”Det har skapats en kultur av övergrepp” | Stockholms Fria
Kajsa Persson

Fördjupning


Kajsa Persson
  • "Det är så viktigt att vi får berätta våra egna historier" säger filmaren Liselotte Wajstedt som är mitt uppe i arbetet med en dokumentär om övergrepp i Sápmi.
Fria.Nu

”Det har skapats en kultur av övergrepp”

Övergrepp, självmord och en utbredd tystnad och skam kring utsatthet. Liselotte Wajstedt är filmaren från Kiruna som vill berätta om de problem som finns i Sápmi men som samtidigt är allmängiltiga. – Det är de unga vi måste hjälpa, det är där vi måste förändra för det här kan inte få fortsätta.

Förra året publicerade den norska tidningen Verdens gang en stor artikelserie om övergrepp i Tysfjord, som ingår i det samiska språkförvaltningsområdet. Marion var en av personerna som berättade sin historia om övergrepp – för sin mammas skull som strax innan hon tog livet av sig berättade om de övergrepp hon själv blivit utsatt för. Filmaren och konstnären Liselotte Wajstedt, som själv har samisk bakgrund, fick kontakt med Marion och började att följa henne för att berätta om hennes och så många andras erfarenheter av övergrepp i Tysfjord. Om generationer av utsatthet.

– Det har skapats en egen kultur av övergrepp där mot barn och kvinnor. Det är ett ont arv som vi måste bryta och vi måste bryta tystnaden kring det, säger Liselotte Wajstedt.

Norska forskaren Astrid Eriksen kom 2015 med en rapport som visade på samma bild som i Verdens gangs artiklar. Samiska kvinnor är överrepresenterade när det gäller både våld och sexuellt våld. 49 procent av kvinnorna i undersökningen med samisk bakgrund har varit utsatta för våld, och 22 procent för någon typ av sexuellt våld. Bland övriga kvinnor är siffrorna betydligt lägre – 35 respektive 16 procent.

– Jag tror att det var en chock för många av oss att det ser ut på det här sättet, säger Liselotte Wajstedt.

Men det var egentligen inte där arbetet med dokumentären Tystnaden i Sápmi började. Liselotte Wajstedts första tanke var att också berätta om självmord och självmordstankar i Sápmi. I somras kom en ny rapport som bland annat visade att var tredje ung samisk renskötare allvarligt har övervägt att ta sitt liv och att mer än varannan ung samisk kvinna har haft självmordstankar.

– Två av mina kusiner tog sina liv inom loppet av ett år. Båda är män, bröder och båda är renskötare. Det var en sådan chock för oss och folk fattade att det är något som är fel.

Men samma år kom en mamma till henne och berättade om dottern Ida som blivit utsatt för övergrepp i Kautokeino, en ort som Liselotte tidigare gjort filmen Jorindas resa om. Hon kände att det var det hon ville göra, och började att filma Ida under ett år.

– Vi pratade om det samiska samhället och det hon varit med om i väntan på rättegången. Men förundersökningen lades ner – ord står mot ord.

Att ord står mot ord är inget ovanligt inom förundersökningar av övergrepp och våldtäkter. Men efter Astrid Eriksens rapport kände Liselotte alltmer hur viktigt det är att berätta om problemen i just Sápmi, och också att film kanske är det rätta forumet för det.

– Film är ett så starkt medium, och det känns som att en film kan stanna kvar och är lättare att ta till sig. Det finns rapporter men det är nästan ingen som läser akademiska texter, hur bra de än är.

Att få känner till statistiken och problematiken kring övergrepp i Sápmi är hon inte förvånad över.

– Folk vet ju nästan ingenting om vår kultur över huvud taget. Jag växte upp i Kiruna, där vet man inte mer om samer än man vet i södra Sverige. Det står lika lite i skolböckerna, ändå lever vi så nära varandra, säger Liselotte Wajstedt och fortsätter:

– Det är på grund av osynliggörande som vi har många av våra problem, på grund av den koloniala historien och att man upplever att man inte blir sedd.

Det finns flera aspekter som hon tror spelar in i att övergrepp är vanligare i Sápmi, och också i tystnaden och skammen hos offren.

