I Sverige pratar vi svenska | Stockholms Fria
Kristian Borg

Inledare


Assimilering

Stockholms Fria

I Sverige pratar vi svenska

Hundratals år av förtryck och stereotyper försvinner inte med en lag om nationella minoriteter. Sverigefinnarnas dag behövs, skriver Kristian Borg.

Den 24 februari firas Sverigefinnarnas dag varje år sedan 2011. Datumet är valt efter folklivsforskaren och minoritetsaktivisten Carl Axel Gottlunds födelsedag. Gottlund lyfte skogsfinnarnas situation i Bergslagen, Värmland och Norge. Han försökte höja deras och det finska språkets status. Gottlund startade också Sveriges första finska förening i Stockholm.

Men finskan i Sverige fick sig snart en törn. Kort efter Gottlunds död inleddes ett slags etnisk rensning i Tornedalen. Finskan förbjöds i skolan från 1880-talet och långt in på 1900-talet. Det var en del i skapandet av den svenska nationella identiteten.

I mitten av 1800-talet hade Gustaf Retzius åkt runt i Finland och artbestämt finnarna. Vi var ”kortskalliga och bärare av sämre rasegenskaper”, slog han fast. Karolinska institutet har fortfarande 76 skallar märkta med ordet ”finne”.

Herman Lundborg, chef för det idag ökända Rasbiologiska institutet, då det främsta och första i världen, sa på 1920-talet att svenskar och finnar inte bör blandas.

Men det är ju historia. Rasbiologin och assimileringspolitiken är död.

Visst är det så. Men liknande tankegångar lever kvar och delas av många. Sverige är ju svenskt och här pratar vi svenska. Fråga ungdomen från Afghanistan hur det går att prata dari i den svenska skolan.

Men låt oss hålla oss vid sverigefinnarnas situation. Vi har aktiva föreningar, flera mediekanaler och minoritetslagstiftning som ger oss rätt till det egna språket i myndighetskontakter, och i vissa kommuner rätt till barnomsorg och äldreomsorg på finska.

Det tar dock inte bort hundratals år av förtryck och stereotypa nidbilder. Den gamla synen på finnar och finskan finns till viss del kvar i vardagen (såväl som inom populärkulturen).

Jag är med i många sammanhang där de här frågorna diskuteras i den sverigefinska minoriteten. Särskilt en berättelse har fastnat i minnet. Det är en kvinna som berättar att hon har blivit tillsagd på jobbet för att hon har pratat finska med en kollega. I Stockholm, i dag, i modern tid.

För i Sverige pratar vi svenska.

Det är skakande att höra. Och det påminner starkt om allt jag hört efter att jag gav ut boken Finnjävlar i höstas. Som när en del sverigefinnar på 1970-talet inte tordes prata finska på stan när släktingar från Finland hälsade på. Det var så skambelagt och folk blängde.

Etniskt förtryck sker nog mer förfinat i dag. Och ibland av egen kraft – man behöver inte ens förbjuda finskan, den kanske dör ut så småningom ändå. En del så kallade förvaltningskommuner där rätten till finsk förskola finns för dem som så önskar saknar ändå en, därför att föräldrar inte har efterfrågat det. Man har inte fört språket vidare, kanske delvis på grund av historiska oförrätter och för att språket förvägrats dem eller deras föräldrar.

Så den sverigefinska dagen behövs. Sverige är stort nog för fler språk än ett.

© 2018 Stockholms Fria