Elina Pahnke

Inledare


Asylpolitik

  • Sverige sviker ensamkommande flyktingbarn så till den grad att de väljer att ta sina liv här trots att de flytt undan krig.
Fria Tidningen

Nu dör barnen

Under de senaste veckorna har fyra flyktingpojkar i Sverige försökt begå självmord, varav två lyckades. När ska Sverige som samhälle sluta att svika barnen så till den grad att de ser självmord som den enda utvägen, skriver Elina Pahnke.

Vi visste. När regeringen röstade igenom den kritiserade lagen, den rasistiska lagen som förhindrade familjeåterförening och som i princip omöjliggjorde permanenta uppehållstillstånd, då visste vi. Genomför ni detta, då dör barnen.

De kan bara överleva ett krig om de försäkras om att freden kommer att komma. De kan bara överleva i hoppet om att de en dag kommer att slippa kriga. Men den svenska staten har tvingat barnen att fortsätta slåss. Mot myndigheter, som skriver upp deras ålder. Mot tiden, som i väntan på ett uppehållstillstånd är för långsam, men som i uppehållstillståndets tillfällighet går alldeles för snabbt.

När lagen röstades igenom kom den med en varning. Barnrättsorganisationer uttalade sig om hur orimligt det var att barn varken får återförenas med sina föräldrar, eller försäkras om att de själva får stanna. Psykologer varnade om traumats natur, hur mottagandet i ett nytt land kan vara mer traumatiserande än de ursprungliga orsakerna till flykten.

För att kunna återhämta sig behöver barn tid till att förstå och sortera intrycken de fått i hemlandet. När flykten åtföljs av svek från institutioner skapar det ofta en sekundär traumatisering som är svår att återhämta sig ifrån.

Svek, som att misstänkliggöras av migrationsverket. Svek, som att veta att ens tid är kompromissad till ett år. Men också de små sveken. Att inte bli lyssnad på. Att bli porträtterad som ett hot i medierna. Att se politiker vilja samarbeta med rasistiska partier. Eller svek som att få ett nedsatt dagsbelopp, vilket hände pojken som begick självmord i Vännäs.

Förmodligen var sveket ett av flera. För fem år sedan hungerstrejkade ungdomar på samma boende. När sextonåringen dog var han inte ensam om att försöka; två andra pojkar hamnade på akuten. Och så dog ett barn, han var sexton år gammal och med honom dog alla hans drömmar.

Med honom dog känslan när han lyssnade på sina favoritlåtar och skämten han drog med sina vänner.

Hans favoritmaträtt dog, hans kunskap och hans rädslor, hans hopp om någonting annat.

Och sedan dog en pojke till, för några dagar sedan i Trollhättan, också han från Afghanistan. Han var också sexton, han älskade att boxas, han var omtyckt och på ytan glad. Den dagen hade han bowlat med sina vänner, skrattat, kommit etta av alla.

I duschen tog han boxningslindorna han använt så många gånger under sina träningspass, hängde upp dem och sig själv, bara ett par dagar innan han skulle bli intervjuad av migrationsverket. När personalen kom in var det redan för sent.

Men redan innan var det för sent – det var för sent för ett år sedan när politiker började ifrågasätta barns rätt att stanna i ett land som inte dödar dem. Det var för sent när pojkarnas vänner behövde byta boenden och sluta skolan eftersom migrationsverket inte trodde på att de var under arton. Det var för sent när asylboenden brann, när ensamkommande barn började diskuteras som våldtäktsmän istället för pojkar.

Och nu är det för sent att säga till en pojke i Trollhättan att han kommer att få boxas igen, att han kommer få bowla och skratta med sina vänner. Vi visste det. Vi vet det och vi frågar: hur många fler barn ska behöva dö?

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria