhet istället kosta mellan 9 700 och 10 300 kronor – vilket skulle innebära en hyreshöjning på mellan 70 och 80 procent.

– Det finns ju givetvis en och annan som har sagt att de vill att det ska renoveras. Vi är inte emot att det ska renoveras, men det ska vara till rimliga priser. Det är mycket låginkomsttagare som bor här, till exempel ensamstående med barn, som inte skulle ha råd att bo kvar, säger Tiina Svensson.

De är enade om att säkert minst hälften av hyresgästerna skulle behöva se sig om efter någon annanstans att bo om hyreshöjningarna går igenom, om inte ännu fler.

– Men vart ska vi ta vägen? Det finns inga lägenheter, säger Tiina Svensson.

Tiina Svensson har bott på Långströmsgatan i 20 år, Åsa Zschaeck i 19 år. Under den tiden har husen bytt ägare flera gånger, men när det kommer till underhåll säger de att inte mycket har hänt. Kostnad för underhåll så som fasadrenovering och stambyten är inte grund för hyreshöjning, men när det kommer till det som kallas standardhöjande åtgärder är spelreglerna betydligt friare.

Handduksvärmare, golvvärme, inbyggda spotlights i badrumstaken, spegelskåp och parkettgolv. De rabblar exempel på vad som planeras på Långströmsgatan.

– Det är många som inte ens vill ha de här sakerna, säger Cindy Kankkunen.

– Det är väldigt stor skillnad på underhållsarbete och renovering. Underhåll vill vi väl ha allihopa, det har vi ju betalat för, säger Åsa Zschaeck.

Några av lägenheterna har redan byggts om och där blev hyreshöjningen drygt 70 procent. Hus nummer 20 står nu först på tur för renovering och planen var att den skulle ha påbörjats nu i januari/februari. Men eftersom alla hyresgäster inte har skrivit på papperna går det vidare till hyresnämnden.

Även om de tre inte har några särskilda förhoppningar på hyresnämnden, som i princip samtliga fall i Göteborg de senaste tio åren har godkänt hyresvärdars begärda ombyggnader, ser de det som en liten andningspaus i den fortsatta kampen.

– Hade vi inte sagt något alls hade ju hyran hamnat där uppe. Men det fanns en stor oro särskilt i början; tänk om jag inte skriver på, vad kan hända, kan de vräka mig? Folk visste ju ingenting om sådana saker då, säger Tiina Svensson.

Balder har nu öppnat upp för att det ska kunna finnas olika paket att välja mellan, med olika grader av renovering och därmed olika nivåer av hyreshöjningar. På tisdagskvällen hölls en nytt informationsmöte, men Tiina Svensson är besviken.

– Det är så himla ovisst fortfarande, man är lika frågande nu som innan. Det vi fick veta är att det ska finnas tre olika nivåer, men att det inte blir något noll-paket med bara underhåll och inga hyreshöjningar.

Magnus Andersson är regionchef för Balder i Göteborg, och säger att de i dagsläget inte kan uttala sig om var hyrorna kommer att landa eftersom förhandlingarna inte är klara. De tre olika renoveringspaketen ska utvecklas tillsammans med referensgruppen av hyresgäster.

– Inför varje renovering kommer vi även att genomföra en besiktning tillsammans med varje hyresgäst för att titta på just deras lägenhet och varje hyresgästs enskilda önskemål.

Men något noll-paket så som hyresgäster hade önskat, blir det alltså inte.

­– Vi vill att lägenheterna ska hålla ytterligare 50 år och har därför beslutat att göra vissa standardhöjande åtgärder med fokus på långsiktighet, hållbarhet och kvalité, säger Magnus Andersson.

Förhoppningen på lösningen med olika nivåer är från hyresgästernas sida också att korttidskontrakten ska försvinna, då det inte blir lika omfattande renoveringar. Inte heller det säger Tiina Svensson att de fick något svar på under tisdagskvällen. Cindy Kankkunen berättar om personer som bott flera år i korttidskontrakt på Långströmsgatan. Det längsta hon känner till är drygt tre år.

– Vissa har inte ens packat upp, de vågar inte för de tycker inte att det är någon idé om de måste flytta nästa månad. Hur roligt är det att komma hem till?

Många av hyresgästerna har engagerat sig mot planerna på olika sätt. Åsa Zschaeck visar upp en bunt vita lappar med texten ”Alla ska kunna bo kvar! Stå upp för Långströmsgatan”. De tar hon med sig ut på dagarna, åker en hållplats med spårvagnen för att sedan hoppa av och sätta upp en lapp. Hon hoppar på nästa vagn, åker till nästa hållplats och gör samma sak där.

För två veckor sedan ordnade de också en manifestation utanför Balders kontor på Långströmsgatan, dit ett hundratal hyresgäster kom. Dit kom också bland andra personer från nätverket Pennygångens framtid som har stöttat gruppen.

– De har varit väldigt generösa och ställt upp och kommit när vi har haft möte. De har gått igenom detta, de är snäppet före så det är jättebra att de kan dela med sig, säger Åsa Zschaeck.

Mycket av det som händer på Långströmsgatan går igen från den kamp som tog fart på Pennygången våren 2012, och sedan dess på flera platser runt om i Göteborg. Så också erfarenheterna av den lilla ljusglimt som återkommer i de områden som har varit med om samma sak. Åsa Zschaeck berättar:

– Åtminstone jag har lärt känna väldigt mycket nya människor som jag aldrig har hälsat på innan. Folk pratar på bussen; hur är det nu, vet du något mer?

– Det har man ju märkt vilken gemenskap man har fått, det stärker. Man kan prata med varandra, och om någon känner att de inte längre orkar mer så kommer nästa och säger att jodå, vi orkar, lägger Tiina Svensson till.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria