Strejken är ett kraftfullt vapen | Stockholms Fria
Rojin Pertow

Inledare


Rojin Pertow
  • Brittiska tunnelbanearbetare strejkar för säkrare arbetsförhållanden för att undvika skador och dödsolyckor, någonting som förekommer på arbetsplatser i Sverige också.
Fria Tidningen

Strejken är ett kraftfullt vapen

Strejken är en av de få stridbara metoder fackförbunden fortfarande kan ta till gentemot arbetsköpare. När arbetare går ut i strejk lamslås produktionen och positiv förändring tvingas fram. Därför är det inte konstigt att just strejkrätten bör beskäras enligt borgerliga politiker, strejken fungerar nämligen på riktigt, skriver Rojin Pertow

På den internationella kvinnodagen i onsdags gick tusentals kvinnor runtom i världen ut i strejk. Kvinnorna strejkade från samtliga av sina arbeten, inte bara lönearbetet utan även hemarbetet och det känslomässiga arbetet. Detta för att symboliskt visa hur stort ansvar kvinnor tar i samhället. Inte bara arbetar kvinnor globalt och i Sverige med lägre värderade arbetsuppgifter som vård och omsorg, deras arbetsdag tar heller aldrig slut för att efter de klockade lönetimmarna börjar det obetalda hemarbetet. Städa, ta hand om barn, planera den närmaste framtiden, dessa är alla uppgifter som främst utförs av kvinnorna i hemmen. Naturligtvis har då en strejk där ingen av dessa arbetsuppgifter utförs av kvinnor enorm samhällsomstörtande potential. Slutar kvinnor att arbeta lamslås samhället.

Det är inte en slump att man valt just strejk som metod framöver exempelvis traditionella demonstrationer och debatt. Strejken som stridsåtgärd är fackförbundens yttersta insats, metoden man tar till när all annan förhandling gått åt skogen och läget är låst. Först då kommer hotet om strejk. Strejken är ett oerhört kraftfullt vapen och det ska användas ansvarsfullt, vilket det också görs. Enligt en kartläggning av mediesajten kit.se (12/4-16) strejkar svenskarna nästan minst i hela Europa. Detta på grund av den svenska modellen med bland annat kollektivavtal och stabila reallöneökningar. Det ska alltså mycket till innan de svenska facken tar ut sina medlemmar i strejk, därför kan vi lugnt anta att arbetsköparsidan betett sig särdeles regelvidrigt när strejken ligger i luften.

Det är inte heller en slump att strejken angripits från liberalt och konservativt håll ända sedan början av 1900-talet och nu senast för två veckor sedan av Jan Björklund. Motståndare vill begränsa och urholka strejkrätten så att arbetare inte ska kunna sätta någonting emot arbetsköparen när de exploateras och utsätts för undermåliga arbetsförhållanden. Detta för att de inte är intresserade av arbetarnas väl, utan endast motiveras av profit och egoism. Självklart är de oftast inte en del av arbetsstyrkan själva utan tillhör chefs- och mellanchefsskiktet, den så kallade medelklassen, eller den ägande klassen. Centralt är dock deras rädsla för fackförbunden och strejken.

Fackföreningsrörelsen tillsammans med a-kassan har lidit av massiv medlemsförlust sedan regeringen Reinfeldt avskaffade skattereduktionen för medlemskap i fackliga organisationer och a-kassor.

Facket har försvagats avsevärt under lång tid med mindre förhandlingsmån och a-kassan likaså. Ändock är borgare och arbetsköpare skrämda av dem. I deras ögon är fackförbunden fortfarande robusta arbetare med svällande muskler och ett ännu mer svällande intellekt med kunskap kring arbetsrätt. En högst symbolisk bild, men varför inte. Det bevisar nämligen att facken fortfarande är stridbara, de har fortfarande något att säga till om gällande sina medlemmar och de kan fortfarande paralysera arbetsplatsen genom strejk.

Strejken är den sista bastionen gentemot arbetsköparens totala bestämmanderätt över arbetarnas liv. Genom strejk säger fack och arbetare ”hit, men inte längre”. Inga fler omöjliga timmar att täcka ensam, inga reallönesänkningar mot att få behålla anställningen, inga fler dödsolyckor som kunde förhindrats med hjälp av rätt säkerhetsutrustning. Ett vanligt heltidsarbete innebär minst åtta timmar av vårt dygn minst fem dagar i veckan. Det måste först och främst vara drägligt att leva med, att maximera vinsten av arbetet hamnar långt ner på listan av saker som är nödvändiga i ett samhälle som strävar efter rättvisa och framgång för samtliga invånare.

Att kvinnorna då väljer att ta till denna stridsåtgärd på den internationella kvinnodagen för att markera arbetsförhållanden som pågår dygnets alla vakna timmar, veckans alla dagar skvallrar om hur nära bristningsgränsen vi befinner oss. Borgerliga politiker, arbetsköpare och män gör rätt i att oroa sig för strejkande arbetare, kvinnor och arbetarkvinnor. Samhället kollapsar nämligen om dessa helt slutar att arbeta, så det kanske är dags att omförhandla arbetsfördelningens villkor.

Annons

© 2017 Stockholms Fria