– Vi är ju få, de flesta känner till varandra, vet vilken familjen är och vilket område man kommer ifrån. Jag skulle inte kalla det en hederskultur men man skyddar varandra. Och när det har begåtts svåra våldtäkter, till exempel för några år sedan i Jokkmokk, gick mammorna ut och skapade Facebook-grupper till stöd för killarna som anklagades.

Det hon berättar påminner om det uppmärksammade Bjästafallet utanför Örnsköldsvik, där en ung tjej blev våldtagen och fick hela samhället emot sig. Händelsen uppmärksammades bland annat i Uppdrag granskning 2010.

– Jag tänker att det är så i hela världen egentligen, att alla små samhällen är liknande. Jag kan tänka mig att skammen i en mindre ort fungerar ganska likadant, därför är det också en allmängiltig berättelse.

Liselotte Wajstedt påpekar ändå att just Sápmi ändå skiljer ut sig, i och med den markanta skillnaden i hur vanligt det är med övergrepp. Och problemen går igen, trots att det är ett stort och splittrat Sápmi det handlar om där olika områden brottas med olika problem. Från det hon beskriver som en fjällsamisk machokultur ”där det som händer på fjället stannar på fjället” till de skogssamiska områdenas krock med det svenska majoritetssamhället i fråga om bland annat rovdjurspolitik. Sjösamiska områden som Tysfjord brottas med ytterligare en problematik i fråga om något hon beskriver som en inre elitism, där samer utan renar och utan språket av vissa betraktas som ”inte lika mycket samer”.

– Vi har blivit så skadade. Vi kanske inte ska gå omkring fortfarande och ta på oss den här offerrollen men vi har jättestora sår som staten har utsatt oss för med rasbiologin och kolonialismen över huvud taget. Det har splittrat folket.

Men trots all smärta i den samiska världen säger Liselotte Wajstedt att det inte går att skylla ifrån sig. Nu måste man börja prata om problemet.

– Det handlar om kunskap och utbildning. Det är de unga vi måste hjälpa, det är där vi måste förändra för det kan inte fortsätta. Det här går i arv – samtidigt har den samiska världen inte alltid sett ut så här.

Hon berättar om ett annat liv, då män och kvinnor inte hade samma uppdelade roller. Hennes egen familj levde liksom många andra samer som nomader fram till på 1950-talet, och det var någonstans där som mycket förändrades.

– Det var när vi blev bofasta och mötte den här andra svenska kulturen som de samiska männen tog på sig en annan roll och ett annat förtryck uppstod. Man ska tänka samiskt, agera svenskt och ändå försöka föra arvet vidare.

Arbetet med dokumentären pågår ännu och när den blir klar är inte helt bestämt. Att under flera år arbeta och leva med historierna om övergrepp har varit tufft, säger Liselotte Wajstedt, men att det är så viktigt gör att hon ändå fortsätter.

– Det är bara jag som kan göra filmen, eller någon inifrån. Det är så viktigt att vi får berätta våra egna historier. Jag känner kulturen och jag känner människorna i verkliga livet.

Det har också varit ett svårt arbete på flera andra sätt. Liselotte Wajstedt beskriver det som en känsla av att man inte får kritisera vad samer gör.

Och det är svårt. Att prata om. Att skriva om. Att balansera mellan att lyfta problem och att inte peka ut.

– Polariseringen bara ökar, och det är samma i samiska världen. Folk är så arga och det är så hårt i dag. Rasismen bara breder ut sig och det är som att det har blivit legitimt med rasistiska åsikter.

Men när det kommer till att berätta sina egna historier ser Liselotte Wajstedt en ljusning. Det har pratats om den samiska filmvågen, Göteborgs filmfestival hade i år ”Fokus: Sápmi” och allt fler konstnärer och kulturutövare från Sápmi får ett större utrymme. Men för Liselotte Wajstedt finns en dubbelhet. Något tar emot.

– Jag är livrädd varje gång jag blir inbjuden till samiskt fokus eller specialprogram. Det var inte så när jag gjorde min första film, då var det på lika villkor. Det sågs som en film om identitet, inte i första hand en film om samisk identitet.

– Vi får inte fortsätta att särbehandlas på det här sättet, utan vi måste inkluderas som alla andra.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Vi ska aldrig bli nöjda”

”Det där med jämställdhet är bra men här går vi på kompetens. Det är något vi ofta får höra.” Fria samtalar med Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz.

Fria.Nu

© 2017 Stockholms Fria