Recension


Konst
The Cleaner
Av Marina Abramovic
Var Moderna Museet
När 18 feb–21 maj 2017

  • Art must be beautiful, artist must be beautiful – bilden är från det ursprungliga uppförandet av Marina Abramovic år 1974. På Moderna museet framför en skådespelare ett så kallat reperformance.
  • Balkan baroque framfördes första gången på Vennedigbiennalen 1997.
  • Rhythm 5, performance från år 1974.
  • AAA-AAA, från samarbetet med partnern och konstnären Ulay (1978).
Stockholms Fria

Spektakulärt självplågeri men vår samtids lidande saknas

Jag älskar mycket av vad Marina
Abramović har gjort, men vill inte vara en del av hennes
performances, skriver Estoardo Barrios
Carrillo.

Årets utställning i Stockholm blir med all säkerhet The Cleaner, en retrospektiv med den kontroversiella konstnären Marina Abramović. Här introduceras publiken för hennes verk sedan 1963, med allt från tidiga utsökta målningar, skisser och anteckningar till de senaste verken inom fältet ”sociala händelser”, möjligen en vidareutveckling av begreppet ”social skulptur” som myntades av Joseph Beuys. Hans inflytande på flera av Marina Abramovic verk är påtagligt.

Moderna museet har producerat en utställning av stor betydelse för både konstnären i fråga och publiken. Här görs Abramović dokumentationer om till uppgraderade installationer som vittnar om ett långt konstnärskap präglat av experimentlusta. I ett rum ryms tidiga performances som Rhythm 0, Tomas läppar och Rhytm 5. De presenteras som installationer, vilket är intressant. I rummet utförs också en reperformance – en tolkning av det ursprungliga framträdandet då Marina Abramović naken kammade sig tills blodet börjar rinna. På Moderna läggs fokus vid det repetitiva påståendet som också är verkets titel: Art must be beautiful, artist must be beautiful. En klar och tydligt revolt mot en estetik och konstnärlig praxis som strävar efter ett skönhetsideal.

I just det rummet stannade jag länge, där Tomas läppar är det performance som på sin tid väckte mest sensation. Det gick ut på att Abramović åt en burk honung, drack en flaska rödvin, krossade ett glas i sin hand, piskade sig själv, skar in en femuddig stjärna i sin mage med ett rakblad och lade sig på ett korsformat isblock tills åskådare avbröt performancen.

I boken Det performativas estetik från 2004 undersöker Erika Fischer-Lichte bland annat Tomas läppar. Den tyska kritikern menar att denna händelse varken är ett verk eller en artefakt, det är något som inte kan isoleras från konstnärinnan och handlingarna föreställde inget mer än vad de var. ”Abramović skapade i och med sin performance en situation som placerade åskådarna mellan konstens och vardagslivets normer och regler, mellan estetiska och etiska påståenden.” skriver Erika Fischer Lichte.

Marina Abramović har blivit känd för de nästan otänkbara handlingar hon har iscensatt i självplågeriets tecken. I Rhytm 0 har ett långt bord med 72 artefakter som galleripubliken 1974 uppmanades att använda på Abramović kropp minutiöst rekonstrueras. Att låta andra utnyttja ens kropp är raka motsatsen till att hela sig själv och andra, ett experimenterande som appellerade till sensation och chockeffekt snarare än ett utvidgning av den estetiska upplevelsen. Om publiken då närmade sig henne först blygsamt, för att så småningom bli allt våldsammare, visar det förmodligen på ett flockbeteende av ganska primitiv karaktär.

Den 70-åriga New York-baserade performanceartisten bör beröras av denna första europeiska retrospektiv, där hennes liv och verk är samlade i en väl genomtänkt utställning. När jag går runt fastnar jag vid flera tillfällen framför tre triptyker. I videoverket Balkan baroque dansar Marina Abramović i mitten, flankerad av sina föräldrar på skärmar på var sin sida. På golvet ligger en hög med stinkande benknotor.

De andra två triptykerna hänger mitt emot varandra i ett utställningsrum. En barnkör i uniform sjunger forna Jugoslaviens nationalsång under ledning av Döden – en svartklädd dirigent med en mänsklig skett målat i vitt på ryggen.

Den tredje triptyken kallas för Balkan erotic epos. Den visar människor i folkdräkter i ett öppet landskap på landet, mitt i naturen. På en sidodel kan man någon gång se en ensam naken man som står och onanerar. I en annan filmsekvens visas en rad stolta män påklädda i någons slags nationaldräkt. De står med armarna i kors och visar sina penisar. Filmens extrema fokus på könsorgan i kombination med folkdräkter gör hela upplevelse till smaklös kitsch.

1996 deltog Marina Abramović i en stor samlingsutställning på Kulturhuset. Sedan dess har jag då och då grubblat över frågeställningen om behovet och ansvaret av att markera gränsen mellan konsten och vardagslivet. Jag älskar mycket av vad Marina Abramović har gjort, men vill inte vara en del av hennes performances. Jag tror inte heller att hennes blodsutgjutelse och lidande som konstmartyr helar oss från våra synder. I vår globala tidsepok är det nästan ett måste att då och då lägga sina egna nycker och intressen åt sidan och bry sig om politiken. Om de enorma och groteska orättvisor som finns världen runt och den ständiga skövlingen av vår natur. I Marina Abramovic konst saknas denna empati, detta vår samtids lidande som behöver skildras i konsten.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria