Utan solidaritet stannar Sverige | Stockholms Fria
Elina Pahnke

Inledare


Gemenskap

  • När vi inte längre kan lita på att politiker vill allas bästa måste vi ta till egna motståndsstrategier, som strejk, för att säkra solidariteten i Sverige, skriver Elina Pahnke.
Fria Tidningen

Utan solidaritet stannar Sverige

Vi kan inte längre räkna med att stat och politiker vill allas bästa. Det är hög tid att vi istället solidariserar oss med varandra, skriver Elina Pahnke.

Under en timme den 21:a februari 1992 var Hötorget i Stockholm tomt på torghandlare. Saab och Scania lade ner sin produktion och på flera andra platser stannade arbetet av.

Det var rädslans tid. Lasermannens tid av skjutningar. Det var en tid som många minns som omvägarnas tid: då de som inte blev måltavlor för skjutningar ändå riskerade att misshandlas av nazister.

Men när Kurdo Baksi kallade till entimmesstrejken ”Utan invandrare stannar Sverige”, som skulle komma att sprida sig över yrkeskategorier, grundades den inte bara i rädsla utan också i motstånd. Budskapet var tydligt: om våra kroppar inte kan garanteras säkerhet kommer de inte heller att producera. Och Sverige stannade, om än bara för en timme.

Många jämför nutiden med nittiotalet. Ofta med ett mått av tveksamhet, en formulering om att det kanske kan komma att bli lika illa igen. Oförmögna att se vad vi redan har förlorat, väntar de istället på att samma personer ska dyka upp i samma uniformer. Men mycket har redan förlorats. När filmen ”Antifascisterna” nyligen hade premiär i Malmö följdes den av ett panelsamtal, där Paula Mulinari, Mattias Gardell och Despina Tzimoula diskuterade just den här oförmågan att se nutiden för vad den är. En anledning de nämnde, till varför vi har så svårt att se dagens rasism, är att den kommer från staten. Inte bara i form av att ett rasistiskt parti tycks bli större och större, utan också i den politik som förs från regeringen. Även om vi är många som ifrågasätter när staten utvisar, avgränsar rätten till att vara här (och på vilka villkor folk lever här), så finns det fortfarande en stor tilltro till staten som något omhändertagande.

När det nu är socialdemokrater som beslutat om stängda gränser, tillfälliga uppehållstillstånd och som omöjliggjort familjeåterförening är det hög tid att förstå vår egen roll i det samhälle där vi lever. Vi kan inte ha tilltro till staten, när det är staten som söker upp våra vänner på deras arbeten och utvisar dem. Vi kan inte tro att politiker kommer att se till allas bästa, när asylboenden gång på gång brinner utan att det någonsin utreds eller när ungdomar godtyckligt skrivs upp i ålder och får avslag på sina asylansökningar.

Trots att människor slutit upp och gjort motstånd mot de senaste årens politik, så verkar makthavare vara döva för dessa röster. Därför är det dags att påminna oss själva om detta: det är vi som är samhället. När regeringen säger att de inte har råd att låta människor leva, är det inte regeringen som har skapat värdet i pengarna den säger sig sakna. Det är lärarna som inte vill se sina elever tas ifrån dem. Det är socionomerna som inte vill lämna ut adresser till papperslösa familjer. Det är människor som efter att ha varit på flykt nu tvingas arbeta för skitlöner men som inte kan säga upp sig i rädsla för att utvisas.

Det är våra kroppar och våra vänners kroppar. När rädslan kommer tillbaka återvänder också motståndet. 25 år efter Lasermannens skjutningar stannar vi upp på nytt, under en timme, och slutar att producera. Tillsammans strejkar vi för en mer human asylpolitik. Den här gången under parollen ”Utan solidaritet stannar Sverige”, den 18 maj. Staten kan gång på gång försöka att kontrollera vilka kroppar som har rätt till det här landet. Men våra kroppar lyder inte.

Mer info: https://utansolidaritetstannarsverige.com/

Facebook: https://www.facebook.com/utansolidaritetstannarsverige/?fref=ts

© 2018 Stockholms Fria